Vill ni ha annat än böcker att läsa för en stund kommer här några bloggtips.
http://bookofmiri.blogg.se/
Book of miri är en utmärkt blogg om du är på jakt efter boktips. Dessutom underbara bilder på Miris katt, som gärna är medposör vid dagens outfit-bilder.
http://rodeo.net/niotillfem/
Inte så mycket av en bokblogg men däremot väldigt inspirerande outfitbilder. Tror Sofia skulle uppskatta alla fina klänningar och kjolar.
http://karlfyhr.blogg.se/
Och så förstås en favorit om du är intresserad av högklassig lyrik, En pärla i cyberrymden, tyvärr uppdateras den sällan.
Så, har ni några roliga bloggtips?
// Stina
lördag 20 mars 2010
Något att tänka på
En boks öde beror på läsarens intelligens, om man ska tro ett gammalt latinskt ordspråk.
Stackars böckerna i vår triangel i så fall :P
// Stina
Stackars böckerna i vår triangel i så fall :P
// Stina
Oscar Wao – en inte helt oangenäm bekantskap
Man kan inte döma en bok efter titeln säger ett, enligt mig, felaktigt svenskt ordspråk. För det är precis vad jag kan och gör. Därför kommer jag aldrig att läsa Kajsa Ingemarssons ”Små citroner gula” (om nu inte någon av er töntar skulle ha den dåliga smaken att utse den till månadens bok förstås. Men så dålig smak har ni väl inte? Eller...) Jag menar hallå, vad då små citroner gula? Lär dig svenska. Det heter små gula citroner, dah. Men det var bara en parantes. Det är i alla fall av den anledningen som jag heller aldrig skulle ha fått för mig att läsa Junot Díaz ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, pulitzerprisvinnare eller ej. Den boken hade aldrig kommit innanför mina fyra väggar om jag fått bestämma. Men nu fick jag ju inte det...
Jag gillade inte titeln helt enkelt så redan från början hade jag något emot den här boken. Och baksidestexten gjorde det inte bättre. Om nu inte allt fallit redan på titeln, så hade definitivt baksidestexten gjort att jag skytt boken som pesten. ”Vår hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt – han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna”. Den meningen alltså, den sa allt för mig. Jag hatade boken som Sauron hatade Elendil och människorna från Numenor². Eller nåt åt det hållet.
Överhuvudtaget har jag svårt att gilla en text där författaren använder sig överdrivet mycket av slang eller dialekter. Så dillandet och snubbarna och klasarna av brudar verkade inte direkt vara något för mig, för att uttrycka det milt. Tack och lov var det inte lika mycket av den varan inuti boken som baksidestexten hade gjort gällande. Det var mest i början författaren verkade gå igång på att slänga sig med slanguttryck till höger och vänster. Kanske ville han skapa en gettokänsla eller något, vad vet jag. Det funkade dock inte riktigt för mig. Jag tycker att det var för mycket och för överdrivet. Men det var mest i början som sagt. Visst använder han en hel del slang boken igenom, men när han använder det mer måttligt tycker jag ändå att det är okej, trots att det normalt är något jag kan störa mig enormt på.
Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus.
Men över till bokens huvudperson Oscar. Han är ful, fet och socialt begränsad. Alltså borde jag hata honom, för det är sån jag är. Men det gör jag inte. Faktiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Jag gillar honom faktiskt på något sätt. Det borde jag inte göra, men jag gör det. Jag kanske inte var hans största fan till en början men han växer (och inte bara på bredden, haha). Efter ett tag känner jag en viss sympati för honom, och jag tycker faktiskt inte att han är så förfärlig. I alla fall inte om man ser till annat än det yttre. Han borde ha förändrat sig tidigare som syrran Lola sa åt honom. Då hade kanske Oscar Waos korta förunderliga liv blivit lite längre. Och lyckligare. För jag tycker att han förtjänade bättre, även om han var ful, nördig och socialt missanpassad.
// Stina
² The chief among them, to whom they looked for leading and courage in evil days, was Amandil, councillor of the King, and his son Elendil, whose sons were Isildur and Anárion, then young men by the reckoning of Númenor. Amandil and Elendil were great ship-captains; and they were of the line of Elros Tar-Minyatur, thought not of the ruling house to whom belonged the crown and the throne in the city of Armenelos. In the days of their youth together Amandil had been dear to Pharazôn, and thought he was of the Elf-friends he remained in his council until the coming of Sauron. Now he was dismissed, for Sauron hated him above all others in Númenor. But he was so noble, and had been so mighty a captain of the sea, that he was still held in honour by many of the people, and neither the King not Sauron dared to lay hands on him as yet (Silmarillion, J. R. R. Tolkien).
Jag gillade inte titeln helt enkelt så redan från början hade jag något emot den här boken. Och baksidestexten gjorde det inte bättre. Om nu inte allt fallit redan på titeln, så hade definitivt baksidestexten gjort att jag skytt boken som pesten. ”Vår hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt – han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna”. Den meningen alltså, den sa allt för mig. Jag hatade boken som Sauron hatade Elendil och människorna från Numenor². Eller nåt åt det hållet.
Överhuvudtaget har jag svårt att gilla en text där författaren använder sig överdrivet mycket av slang eller dialekter. Så dillandet och snubbarna och klasarna av brudar verkade inte direkt vara något för mig, för att uttrycka det milt. Tack och lov var det inte lika mycket av den varan inuti boken som baksidestexten hade gjort gällande. Det var mest i början författaren verkade gå igång på att slänga sig med slanguttryck till höger och vänster. Kanske ville han skapa en gettokänsla eller något, vad vet jag. Det funkade dock inte riktigt för mig. Jag tycker att det var för mycket och för överdrivet. Men det var mest i början som sagt. Visst använder han en hel del slang boken igenom, men när han använder det mer måttligt tycker jag ändå att det är okej, trots att det normalt är något jag kan störa mig enormt på.
Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus.
Men över till bokens huvudperson Oscar. Han är ful, fet och socialt begränsad. Alltså borde jag hata honom, för det är sån jag är. Men det gör jag inte. Faktiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Jag gillar honom faktiskt på något sätt. Det borde jag inte göra, men jag gör det. Jag kanske inte var hans största fan till en början men han växer (och inte bara på bredden, haha). Efter ett tag känner jag en viss sympati för honom, och jag tycker faktiskt inte att han är så förfärlig. I alla fall inte om man ser till annat än det yttre. Han borde ha förändrat sig tidigare som syrran Lola sa åt honom. Då hade kanske Oscar Waos korta förunderliga liv blivit lite längre. Och lyckligare. För jag tycker att han förtjänade bättre, även om han var ful, nördig och socialt missanpassad.
// Stina
² The chief among them, to whom they looked for leading and courage in evil days, was Amandil, councillor of the King, and his son Elendil, whose sons were Isildur and Anárion, then young men by the reckoning of Númenor. Amandil and Elendil were great ship-captains; and they were of the line of Elros Tar-Minyatur, thought not of the ruling house to whom belonged the crown and the throne in the city of Armenelos. In the days of their youth together Amandil had been dear to Pharazôn, and thought he was of the Elf-friends he remained in his council until the coming of Sauron. Now he was dismissed, for Sauron hated him above all others in Númenor. But he was so noble, and had been so mighty a captain of the sea, that he was still held in honour by many of the people, and neither the King not Sauron dared to lay hands on him as yet (Silmarillion, J. R. R. Tolkien).
måndag 15 mars 2010
Det var vi som var Mulvaneys; försenad recenssion.
Recension; Det var vi som var Mulvaneys.
Förlåt för den sena recensionen. Anledningen till dröjsmålet är att jag har haft svårt att hitta mycket positivt om februari månads bok. Eftersom valet av tema tvingade mig att äntligen läsa Joyce Carol Oates var det ett bra tema. Mindre bra var min upptäckt att Det var vi som var Mulvaneys inte nådde upp till mina förväntningar och att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen.
Boken väckte några intressanta frågeställningar, om handlingar och dess konsekvenser. Trots detta fann jag den seg och ointressant med bleka och ytligt beskrivna karaktärer som jag hade svårt att stå ut med. Tempot var segt och förutom den utlösande händelsen skedde det inte mycket intressant. Det hade varit intressant om Oates hade utforskat varför karaktärerna gjorde de val de gjorde. Nu tyckte jag mest att det kändes som att den centrala händelsen gavs som ursäkt för allt skit som familjen senare utsattes och utsatte sig själva för.
Förlåt för den sena recensionen. Anledningen till dröjsmålet är att jag har haft svårt att hitta mycket positivt om februari månads bok. Eftersom valet av tema tvingade mig att äntligen läsa Joyce Carol Oates var det ett bra tema. Mindre bra var min upptäckt att Det var vi som var Mulvaneys inte nådde upp till mina förväntningar och att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen.
Boken väckte några intressanta frågeställningar, om handlingar och dess konsekvenser. Trots detta fann jag den seg och ointressant med bleka och ytligt beskrivna karaktärer som jag hade svårt att stå ut med. Tempot var segt och förutom den utlösande händelsen skedde det inte mycket intressant. Det hade varit intressant om Oates hade utforskat varför karaktärerna gjorde de val de gjorde. Nu tyckte jag mest att det kändes som att den centrala händelsen gavs som ursäkt för allt skit som familjen senare utsattes och utsatte sig själva för.
söndag 14 mars 2010
Boklördag!
Det visade sig bli en riktig boklördag igår, eftersom jag efter att ha läst ut "Guru" också hann igenom både "Populärmusik från Vittula" och en drömtydarbok jag fått i julklapp av min kära syster. Måste säga att den förstnämnda verkligen inte var my cup of tea! Gillade den inte alls och om det inte vore för att jag har någon slags mental blockering mot att lägga ifrån mig en bok innan den är färdigläst hade den fått stryka på foten redan efter de första kapitlen. Efter att ha läst hur huvudpersonens kompis åt av sina egna (och andras!) snorkråkor så var mitt (botten)betyg redan satt. Töntbok! Läs inte!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)