Nu har vi kommit så långt i vår berättelse att kapitlen börjar bli aningen längre, så från och med nu publiceras bara ett avsnitt åt gången. Jag vet att det kan kännas svårt att bara få läsa ett kapitel i taget men försök att inte vara så gnidiga - på det här sättet får ni ju suga på Jonaskaramellen lite längre (och pleeease försök att tygla er snuskiga fantasi nu, no pun intended).
Avsnitt sju
Allt verkade vara i sin ordning som han klev in genom dörren. Frisörerna var i fullt arbete med att klippa, styla och förmedla livets sanningar till sina klienter allt medan de förbättrade såväl deras yttre som inre egenskaper. Precis som vanligt låg doften av hårspray och diverse stylingprodukter tung i det rosadoftande och ombonade rummet. Vanligtvis njöt han av dofterna, men idag kände han hur huvudvärken började komma smygande. Snabbt skyndade han in till kontoret och dess neutrala doft av trycksvärta och utspillt kaffe. Han slog sig ned vid skrivbordet för att kontrollera vilken dagens första kund var. Han var noga med att ge varje kund ett personligt bemötande så att de skulle känna sig speciella och vilja komma tillbaka till hans chica lilla salong. Just därför var han noga med att föra journal över vad som hände i deras liv, vilka som låg i skilsmässa, vilka som hade vanartiga tonårsbarn eller vilka som kunde tänkas bli övertalade att anamma en ny, spännande look genomförd av den ödmjuke gurun Jonas. När han slagit upp journalboken och sett att hans första kund för dagen var Elena Martinez, en stamkund som alltid var reda för Jonas entusiastiska idéer och uppslag till ny spännande hårkonst, ringde telefonen en genomskärande signal.
– Ja, ja, muttrade Jonas. Jag kommer, jag kommer…. Jesus…
– Salong Chic, Jonas, svarade han med sjungande tonfall. Kan jag stå till tjänst?
När ingen svarade rynkade han på pannan, och upprepade återigen sin litania. Nu kunde han höra att det verkligen var någon i andra änden av luren. Någon som av ljuden av döma hulkade i luren på ett osmakligt vis.
– Men vad har hänt lilla vän?, frågade han med bekymrad röst. Är det något på tok? En dålig hårdag kanske ? Och nu äntligen tog personen i andra änden till orda.
– Du måste komma hit, grät hon. Du bara måste. Jag kan inte visa mig ute.
– Berätta nu vad som hänt så ska vi nog kunna fixa det här? Jonas gillade känslan av att känna sig som räddaren i nöden.
– Mitt hår är alldeles grönt, ylade rösten i andra sidan av luren. Jag skulle färga det ljusare och nu är det alldeles grööönt. Ännu en gråtattack satte stopp för vidare konversation.
Det här var för mycket för Jonas. En klient som hade mage att färga håret hemma, på egen hand. Nej, det vara bara för mycket. Han hade nästan lust att lägga på luren och be henne söka sig till en ny salong. Så här gjorde man bara inte mot en konstnär som honom själv. Men han veknade när han hörde hennes snyftningar och sade:
Jag kommer så fort jag kan. Ok? Nu, vad heter du?
Stina
fredag 16 juli 2010
torsdag 15 juli 2010
Tjänstekvinnans berättelse
Tjänstekvinnans berättelse var den andra boken jag hann läsa under Maj månads tema, och här kommer den efterlängtade (?) recensionen.
Till skillnad från månadens huvudbok, Mörkrets vänstra hand, kom man utan ansträngning in i den här berättelsen. Den flyter på fint från början till slut, men trots det griper den inte tag på samma sätt. Det är en angelägen historia och en inte allt för avlägsen sådan heller. Det skulle kunna hända, och händer på sätt och vis i många länder as we speak (or read). Så jag kan inte riktigt säga varför jag inte blir särskilt berörd av den. Den stannar inte kvar i mitt medvetande. Inga särskilda scener har etsat sig fast. Jag hypnotiseras inte vid något tillfälle av huvudpersonen och dras inte in i historien som jag gjorde när Genly Ai och Estraven reste tillsammans över isen.
Kanske är det bara jag som är för avtrubbad för att riktigt orka bry mig, men på något sätt känns hela historien lite för gråtmild och sentimental. Den vill som för mycket på något sätt. Den vill så mycket att det nästan blir för mycket. Jag blir lite störd av det och kan inte heller bortse från det. Så till viss del kan man väl säga att jag förstör för mig själv.
Nu kanske det låter som att jag inte gillade boken fastän jag faktiskt gjorde det. Jag gillade den, men inte så mycket som det känns som att jag borde göra. Det är däri jag fastnar och därför som mitt slutbetyg bara blir medelmåttigt.
Stina
Till skillnad från månadens huvudbok, Mörkrets vänstra hand, kom man utan ansträngning in i den här berättelsen. Den flyter på fint från början till slut, men trots det griper den inte tag på samma sätt. Det är en angelägen historia och en inte allt för avlägsen sådan heller. Det skulle kunna hända, och händer på sätt och vis i många länder as we speak (or read). Så jag kan inte riktigt säga varför jag inte blir särskilt berörd av den. Den stannar inte kvar i mitt medvetande. Inga särskilda scener har etsat sig fast. Jag hypnotiseras inte vid något tillfälle av huvudpersonen och dras inte in i historien som jag gjorde när Genly Ai och Estraven reste tillsammans över isen.
Kanske är det bara jag som är för avtrubbad för att riktigt orka bry mig, men på något sätt känns hela historien lite för gråtmild och sentimental. Den vill som för mycket på något sätt. Den vill så mycket att det nästan blir för mycket. Jag blir lite störd av det och kan inte heller bortse från det. Så till viss del kan man väl säga att jag förstör för mig själv.
Nu kanske det låter som att jag inte gillade boken fastän jag faktiskt gjorde det. Jag gillade den, men inte så mycket som det känns som att jag borde göra. Det är däri jag fastnar och därför som mitt slutbetyg bara blir medelmåttigt.
Stina
Jag och kungen
Som ni vet har jag valt ut Johan Theorins Blodläge till årets sommardeckare, och jag tycks vara i gott sällskap. Både Expressen och Aftonbladet har publicerat bilder från kungens semester på Franska rivieran läsande just nämnda bok.
Kolla in länken nedan så får ni se: det är jag och kungen :)
http://www.resume.se/nyheter/2010/06/28/pr-kungen/index.xml?__xsl=/mobil/cms-common.xsl
Stina
Kolla in länken nedan så får ni se: det är jag och kungen :)
http://www.resume.se/nyheter/2010/06/28/pr-kungen/index.xml?__xsl=/mobil/cms-common.xsl
Stina
Mörkrets vänstra hand
Nu var det ett tag sedan jag läste Mörkrets vänstra hand och en hel del böcker har redan hunnit rinna under broarna sedan dess (bland annat höjdarböcker som Läppstiftsdjungel och Kitty och piraterna i Karibiska sjön, men mer om dessa i ett senare inlägg). Därför har jag inte längre boken helt färsk i minnet, men vissa partier har stannat kvar vilket brukar vara fallet för riktigt bra böcker.
Nu tycker jag dock inte att det var en riktigt bra bok, tyvärr. Vissa stycken var fantastiska medan andra gav träsmak i hjärnan. Inledningen var minst sagt svårgenomtränglig. Man läste och läste men tycktes inte komma någon vart. Det enda jag egentligen fann något intresse av var de korta historier man fick ta del av – skapelseberättelser och sägner från planeten Vinter. Det är lite förvånande eftersom jag vanligtvis inte är vidare förtjust i sådana ”biberättelser” som går utanför berättelsens egentliga röda tråd, men de var så väl skrivna att jag inte riktigt kunde värja mig.
I övrigt tycktes karaktärerna distanserade och det var först i slutet, på resan över isen, som man tilläts komma riktigt nära. Innan dess kändes karaktärerna dimmiga, som om man betraktat dem genom en immig spegel. Man kunde ana konturerna men inte mycket mer än så, och när man bjuds på så lite som läsare är det inte lätt att hålla intresset uppe.
Inte heller Le Guin´s ambition att skildra ett könslöst samhälle tycker jag känns helt lyckat. För mig är det inte ett könslöst samhälle som skildras utan ett samhälle befolkat av män. Män som kan föda barn visserligen men ändock män.
Trots de invändningar jag hade/har till berättelsen är jag ändå glad att jag fortsatte läsa och gav boken en chans, för om inledningen var svårgenomtränglig så var slutet raka motsatsen. Det var först då, när det bara var något hundratal sidor kvar som jag blev intresserad på allvar. Det gick inte att stå emot, man drogs ohjälpligt in i berättelsen (vilket var på tiden, damn it!). Jag ville inte lämna Genly Ai och Estraven. Tidigare hade jag förbannat Ursula Le Guin och hennes allt för omfattande tråkbok, men nu ville jag inte att det skulle ta slut.
Det är synd att inte boken i övrigt höll samma kvalitet. Om det hade varit fallet hade det lätt kunnat bli till en av mitt livs bästa läsupplevelser.
Stina
Nu tycker jag dock inte att det var en riktigt bra bok, tyvärr. Vissa stycken var fantastiska medan andra gav träsmak i hjärnan. Inledningen var minst sagt svårgenomtränglig. Man läste och läste men tycktes inte komma någon vart. Det enda jag egentligen fann något intresse av var de korta historier man fick ta del av – skapelseberättelser och sägner från planeten Vinter. Det är lite förvånande eftersom jag vanligtvis inte är vidare förtjust i sådana ”biberättelser” som går utanför berättelsens egentliga röda tråd, men de var så väl skrivna att jag inte riktigt kunde värja mig.
I övrigt tycktes karaktärerna distanserade och det var först i slutet, på resan över isen, som man tilläts komma riktigt nära. Innan dess kändes karaktärerna dimmiga, som om man betraktat dem genom en immig spegel. Man kunde ana konturerna men inte mycket mer än så, och när man bjuds på så lite som läsare är det inte lätt att hålla intresset uppe.
Inte heller Le Guin´s ambition att skildra ett könslöst samhälle tycker jag känns helt lyckat. För mig är det inte ett könslöst samhälle som skildras utan ett samhälle befolkat av män. Män som kan föda barn visserligen men ändock män.
Trots de invändningar jag hade/har till berättelsen är jag ändå glad att jag fortsatte läsa och gav boken en chans, för om inledningen var svårgenomtränglig så var slutet raka motsatsen. Det var först då, när det bara var något hundratal sidor kvar som jag blev intresserad på allvar. Det gick inte att stå emot, man drogs ohjälpligt in i berättelsen (vilket var på tiden, damn it!). Jag ville inte lämna Genly Ai och Estraven. Tidigare hade jag förbannat Ursula Le Guin och hennes allt för omfattande tråkbok, men nu ville jag inte att det skulle ta slut.
Det är synd att inte boken i övrigt höll samma kvalitet. Om det hade varit fallet hade det lätt kunnat bli till en av mitt livs bästa läsupplevelser.
Stina
Recension av Oates-filmatiseringarna
Som tur är fick jag lite tid över innan båten mot Oskarshamn går vid 17.00 och alltså kommer här lite synpunkter på Oates filmatiserade roman och novell.
Jag börjar med "Det var vi som var Mulvaneys". Först av allt måste jag säga att filmen faktiskt följde bokens handling väldigt bra och många repliker och scener kändes igen. Däremot tycker jag att filmen saknade mycket av romanens uppbyggda stämning, men å andra sidan måste det vara svårt att bygga upp stämningen på samma sätt i en film som i en bok eftersom det är så mycket som ska klämmas in på bara 1,5 timme. På grund av detta blev filmen stundvis en aning segdragen och nästan långtråkig. Samtliga skådisar i filmen var dock bra och jag gillade särskilt hur mamman gestaltades.
I filmen hade man gjort om Marianne och Patrick till tvillingar vilket de ju inte var i boken, vilket sannolikt hade gjorts för att förklara det faktum att det till sist blev Pinch som hämnades Marianne och inte den äldre och tuffare brodern. Förutom detta följdes handlingen i boken till punkt och pricka nästan, även om självklart allt i boken inte kunde tas med. En sak jag blev en aning besviken på var att Marianne filmen igenom behöll sitt långa hår. I boken klipper hon sig ju i vad som nästan känns som ett rituellt avståndstagande från sitt tidigare liv och jag tror att detta hade kunnat gestalts på ett bra sätt även i filmen. Men detta är självklart bara en smärre detalj och i stort så uppfyllde filmen mina förväntningar och faktiskt mer därtill.
Det som filmen tyvärr till slut faller på är att den helt enkelt inte lyckas med konststycket att frammana en sådan tätt och sammanhållen ställning som Oates lyckas med i boken.
Den andra filmen, "Smooth talk", har Oates novell "Vart ska du, vart har du varit" till grund. Eftersom det är en ganska kort novell har man i filmen verkligen byggt ut handlingen och man får följa femtonåriga Connie en längre tid än vad man får i novellen. I denna film är det stämningen man har lyckats fånga på ett nästan kusligt sätt och trots att det är mycket som inte finns med i boken känns det som något Oates hade kunnat skriva. Hela tiden finns den där känslan av annalkande fara som Oates så skickligt byggde upp i novellen och när Arnold Friend till sist gör sin storstilade entre är han precis lika hövligt läskig som i filmen. Slutet har man även detta byggt ut och även om det funkar bra så tycker jag att man egentligen lika gärna hade kunnat behålla Oates slut, vilket dock inte skulle ha knutit ihop handlingen lika bra som det slut man nu fick. Och utgången hade säkerligen varit en annan (även om man bara kunnat ana det till sig) eftersom Oates ska ha fått iden till historien efter att ha läst om en osäker men karismatisk man som på 60-talet lurade med sig flickor som han därefter dödade.
Jag börjar med "Det var vi som var Mulvaneys". Först av allt måste jag säga att filmen faktiskt följde bokens handling väldigt bra och många repliker och scener kändes igen. Däremot tycker jag att filmen saknade mycket av romanens uppbyggda stämning, men å andra sidan måste det vara svårt att bygga upp stämningen på samma sätt i en film som i en bok eftersom det är så mycket som ska klämmas in på bara 1,5 timme. På grund av detta blev filmen stundvis en aning segdragen och nästan långtråkig. Samtliga skådisar i filmen var dock bra och jag gillade särskilt hur mamman gestaltades.
I filmen hade man gjort om Marianne och Patrick till tvillingar vilket de ju inte var i boken, vilket sannolikt hade gjorts för att förklara det faktum att det till sist blev Pinch som hämnades Marianne och inte den äldre och tuffare brodern. Förutom detta följdes handlingen i boken till punkt och pricka nästan, även om självklart allt i boken inte kunde tas med. En sak jag blev en aning besviken på var att Marianne filmen igenom behöll sitt långa hår. I boken klipper hon sig ju i vad som nästan känns som ett rituellt avståndstagande från sitt tidigare liv och jag tror att detta hade kunnat gestalts på ett bra sätt även i filmen. Men detta är självklart bara en smärre detalj och i stort så uppfyllde filmen mina förväntningar och faktiskt mer därtill.
Det som filmen tyvärr till slut faller på är att den helt enkelt inte lyckas med konststycket att frammana en sådan tätt och sammanhållen ställning som Oates lyckas med i boken.
Den andra filmen, "Smooth talk", har Oates novell "Vart ska du, vart har du varit" till grund. Eftersom det är en ganska kort novell har man i filmen verkligen byggt ut handlingen och man får följa femtonåriga Connie en längre tid än vad man får i novellen. I denna film är det stämningen man har lyckats fånga på ett nästan kusligt sätt och trots att det är mycket som inte finns med i boken känns det som något Oates hade kunnat skriva. Hela tiden finns den där känslan av annalkande fara som Oates så skickligt byggde upp i novellen och när Arnold Friend till sist gör sin storstilade entre är han precis lika hövligt läskig som i filmen. Slutet har man även detta byggt ut och även om det funkar bra så tycker jag att man egentligen lika gärna hade kunnat behålla Oates slut, vilket dock inte skulle ha knutit ihop handlingen lika bra som det slut man nu fick. Och utgången hade säkerligen varit en annan (även om man bara kunnat ana det till sig) eftersom Oates ska ha fått iden till historien efter att ha läst om en osäker men karismatisk man som på 60-talet lurade med sig flickor som han därefter dödade.
En heldag med Sofi(a)
Så var det äntligen dags för vår andra bokmiddag, den här gången med temat Guy Burts "Min syster Sophie". Så precis som Mattie och Sophie i boken begav vi oss ut på en picknick i det fina vädret. Målet med dagen var att hinna vandra runt ringmuren, men självklart med diverse trevliga matstopp under turens gång. En trevlig sak med dagen var att vi i hettan (säkert 35 grader eller tom varmare) hade muren i princip för oss själva. En mindre trevlig sak var att hettan var ganska olidlig stundvis.
Men med tre vattenflakor i bagaget, lite glasspauser för att lindra hettan och smaskiga saker som likmaskar, grodor och slembollar att tugga på var det inget som störde nämnvärt. I matsäcken fanns också apelsinjuice, matiga mackor, farmers lunch och diverse smågodis. Att vi dessutom hade vår alldeles egen quarry book, stensamling och mystisk nyckel gjorde dagen ännu mer spännade.
Nu väntar jag bara på den lovade fortsättningen.... Men om den innefattar en läskig grotta, psykopatisk pojke och sådana saker kanske jag känner mig tvingad att avstå. Galler för fönstren är heller inget jag direkt efterfrågar.
Under dagen diskuterades självklart boken där vi bland annat försökte få klarhet i vad eller vem Ol Greedy egentligen var, hur Sophie mördade honom och vad Sophie egentligen hade för hållhake på sin mamma. Jag skulle ljuga om jag sa att vi fått klarhet i ämnet, men det var i alla fall kul att diskutera och jämföra våra åsikter om hur det egentligen låg till. Sen han vi också med att rida på ett och annat får:).
Kvällen avslutades med Oates gånger två, nämligen genom att se de efterlängtade filmatiseringarna av romanen "Det var vi som var Mulvaynes" och av novellen "Vart ska du, vart har du varit". Recension av båda kommer lite senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)