Sandras första bokvinst!

Efter en allt för lång dag på Universitetet kom jag hem och tömde mitt postfack. Döm om min förvåning när all plats tas upp av ett stort kuvert. Cynisk som jag är förbannar jag min svaghet för nätshopping. Jag öppnar paketet och ut ramlar bland annat En bok av årets nobelpristagare. En bok jag inte skulle köpa själv, mysteriet tätnar...tills även ett brev från boktipset.se faller ut.
Jag har visst vunnit en av deras tävlingar! Inte för att jag minns tävlingen i sig eller mitt svar. Nu kan boktriangeln stoltsera med ytterligare en vinst.

Med i paketet fanns även 'Det sista regnet.' På baksidan står det att det är en magisk roman som utspelar sig i Kerala. Låter som lovande läsning när jag ska dit i Jul.

Den förtjusande Carmilla

Ja, en alldeles förtjusande skröna är den, Sheridan LeFanus klassiska vampyrberättelse, och den känns inte alls så gammaldags som den egentligen borde med tanke på att den skrevs redan år 1872. Att den, till skillnad från Dracula, verkar ha blivit aningen bortglömd är synd eftersom denna roman är långt mer förtrollande än den faktiskt rätt trista och förstoppade greve Dracula. Att den dessutom känns som den perfekta läsningen en kall novemberkväll är bara en bonus, och med sin nästan grimska vibb, ja det där klassiskt skräckiga (där stackars gamla tanter blir inknuffade i ugnar och uppätna av glupska vargar)gör det inget att persongestaltningarna inte är särskilt djupa. Det känns snarare passande för en skröna av detta slag. Och när den ganska tunna romanen har blivit utläst känner jag att jag vill ha mer av Carmilla, och kan jag inte få det kanske någon annan bra vampyrlitteratur. Nåt tips Sandra? Ja vad mer kan jag säga förutom detta? Läs den! Du kommer inte att ångra dig.

And so went another year...

Virginia Woolf är utan tvekan en av de största modernistiska författarna. Och inte undra på det. Till en början blev jag lite oroad över temat i november; To the lighthouse är ett sömnpiller. Så att behöva läsa ytterligare en bok i den stilen var ingen jag såg fram emot. Berättartekniken; Stream of consciousness är tack och lov inte lika framträdande här som i To the lighthouse.

Efter att ha tagit mig i kragen öppnade jag dock Orlando, och blev väldigt positivt överraskad. Och lite förälskad i den charmiga Orlando, som verkar ta dagen som den kommer oavsett vilket kön hon befinner sig i.
Berättelsen utger sig för att vara en biografi, där läsaren får följa Orlando under ca 300 år. Från en ung man på den engelska landsbygden, till en medelålders dam och utgiven förtattare. Läsaren får även följa The oak Tree, en dikt som Orlando arbetar med under merparten av sitt liv. Oavsett om han är älskare till den engleska drottningen, eller zigenare i Turkiet.

Ett annat namn för Orlando; a Biography är världens längsta och carmigaste kärleksbrev. Ett uttryck som för övrigt myntades av sonen til Woolfs vän/älskarinna Vita Sackville West. Virginia Woolf själv lär ha beskrivit den som 'a writers holliday'.

Jag gillar Orlando, inte bara för dess syn på kön och sexualitet, utan även för omständiheterna den tillkom under. En av anledningarna till dess tillkomst var att Vita Sackville-West, eftersom hon var kvinna förlorade rätten till sin släkts egendomar, vilket fick Woolf att skriva Orlando, och basera huvudkaraktären på sin väninna.
Orlando, hur flörtig den än är, är dock en modernistisk roman. Så jag tyckte inte att den var helt lätt att läsa. Långa och intensiva skilldringar av natur och tankar medan själva händelserna klaras av på några rader. Ett år kan beskrivas med några meningar. Precis som i Strindbergs verk. Dock tycker jag att Woolf klarar av den berättartekniken bättre. Fast jag är säkert subjektiv eftersom jag har jäkligt svårt för Strindberg. Virginia Woolfs berättare är subjektiv till Orlando och flörtar mer än gärna både med läsaren och Orlando vilket jag tycker ger boken en lekfull ton.

Resor och äventyr, eller Var är kvinnorna?

Då var det dags för ett nytt tema, tänk vad fort tiden går.

Temat för December, vilket även är årets sista tema blir; Resor och äventyr.
Kanske finns det även plats för reflektion och diskusion om boktiangeln och de personlga resor som Boktriangeln tvingat oss till? Eller blir det för flummigt även för oss?

Böcker:

Christopher Isherwood - Farväl till Berlin.

Farväl Berlin är som bekant novellsamlingen som ligger bakom musikalen Cabaret. Jag har läst den en gång tidigare, efter att jag sett Cabaret. Blev inte så imponerad av boken, däremot av manusförfattarnas förmåga att omvandla den till både musikal och film. Boken handlar om författaren Christopher Isherwood och hans äventyr i 1930-talets Tyskland.

Daniel Defoe - Robinson Crusoe.
Jepp, nu är det dags för ännu fler klassiker. Nämligen det, vid det här laget bekanta sömnpillret Robinson Crusoe. Den ultimata mans-boken, som den även kallas. Har även hört att Defoe är enav de skyldiga till att mansbilden ser ut som den gör idag.

Cormac McCarthy - The road.
Den Pulizerpris belönade dystropiska skilldringen av två människors resa genom ett ödelagt amerika.

Joseph Conrad - Heart of Darkness.
Vem är elfenbensjägaren Kurtz? Var finns han? Och hur kommer man dit utan att bli lika galen som honom?

Så...återigen ett tema utan kvinnliga författare. Men nog måste det finnas kvinnliga reseskilldringar? Vilka har jag glömt?