Flickan från ingenstans Justin Cronin

När jag valde månadsböcker för september ville jag ha med en riktigt, riktigt bra dystopi i temat och efter att ha läst dussintals positiva recensioner om just ”Flickan från ingenstans” valde jag till slut den trots att den skulle vara nästan 1000 sidor lång och dessutom del 1 en triologi. Till att börja med kändes den som ett riktigt bra val och jag fick, på ett positivt sätt, Stephen King-vibbar under första delen av romanen dvs de första 250 sidorna.

I stora drag kan man säga att det är en undergångsdystopi där ett virus släpps ut av misstag, ett virus skapat av militären som raskt utplånar större delen av befolkningen. Redan i början av boken får vi veta att en av huvudpersonerna, den lilla flickan Amy, kommer att leva upp till namnet ”Flickan från ingenstans” och att hon kommer att bli hundratals år gammal. Precis som King redogör Cronin noggrant för sina olika karaktärers bakgrund och jag blir verkligen fångad av det hela och tänker att den här tegelstenen kommer att bli riktigt underhållande att ta sig igenom.

Dock ska det visa sig att den efter de 250 första sidorna, i bokens andra del, betydligt tappar både tempot och de engagerande personbeskrivningarna. Nu får vi istället följa livet i en liten by efter katastrofen och jag tycker att karaktärerna är så platta, menlösa och föga engagerande att jag mest sitter och hoppas på att de ska dö allihopa. Sådan tur har jag nu inte utan jag blir tyvärr tvungen att följa dem i ytterligare ca 750 sidor. Gäääääääsp!

Som om det inte vore nog med att det blir rätt trist läsning så tycker jag tyvärr inte heller att världen riktigt lever upp till hur en bra dystopi-värld bör vara. I mina ögon är det helt enkelt inte trovärdigt och då faller liksom hela konceptet. Det är också bitvis fånigt och jag blir nästan lite irriterad på att ingen redaktör kunde fått författaren att kapa i alla fall något hundratal sidor. Det hade boken förmodligen tjänat på och då hade jag kanske till och med kunnat tänka mig att läsa fortsättningen. Som det är nu så känner jag att det räcker att ha fått följa Amy i 100 år – så jag tror jag skippar att följa henne i de återstående 900 (?) åren.

// Sofia