Då har jag äntligen läst ut Marguerite Duras, det tog bara två försök. Som i fallet med Sara Stridsbergs Darling River, måste jag även här erkänna besvikelse. Visst, Duras har ett vackert, avskalat språk, men men för mig blir historien aldrig gripande. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna, vilket är synd då Älskaren är Duras egna upplevelser. Snarare blir jag förbannad och irriterad på människorna som befolkar boken. Men jag tror inte att mitt bristande intresse enbart handlar om att jag finner karaktärerna osympatiska. En av mina favoritböcker är Pappa Goriot, och hur många sympatiska karaktärer befolkar det verket?
Så fort jag läst ut en sida kollar jag per automatik på sidnummret och konstaterar med en suck att det är långt kvar till slutet. Vilket bara det är ett dåligt betyg. Vissa delar var dock intressantare än andra, beskrivningarna av modern och hennes mentala tillstånd. Vissa delar var jävliga och min tankeverksamhet undrade varför familjen stod ut så länge, här tänker jag på demonen till storebror. Och hur han, en småskurk, bedragare och våldtäktsman kunde få ett jobb gör mig förbannad. Visserligen dröjde det tills han var femtio år, men nog fick han ett jobb ändå. Och här sitter jag, 26 år gammal, utan arbete! Jag som aldrig stulit, våldfört mig eller bedragit någon. Det är fan inte rättvist!
Det är synd att jag inte förstår romanens storhet. Det är så många som hyllar den att det känns som jag missar något. Kanske jag borde försöka en tredje gång? Ska den läsas med kontexten i åtanke?
Trots dess brister är Älskaren ändå ett intressant porträtt av Indokina. Det hade varit intressant om Duras, som hon själv önskade i slutet, hade behållit skildringarna av kriget. Äen fast Älskaren inte alls föll mig i smaken skulle jag gärna läsa Duras Biografi, om hon skrev någon. Eller för att gör hennes författarskap rättvisa, någon annat hon skrivit.
