Revolt av Suzanne Collins

Den sista och avslutande delen av Collins Hungerspelstriologi. Där de två första främst kretsar kring 2 års olika Hungerspel inriktar sig denna på motståndsrörelsens revolt och deras utnyttjande av Katnis i rollen som revolutionens ansikte utåt, för även här används hon som en bricka i spelet med styling, tv-sändningar och folk som säger hur hon ska vara och bete sig i tv-rutan. Inte helt olikt Hungerspelens tv-sändningar alltså. Samtidigt måste hon tampas med det faktum att Peeta hålls fången av regimen.

Storyn i denna är om möjligt ännu mer rå än de två förra och präglas av en känsla av hopplöshet – att det aldrig kommer att bli bättre vare sig regimen eller motståndsrörelsen vinner. Det är en cynisk värld, där till och med en kamp på liv och död blir underhållning för massorna. Men så heter världen Panem (bröd på latin) också. Och bröd och skådespel är vad man får.

Den är helt klart den mörkaste delen i triologin, men ändå min favorit. Och tack och lov är det inte mycket kärlekstrams i denna, utan det är en bok om kamp och överlevnad och där allt annat får stå tillbaka.

Bitvis är den lite rörig med folk som dör till höger och vänster. Det känns som att Collins kanske borde ha skrivit en mer detaljerad synopsis då det känns lite väl hipp som happ ibland. Ibland känns det också som att hon gör det lite väl enkelt för sig.

Men sammantaget måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av hennes Hungersspelsböcker då hypade ungdomsböcker, t.ex den illa skrivna första Harry Potterboken och den om möjligt ännu sämre Twiligt, sällan är speciellt bra.

Fatta eld av Suzanne Collins

Del 2 i Hungerspelen-triologin. Den tar vid där den första slutade, med att Katnis och Peeta vunnit spelet och är på väg hem till Distrikt 12. Liksom den första boken är det relationen mellan dem som är i fokus. De kommer hem som segrare, men måste fortfarande delta i regimens spel och låtsas vara kära i varandra för att inte riskera bestraffning. Bröllop börjar till och med att arrangeras för att blidka makthavarna. Och sen kommer dråpslaget – det är dags för kvartssekelkuvning och det här året innebär det att alla deltagare i spelen kommer att vara gamla vinnare. Så då är det åter dags för kärleksparet från distrikt 12 att bege sig ut på arenan, men denna gång tillsammans med betydligt farligare motståndare. Och nu är det inte heller främlingar som står mot varandra utan gamla vänner. Och grymheterna fortsätter föstås, inte heller i denna bok med särskilt många försonande drag. Precis som i de första spelen dödar man motståndarna tämligen lättvindigt, även om vissa av deltagarna beter sig ganska märkligt. Men denna gång ger sig inte Katnis in i spelet för att vinna och återvända hem, utan för att se till att det blir Peeta som segrar.

Jag gillar hur man inte idealiserar motstådet mot regimen, för här är det inte svart eller vitt utan endast möjligehten att byta till sig en regering som kanske inte nödvändigtvis är bra, men som  alla fall är bättre.

Katnis har blivit Härmskrikan, revolutionens ansikte utåt – men ironisk nog helt mot sin egen vilja.

Spelen får riktigt aldrig fart i denna del, vilket väl inte är meningen heller, men det drar ändå ned betyget en aning. Är också lite trött på triangeldramat som jag inte tycker tillför handlingen så värst mycket.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tog med Hungerspelen i oktober månads tema mest för att se om den skulle leva upp till hypen och nja, den är relativt välskriven, men har ändå sina brister. Det intressanta är just hur väl författarinnan har fångat tv-programmet ”Hungerspelen”, en slags dokusåpa, där de utvalda ungdomarna inför spelen stylas, intervjuas och ges poäng angående sina chanser att överleva – allt medan de påhejjas av den entusiastiska storstadspubliken som bettar på vem som kommer att vinna eller dö och som genom sponsring kan hjälpa sin favorit till seger. Det känns tyvärr inte som ett helt avlägset steg från dagens dokusåpor som verkar ha en tendens att bara bli värre och värre.

Sämst är det i beskrivningarna av Katnis kämpande med hur hon ska spela på publikens känslor inför henne och Peeta som kärlekspar. Det blir lite blaha när det enda sättet hon kommer på att gestalta detta med är att pussa på honom lite hipp som happ. Det blir liksom ingen dynamik i berättandet utan känns mest lätt fånigt.

Det känns inte heller riktigt som att författarinnan tar till vara på det som är intressant med berättelsen, nämligen just det samhällskritiska perspektivet. Det hade helt enkelt blivit aningens mer intressant om Katnis inte bara varit så fokuserad på sig själv utan kunnat lyfta blickan lite och se att det inte är de andra deltagarna som är fienderna utan regimen som ordnar spelen. Mer realistiskt blir det visserligen på grund av slaktandet utan betänkligheter då det ju är att döda eller dödas som gäller, och just det samhällskritiska byggs ju upp även i seriens två övriga delar.

Lite mer fokus på detta i denna inledande bok och lite mindre fokus på den fejkade kärlekshistorien så hade jag varit nöjd. Det blir lite väl ”kallt” berättat ibland på grund av detta och karktärerna känns egentligen aldrig som riktiga människor då de känns allt för endimensionella. Men det är boken igenom ett bra driv i berättandet och det är faktiskt en riktig sidvändare till bok.

Och visst är det ”Battle royale”-vibbar här, men jag tycker nog ändå att Collins är snäppet skickligare, just i skildringen av tv:ns dödslek.