Min syster Sophie, av Guy Burt.

Först och främst måste jag bekänna att Sophie skrämmer mig. Hon har makt över sin omgivning som hon manipulerar och håller i schack genom ömhet(Mattie) och skräck(mamman).

Att någonting är fel står klart från början, två människor skulle inte träffas mitt i natten i ett gammalt hus under normala omständigheter. Som betraktare av historian får vi dock aldrig exakt reda på vad felet är eller ens vem som har felat.
Detta litterära grepp, som även används i The Road är intressant men frustrerande.
Författaren litar på att läsaren kan bilda sig en egen uppfattning och man kastas in i historien utan fördomar mot någon av karaktärerna eller deras personliga mytologi. Men det är även jäkligt frustrerande, för jag vill ju veta! Eller vill jag verkligen det?

I början gick det trögt eftersom jag inte trodde att det var min typ av bok. Som tur var ändrades det efter en fjärdedel av boken. Då sögs jag in i den subtila handlingen, inte så mycket för handlingen själv, då jag fann nutidsspåret distraherande. Utan på grund av begäret efter nya ledtrådar till Sophies förflutna och Matties framtid. Vad gjorde Sophie till den psykopat hon var? Varifrån härstammade behovet att manipulera omgivningen, som hon inte verkade bry sig så mycket om, och Mattie som hon verkade manipulera som skydd mot omvärlden? Hon skapar en egen värld åt dem, en värld där hon har total kontroll, en värld där bara de existerar.

Sophie lyckas vända Mattie från resten av världen. Det är inte ofta syskonen är skiljda åt. I skolan, av naturliga skäl. Och på Sophies egen begäran. När Mattie ändå börjar får vänner, i skolan i samband med modellplansbygget, verkar Sophie förstå att saker och ting är i förändring. Mattie är på väg att växa upp och hennes så varsamt konstruerade värld är snart för liten.

Underligt nog är Min Syster Sophie den första boken av Guy Burt jag läst. Hur jag kunnat missa denna intressanta författare är ett mysterium i klass med Sophies försvinnande
Som jag kommenterat på tidigare är boken trollbindande, men tempot är lågt. Vilket inte alls är något fel, tvärt om gynnar tempot historian, då vissa historier måste få tid att växa fram.
Jag blev förvåna hur mörk historian var, och vilken skicklig författare Guy Burt är som inte ger efter för frestelsen, utan håller mörkret i periferin.

Karaktärerna är intressanta, allihopa värdiga en egen sinnesundersökning. Även de större birollerna, som trots sin frånvaro spelar en viktig roll i handlingen. Eller kusinen som får Sophie att inse att hon ibland måste ändra spelets regler för att få behålla makten. Oavsett deras betydelse eller kvantitativa roll vill jag lära känna dem bättre. Vissa av händelserna som Mattie bara skrapar på ytan på är intressanta nog att förvärdigas egna kapitel, eller varför inte en novellsamling som berör allt runt huvudberättelsen?

När sista sidan är nådd önskar jag två saker; en prolog rörande familjens liv innan Mattie tar över berättandet. Och en Epilog rörande Matties vidare levende efter att den viktigaste för att inte säga huvudpersonen i hans liv försvann. Men vi kan inte alltid få som vi vill, så jag får nöja mig med att läsa om boken, om och om igen. Sökandes efter förklaringar och ledtrådar.

Till sjöss igen

Jahopp, så var det dags att gå till sjöss igen. Är tillbaka på torsdag eftermiddag och då har jag förhoppningsvis någon utläst bok att rapportera in. Planerar att i alla fall läsa ut Hålan och förhoppningsvis ytterligare en bok. Det är ju snart slut på månaden så det är dags att sätta fart. Ha det så bra så länge så hörs vi! Och Stina, kom ihåg att krama lilla stumpan och Freddie från mig! Kanske kan jag se fram emot ytterligare en omgång av Gissa arkeologen tills jag kommer tillbaka?

Första omgången Gissa arkeologen är härmed avslutad!

Arkeologen som efterfrågades var alltså Diana Palmer, Fantomens fru sedan 1977.

Tyckte det var lite roligt att jag läste tidningen med mumiemysteriet samtidigt som jag höll på att läsa Mumiekongressen.