Främmande fåglar av Lorrie Moore

Recenserade en enda novell från denna samling för ett bra tag sedan nu, strax efter att lillgrabben anlänt faktiskt. Det var den underbara och gripande novellen ”Sådana människor är de enda människorna här: Kanoniskt joller på Pädd onk”, om ett litet barn, en bebis, som får cancer. Riktigt hemsk och fängslande och att jag läste den när min egen lilla bebis bara var någon månad gammal gjorde det nog bara än mer träffande.

Samlingen består av ett tiotal olika noveller, varav vissa var outstanding, vissa riktigt bra och en del som bara kändes ok. Det novellerna har gemensamt är dels den ironi som genonsymrar berättelserna och dels att de alla egentligen handlar om vardagliga saker, men med huvudpersoner som befinner sig i en för vardagen ovanligt situation; de är sjuka, någon har dött eller så reagerar de inte stereotypt på något som händer. Som exempel får vi i  novellsamlingen möta favoritbarnvakten som helt otippat råkar tappa ett spädbarn i golvet så att det dör, mannen som blir besatt av av tanken på vilken sång en människa skulle sjunga under dödshot och kvinnan som helt tappar fotfästet i livet efter att hennes katt dött. Jag tänkte regogöra för några av mina favoriter.

”Vilket är mer än jag kan säga om vissa andra” handlar om relationen, en ansträngd sådan, mellan mor och dotter. Liksom flertalet noveller skildrad med en ironisk ton mitt i allt det gråa, som att dottern gifter sig med den evige pojkvännen Bob för att hunden Randolph dött av njursvikt och hon inte kommer på något annat sätt att döva sorgen. Eller som när hon, för att hon är för duktig på jobbet, beordras ut att föreläsa på gymnasieskolor när hon helst av allt bara vill stanna på sitt kontor utan att bli störd. De ger henne dock semester först och det är på denna semester vi som läsare får följa med. En semester som modern, till hennes förtretelse, bestämmer sig för att följa med på. Inte blir hon mindre förtretad av att modern tvinger henne att sätta sig och kissa bakom murar för att hon tycker att det tar för mycket tid att hitta en toalett. Mamman är den som vill prova på saker under resan, som att utmnana sig själv med att bestiga ostadiga broar uppspända mellan höga klippor – men efter just ett sådant företag kommer hon tillbaka oväntat tystlåten och när de beger sig ut på ännu ett företag, att hängande över ett högt bröstvärn kyssa en helig sten, blir den våghalsiga mamman plötsligt skräckslagen. Men det slutar ändå vemodigt vackert.

I ”Bert är död” har katten Bert dött varvid matte Aileen börjar att ta till flaskan. Hon sörjer att hon förlorat alla band med djurvärlden; inga pälshår längre i soffan, mattan är torr och utan klösmärken och köjksvrån där matskålen stått är inte längre grisig av makrillgryta och farlig att gå på. Omgivningen reagerar med att det måste vara missriktad sorg och att hon nog egentligen sörjer något helt annat.

”Men det är bara Bert, säger hon bestämt. Det var bara hennes rarar vackra katt, hennes bästis sedan 10 år tillbaka, som hon hängt ihop med längre än både man, barn och hälften av vännerna”.

Till sist börjar hon gå i terapi, då hon hittar en terapeut med specialpaket inför julen. Ironi var det som sagt.

”Om du vill det så okey” handlar om Mack och Quilty, den senare blind advokat och den andra hantverkare som mot alla odds blir ett ganska så omaka par. De driver på semestern omkring på en improviserad roadtrip och besöker kyrkogårdar och kända sevärdheter och smågnabbas med varandra och driver med sig själva och omgivningen. Som när Quilty drygar sig om sin biografi som han säger ska heta: ”I sällskap med min soffa: en blind mans guide till livet”. För att inte tala om följande stycke:
Quilty; Innan Hemingway skrev om sina hjältar, sa Quilty och låtsades läsa högt ur guideboken, sköt han dem. Det ansågs vara ett ovanligt men inte helt unikt sätt att få igång den kreativa processen. Ändå diskueras det inte nämnvärt, inte ens i litterära kretsar.

Just det stycket får mig av någon anledning att tänka på oss, Stina. Jag kan faktiskt se dig och Kalle flumma omkring på ett liknande sätt.

Någon annan som läst någon riktigt bra novellsamling på sistone? Do tell me!

// Sofia

Scott Westerfelds Ful-triologi

Så, då jag har så många recensioner som ligger och väntar på att hamna på vår briljanta blogg får det bli en gemensam recension för Westerfelds triologi om Tally Youngblood. För att lätta upp lite bland all text, och för att det är kul, infogar jag illustrationer (i form av kort) till varje del.

Och vad passar väl bättre så här i juletid än denna bild att få representera den första delen, nämligen "Ful" ?

Ful av Scott Westerfeld



Läskigaste jultomten?

 Visst måste man gilla en bok som inleds med meningen ”Försommarhimlen hade samma färg som kattkräks”.

Första delen i en triologi om en värld där man på sin 16-årsdag opereras om till en snygging, en operation som man anser nödvändig för att ingen diskriminering ska kunna förekomma genom faktorer som hudfärg, längd eller kroppsbyggnad. I en sådan här värld ses det normala som ohyggligt fult och alla icke-opererade är vardagligt kallade fulingar, uglies.

Berättelsen är välskriven, med personer som beskrivs relativt välnyanserat och med en hjältinna som verkligen inte är en hjältinna. Det är vännen Shay och inte vår hjältinna Tally som ifrågasätter operationen och planerar att fly ut i vildmarken till en grupp likasinnade.

Bra uppbyggd värld som känns trovärdig, med högteknologiska snyggingleksaker, en slit-och-släng-mentalitet och människor som är inspärrade i sina städer utan att någonsin se något annat. Blir sugen på att läsa fortsättningen och det måste vara ett gott betyg.

Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Jag vet att jag tycker att hen är snygg i alla fall..

Andra delen i Ful-triologin. I denna har Tally överlämnat sig för att bli snyggingopererad. Efter operationen har hon glömt syftet med att bli snygg, nämligen att testa ett botemedel som ska få bukt med lesionerna i hjärnan – en bieffekt av snyggingoperationen som inte bara gör en snygg, utan även ganska dum. Men trots operationen kan hon inte skaka av sig känslan av att något är fel.

Även i denna del känns världen trovärdigt uppbyggd, men vissa saker blir lite lätt fåniga som när en del snyggingar skär sig för att hålla snyggingdimmigheten borta.

Är också lite undrande till hur snabbt hon glömt bort flörtobjektet David från första boken, och istället med hull och hår kastar sig in i en ny relation, med snyggingen Zane. Men ja, ja, så är hon ju bara en tonåring också så det kan jag väl köpa.




De rätta av Scott Westerfeld

Mer speciell än så här blir man bara inte!

Den sista delen i triologin om Tally Youngblood. Här är hon omopererad igen, men denna gång en riktigt speciell operation, då hon operats om till agent för stadens försvarsstyrka ”Speciella omständigheter”. Operationen har gjort henne till en slags supermänniska, med Wolverine-skelett, omänskligt snabba reflexer och inbyggd radiokontakt via hudantenner med resten av speciella omständigheters specialgäng, de så kallade cutters-gänget. Samtliga medlemmar i gruppen är omoperade snyggingar som skar sig själva för att fortsätta vara bubbliga och hålla snyggingdimmigheten borta.

Som speciell har Tally blivit opererad för att känna förakt med alla som inte är speciella som hon själv, och stackars Zane som på grund av misslyckad medicin för att bli botad från hjärnlesionerna är allt annat än perfekt får henne att må illa. Men istället för att vilja förändra sitt eget sätt att tänka vill Tally få även Zane omopererad till en specialare för att hon ska kunna leva tillsammans med honom.

Lever inte riktigt upp till triologins övriga delar och slutet tycker jag faktiskt är ganska fånigt.

// Sofia