Det här är, tror jag, Hustvedts senaste roman utgiven 2014. Det var en av de sista böckerna jag läste ut på bussen till och från jobbet innan jag gick på föräldraledighet, och nu är alltså andra veckan jag är ledig.Om allt går som planerat är det bara en vecka kvar nu tills vi får ett tillskott till familjen. Aaron är inte jättepepp, utan förnekar fortfarande att han ska få ett syskon....
Romanen handlar hur som helst om konstnären Harriett Burden som trött på att förbises som konstnär väljer att ge ut sin konst under 3 olika manliga alias – ett val som ska visa sig inte helt genomtänkt. Det är inte hon själv som för ordet, utan när vi får möta henne har hon redan dött i cancer. Det är istället via hennes egna anteckningar vi får lära känna henne, men även genom artiklar och genom minnesbilder hos personer som kände henne.
Romanen är utan tvekan skickligt uppbyggd och även temat känns angeläget, men jag fastnar ändå inte för den på samma sätt som jag gjorde för ”Vad jag älskade” och ”Lily Dahls förtrollning”. Fast tagen blev jag ju ändå av historien, och nu är jag ju visserligen gravid och lätt hormonell, men om jag berättar att jag satt och grät på bussen mot slutet av boken så måste det ända vara ett ganska gott betyg. Sammantaget kan man säga att det här är en roman som verkligen känns att den är skriven av Hustvedt då den tar upp teman som hon framhåller även i andra romaner. Bitvis måste jag säga att jag stördes av de många referenser som förekom i romanen och jag hade föredragit om de varit färre fotnoter.
Men det går inte att avfärda att det är en viktig fråga som tas upp, inte bara när det gäller konstvärlden, utan faktiskt vad gäller hela samhället. För det är ju tyvärr så att det ofta är just männen som får positiv särbehandling i samhället utan att man egentligen tänker på det, liksom manlig konst ofta ses som viktig och stor, medan kvinnliga konstnärer ofta förbises, förminskas och ses som mindre viktiga.
// Sofia
