Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Försökte ta mig igenom denna några stentrista vintermånader i början av året, men boken var så stentrist att den inte blev utläst förrän i maj. Lite som Stina och hennes Martina Lowden-försök. Hur går det förresten på den fronten, Stina? Gjort några framsteg? Saknar dina Lowden-uppdateringar.....

För övrigt; Vilket misslyckat och stentrist Kafka-försök! Om en berömd pianist som är på besök i en stad för att gästa ett evenemang, men där han aldrig riktigt verkar få koll på vad det är som står på schemat. Han möter människor till höger och vänster som får honom på avvägar och försenar hans redan förvirrade schema. Det känns som om Ishiguro velat bygga upp miljön till en enda lång drömliknande händelse, där saker händer som det endast kan göra i drömmar som att byggnader förändras och människor han möter i ena stunden är främlingar och i andra välkända familjemedlemmar.

Nej, det här är inte en roman för mig! Det händer liksom inget annat än att huvudpersonen flänger omkring och möter jobbiga människor som han i mitt tycke mest borde ha gett fingret istället för att hjälpa. Det ska säkert vara djupt på något sätt och ge inskt i människans natur eller något annat dravel, men jag är nog för okulturell för att kunna uppskatta det. Jag menar, titta bara på litteraturen som för till fället ligger nedpackad i min väska – inte en, utan två tvillingböcker och sen visserligen ”Pappa Goriot” också. Där tyvärr inte heller den sistnämnda gett mig så mycket...

// Sofia

Sweet Valley Confidential – Francine Pascal

För att fira att jag äntligen har fått tid att läsa lite ypperlig Sweet Valley-litteratur, vilket jag utan att skämmas klämmer på bussen till jobbet, he he, kommer här en något försenad recension av Sweet Valley Confidential som ingick i Stinas vredestema under juni månad. Å andra sidan känner jag att jag för en gångs skull kompenserar upp detta genom att varva tvillingläsningen med "Pappa Goriot", vilken egentligen ju var maj månads månadsbok... men, men bättre sent än aldrig.

Ja, jag vet inte riktigt vad man kan säga om denna fortsättning på tvillingarns öden och äventyr. Tvillingarna har blivit 27 och ingenting verkar sig likt i Sweet Valley. Jessica har blivit ihop med Todd (!) och planerar bröllop (!!), Steven har blivit gay (!!!) och är ihop med ingen mindre än Aaron Dallas (vilken Jessica hade en långvarig fling med i tvilling-serien...), Winston har blivit en douche och Elisabeth hankar sig fram i New York och har hör och häpna blivit bästa vän med Bruce Patman.

Som läsare blir man minst sagt förbryllad över vissa av vändningarna i historien för att inte tala det faktum att vissa av karaktärerna känns helt out of character för att uttrycka sig milt. Det som är mest störande är dock att allt inte riktigt hänger samman med övriga serier rent storymässigt. Som att Elisabeth och Todd i den senaste serien, Sweet Valley University, gjort slut långt innan han och Jessica hockar up i denna serie och en hel del andra, mindre detaljer.

Kul ändå med en fortsättning och att tvillingarna fortsätter att åldras i takt med mig. Vad kommer härnäst? Jessica och Elisbeth som trötta småbarnsmorsor eller kanske Elisabeth och Jessica goes Pantertanter.

Ett plus för övrigt för att den annars så präktiga Elisaneth inte direkt kan sägas spotta i glaset i denna historia. You go girl!

// Sofia

Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia