Där låg det. Oändligt. På plats. Tveklöst.

Först och främst måste jag säga att "Den sommaren" av Veronique Olmi var en roman som redan innan läsningen fått stora förväntningar på sig, både genom att Stinas månadsböcker brukar vara bra och för att jag verkligen gillade hennes presentation av boken. Så här när hösten börjar närma sig var det dessutom välkommet med en bok om sommaren och jag hoppades på att detta kanske skulle visa sig vara en ny ”Bonjuor tristesse” eller kanske en ”De små hästarna vid Tarquinia”. Förutom att dessa båda romaner är några av mina favoriter så har det ju det gemensamt att de verkligen lyckas fånga den där rastlösa, slöa sommarkänslan, ja just känslan av ”Den sommaren” och en bok med det namnet har ju bara genom titeln en del att leva upp till.

Om den höll måttet då? Mja, bitvis kanske men jag tyckte den saknade det där lilla extra som gör en bra bok till en klassiker. Jag vet att jag har klagat i ganska många böcker på sistone om att karaktärerna känts platta och overkliga och på den punkten måste jag ändå ge en eloge till Olmi då samtliga hennes karaktär känns, kanske visserligen lite skissartade och klichéartade, men ändå som verkliga människor av kött och blod. Och jag gillar att hon gör sina karaktärer kött på benen inte bara genom att beskriva vad de gör utan snarare mer hur de tänker, som när Delphine beskrivs som om hon tvekar istället för att leva och har en ständig känsla av att ha försummat något.

Sommarkänslan tycker jag att boken i alla fall i sin bästa stunder fångar bra och det är inte utan att jag önskar att jag fått ta del av lata dagar i stugan, fått tävla om att se havet först och kanske dricka en ”Sex och the Beach” eller två. För övrigt tänkte jag mig under läsningen av boken att det sistnämnda borde vara en given ingrediens på en kommande bokmiddag! Dock känns det som att det blir en helt annan bokmiddag imorgon, men en som passar temat väldigt, väldigt bra!

Men för att återgå till romanen så får jag faktiskt vibbar av Doris Lessings ”Farmödrarna” när  det beskrivs om hur man kommer till orten redan som barn på sommarlov, sedan som vuxen, förälder och till sist som mormor eller farmor ”för att sitta på en fällstol under ett parasoll med en vidbrättad solhatt på huvudet”. Nu är det ju givetvis inte dessa vidlyftiga farmödrar som Olmi tänker på i sin beskrivning, men det är just dem jag får upp i huvudet av hennes beskrivning. När Maries och Nicholas gamla mörkgröna Peugeot utan luftkonditionering beskrivs är det dock snarare vår gamla trotjänare och varma sommarutflykter i Östergötland som kommer upp på näthinnan.

Ska jag vara ytterligare lite kritisk mot denna, ändå ganska bra, roman så är det att jag tycker att slutet kommer lite väl abrupt och kanske känns aningen för tillrättalagt. Alla personer gör lite som vi förväntar oss och så kan jag känna att det sällan är här i livet. Det hade med andra ord varit mer äkta på något sätt om någon av personerna gjort något vi inte förväntat oss, överraskat oss och gjort en vändning man inte hade kunnat förutse. Dessutom föredrar jag nog ändå ett slut som inte berättar för mycket utan lämnas öppet och låter läsaren själv fundera på vad det egentligen var som hände eller kommer att hända. Här får jag veta nästan i detalj vad som händer och det känns lite oepiskt faktiskt.

// Sofia

Flickan från ingenstans Justin Cronin

När jag valde månadsböcker för september ville jag ha med en riktigt, riktigt bra dystopi i temat och efter att ha läst dussintals positiva recensioner om just ”Flickan från ingenstans” valde jag till slut den trots att den skulle vara nästan 1000 sidor lång och dessutom del 1 en triologi. Till att börja med kändes den som ett riktigt bra val och jag fick, på ett positivt sätt, Stephen King-vibbar under första delen av romanen dvs de första 250 sidorna.

I stora drag kan man säga att det är en undergångsdystopi där ett virus släpps ut av misstag, ett virus skapat av militären som raskt utplånar större delen av befolkningen. Redan i början av boken får vi veta att en av huvudpersonerna, den lilla flickan Amy, kommer att leva upp till namnet ”Flickan från ingenstans” och att hon kommer att bli hundratals år gammal. Precis som King redogör Cronin noggrant för sina olika karaktärers bakgrund och jag blir verkligen fångad av det hela och tänker att den här tegelstenen kommer att bli riktigt underhållande att ta sig igenom.

Dock ska det visa sig att den efter de 250 första sidorna, i bokens andra del, betydligt tappar både tempot och de engagerande personbeskrivningarna. Nu får vi istället följa livet i en liten by efter katastrofen och jag tycker att karaktärerna är så platta, menlösa och föga engagerande att jag mest sitter och hoppas på att de ska dö allihopa. Sådan tur har jag nu inte utan jag blir tyvärr tvungen att följa dem i ytterligare ca 750 sidor. Gäääääääsp!

Som om det inte vore nog med att det blir rätt trist läsning så tycker jag tyvärr inte heller att världen riktigt lever upp till hur en bra dystopi-värld bör vara. I mina ögon är det helt enkelt inte trovärdigt och då faller liksom hela konceptet. Det är också bitvis fånigt och jag blir nästan lite irriterad på att ingen redaktör kunde fått författaren att kapa i alla fall något hundratal sidor. Det hade boken förmodligen tjänat på och då hade jag kanske till och med kunnat tänka mig att läsa fortsättningen. Som det är nu så känner jag att det räcker att ha fått följa Amy i 100 år – så jag tror jag skippar att följa henne i de återstående 900 (?) åren.

// Sofia

Unga flickor kommer att klä sig i vitt och gråta över hans lockar

Jag blev riktigt glad när jag såg vilket tema Alex hade valt för december förra året, för "Just kids" av Patti Smith var en bok jag velat läsa men som troligen fått vänta ett bra tag på det om det inte blivit en temabok. Jag måste säga att jag verkligen gillade hennes inledning som verkligen på ett både ödesmättat och vackert vis med bara några få rader fick fram vem denna Robert Mapplethorpe var. För det här är alltså ingen biografi över Smith, utan hennes berättelse om vännen, och älskaren, Mapplethorne. Vi får följa dem båda som unga kämpande konstnärer som drömmer om att kunna försörja sig på att sin konst.

Till att börja med är de älskare, men Mapplethorne och hon går skilda vägar när han till slut erkänner för sig själv att han är homosexuell. Men pojk- och flickvän eller inte så består deras relation och livet ut är de goda vänner ända tills han 1989 dör av aids. Hon konstaterat torrt att medan hans liv rinner ut så går hennes i motsatt håll då hon samtidigt med detta är gravid och väntar barn.

Språket boken igenom är enkelt men poetiskt, men det passar berättelsen och Patti Smith har ett sätt att verkligen låta läsaren ta del av hennes upplevelser och svepas med. För de som lyssnat mycket på henne och är mer fan än vad jag är har det säkert varit kul att få frossa i hennes kändistäta anekdoter, även om jag också tycker det är kul att ta del av hennes upplevelser och särskilt kul att få göra det under den tid då hon och Robert bor på det världskända Chelsea Hotel. Och jag tycker att hon berättar om deras liv och deras kända vänner på ett sätt som känns genuint och inte som ett sätt att föra fram kändisskvaller eller namedropa den och den.

Kort sagt så gillar jag det här och ser fram emot att läsa månadens andra temabok.

//Sofia