The twins are back!

He he, eftersom jag för tillfället inte har några tvillingböcker att läsa har jag hittat ett sätt att dämpa den värsta tvillingabstinensen. Nämligen den eminenta bloggen "The dairi burger", vilket fått sitt namn efter tvillingarnas favoritmatställe nummer ett. Här recenseras elakt tvillingböckerna, där böcker kan summeras med klatchiga headlines som "Looser hippies needs love too" (med den artsy Olivia i huvudrollen). Här kommer länken, enjooooooy: http://thedairiburger.com/

Och när vi ändå håller på och pratar tvillingar, vad passar bättre än att slänga in en "underbar" dikt författad av ingen annan än vår favorittvilling Elisabeth Wakefield. Ni kommer kanske ihåg att jag dissade "Den hemliga pojkvännen", där man förbereder sig inför alla hjärtans dag och Todd får för sig att han har en hemlig beundrarinna eftersom Elisabeth skickat en dikt till honom utan att skriva under den. I alla fall, here it goes:

Ofta har jag önskat att få visa
att du är allt för mig.
Därför är det nu en lisa
att detta säga dig.

Att i din blick så kär,
se hur vår vänskap gror
och märka att du också när
de känslor som i mig bor.

På denna dag för alla hjärtan
säg att du känner likadant som jag.
Kan ej stå ut med smärtan
om du ej har samma kärleksslag.

Och jag vet att vi två aldrig skiljas vill
för dig har jag givit mitt hjärta till.

Med all min kärlek.....

Man får kanske hoppas, för Elisabeths skull, att den svenska översättar är den största anledningen till att dikten, för att vara ärlig, känns ganska tafflig.

Meet the Blackwoods

Visste ni att Merricatt, eller Mary Katherine som hon heter, från månadens temabok "We have always lived in the castle" har en egen blogg?Hittade den av en slump och tänkte att det kanske vore något att kolla in för resten av er också: http://merricatblackwood.blogspot.com/

På sin blogg avhandlar "Merricatt" ämnen såsom det om kvinnan som ägnade en stor del av sitt liv åt att bygga små dockhus som var replikor av berömda mordplatser. Gulligt inte sant! Självklart pratas det en del om hemsökta hus och andra övernaturligheter också.

Boken har också gjorts om till musikal, och i år håller man på att göra om den till film. Systrarna Blackwood kommer således att ha en hel del för sig den närmaste tiden. Nedan är ett youtube-klipp från musikalen:



Och här är en underbar trailer till filmen, men förfasa er inte! Det här är alltså inte trailern till filmen som håller på att spelas in, utan verkar tydligen ha varit en tävling (mellan olika skolor av kvaliten att döma). Och tyckte ni att den här var dålig skulle ni se resten av bidragen. De finns på youtube =)

Svenska kulter av Anders Fager

Den här novellsamlingen slår de övriga skräcknovellerna jag läst med hästlängder, även om den är långt ifrån någon 10-poängare. Novellerna känns tack och lov inte lika förstoppade och kliché som resten av novellerna jag läst och här känner man inte att författaren snott halvtaskiga ideér från Stephen King och co. Istället känns det fräscht och eget och då kan jag ha överseende med att allt inte känns 100-procentigt. Det känns också väldigt nutida och Fager förankrar sin skräck väl i svenska samhällen och attityder och det gör att skräcken känns mer äkta i och med att han tagit sig tid att bygga upp något som känns på riktigt. Det tekniska greppet påminner mig om "Lunar Park", där Brett Easton Ellis använde samma grepp för att få sin skräck att kännas äkta (även om han nu tog steget mycket längre genom att skriva in sig själv i handlingen).

1984, it was a very bad year

Hmmm, vilken trist och förstoppad roman! Då är "Kallocain" av Karin Boye (vilken faktiskt utgavs några år innan 1984) och "Tjänarinnans berättelse" av Margareth Atwood, två romaner med samma tema (och skrivna av kvinnliga författare....) långt mer underhållande och med bättre flyt i berättandet.

Handlingen i korthet: Året är (troligen) 1984, där de tre staterna i världen ligger i ständigt krig med varandra och man lever i en värld med slagorden "Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka". Man ändrar hela tiden på historien för att passa det styrande pariet bättre och visa att Storebror, ledaren, alltid har rätt. Vår "hjälte" Winston Smith verkar vara en bland få som vågar tvivla på partiet, och självklart får detta konsekvenser för både honom och kvinnan han tydligen ska älska.

Som läsare av George Orwells "1984" har jag jävligt svårt att finna någon som helst sympati för Winston Smith. Han beskrivs så platt att han känns som en karikatyr till människa och man lär aldrig riktigt känna honom. Boken igenom blir han därför inte så mycket mer än bara tomma ord på papper i en bok. Nu kanske detta varit Orwells avsikt, vad vet jag, att gestalta hur en människa skulle se ut i "Storebrors-samhället" - dvs platt, tråkig och utan personlighet eftersom det är vad ett sådant samhälle strävar efter. Ett samhälle där man dödas om man avviker från den norm som staten satt upp. Om det var så Orwell tänkte får man väl säga att han lyckats, lite för bra till och med eftersom romanen därigenom blir ganska platt, tråkig och utan personlighet även den.... På grund av detta hade boken tjänat på att berättas annorlunda, men en huvudperson som man faktiskt känner för och med en kärlekshistoris som faktiskt känns trovärdig.

Sammanfattningsvis kan man säga att Orwell haft en intressant idé, men där romanen tyvärr faller på att han inte är någon vidare berättare. Som sagt; karaktärer som känns platta och konstruerade och med relationer som inte känns äkta, ett synnerligen stelt språk och en bok man aldrig riktigt kommer in i. Det är ju onekligen lite synd med tanke på att författaren faltiskt hade ett budskap att föra fram. Ett budskap om vad som kan hända om man inte ibland stannar upp, tänker efter och ser vartåt samhället egentligen är påväg.

Men nu ska vi inte deppa ihop av denna tråkiga bok utan pigga upp oss med något långt intressantare, nämligen en film med samma tema och snyggingen Alan Rickman i huvudrollen. Ni kan se det som min present till er på den internationella kvinnodagen. Grattis, grattis! Jag pratar självklart om "Closet land". Här kommer ett litet smakprov, och får ni inte lust att checka in hela filmen efter det måste det ärligt talat vara något fel på er;)

When the thrope becomes reality - or why Stepford wives works better as a movie

We have all heard the term Stepford, of Stepford wife. Probably even used the term our self sometimes. I've never seen the movie, but I still know the basics. A perfect town were you just have to scratch the surface to see the ugly truth. A town or situation were you know that's something is wrong, that something is lurking behind that perfectly trimmed hence. I never saw the movie. But after reading a fantastic SPN fic on the theme I decided to have a go at the book. After reading it I wished I settled for the movie. The story, as you all know it; a young couple moves into a small community were everything seems perfect. The men hang out at the men's club and the women are addicted to their vaccumcleaners. Semi-bad writing aside it's not a bad book. The theme is interesting. How far would men go for a perfect society? The pace is slow, to build a suspense I guess. Too bad it's a moot when the story is already so well known. But the book can't be held responsible for that. I just wished the book was better. The writing is pretty uninteresting, bland even. and the characters, even the ones you are suppose to root for lack sympathy. I guess the creepy feeling works better in a movie than a book, even through the author manges to preserve the mystery itself, feeding the reader just the necessary amount of information. My conclusion; interesting and frightening idea, presented in a frighteningly uninteresting book. I'm sad to say that the hype got to me and that I'm disapointed by the book.

Date a girl who reads.

"Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve.

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag.She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the weird chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peek at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in a world of the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to be interrupted. Ask her if she likes the book.

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or she would like to be Alice.

It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for Christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be the hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, develop. Except in the Twilightseries.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters in the book are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over Skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it, date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes."

Themonicabird.com

Baby Jane - Sandras bidrag till månadens tema

Hade mina tvivel om denna bok (sorry Sandra...) efter att snabbt ha läst baksidestexten och de inledande sidorna. Det var panikångest hit, isolering dit och ångest, ångest, ångest. För att inte tala om författarinnans utseende: rosa och svarta dreads, tjockt med smink och något av en prettoattityd - här förväntade jag mig ännu en "Allt" av Martina Lowden (ok, så dålig trodde jag inte att den skulle vara, liksom INGET är sååå dåligt). Fördomar? Jag? He he, en aning kanske ;).

I alla fall, vad jag vill komma fram till är att jag hade helt fel, och varför kommer jag att återkomma till snart. Men först lite kort om handlingen. Huvudpersonen i boken träffar den 10 år äldre flatan Piki, blir kär och allt är så där underbart som det är när man är kär och nyförälskad. Men snart börjar Pikis sjukdom göra sig gällande och då är inte allt så underbart längre och trots att även berättarjaget lidit av depression blir det svårt att förstå varör Piki handlar som hon gör.

Tvärtemot vad jag trodde gillade jag alltså denna roman, som visade sig vara en riktigt sträckläsare med bra flyt i berättandet och som desutom saknade det tyck-synd-om-mig-tänk som böcker med detta tema ofta har. För visst hade Piki, och även berättarjaget problem med depressioner och panikångest, men Oksanen beskriver detta utan att komma med pekpinnar; det är så det är helt enkelt. En sak blir jag dock besviken på, och det är slutet i boken. Jag tycker att författarinnan gör det lite väl enkelt för sig när hon låter det gå som det gör. Det blir även, på grund av detta, ett oväntat klyshigt slut som jag inte alls förväntade mig av en författare med sådan potential. Det hade varit betydligt mer intressant att följa kvinnornas liv om det inte slutade som det gjorde.

Det här var alltså, trots att temat i boken inte är något som direkt lockar mig, en verkligt läsvärd bok och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Sofi Oksanen. Det jag främst gillade, och som brukar vara det som avgör om jag gillar, ogillar eller verkligen älskar en författare, var språket. Jag är helt enkelt en sucker för författare som verkligen tar sig tid med att utveckla språket i en roman.

Skulle vara kul att höra vad du tyckte om romanen Sandra. Hade du läst den, eller bara hör talas om den? Om du läst den borde du lätt lägga upp en recension, eller i alla fall låta mig veta om fu också blev beviken på bokens slut.

Huset Ashers fall av Edgar Allan Poe

Huset Ushers fall har visst kallats världens finaste novell, alla kategorier, och definitivt världens bästa skräcknovell. Angående skräcknoveller har jag nog aldrig läst någon riktigt, riktigt bra (även om Oates suggestiva "Var är du, vart är du påväg" med en stämning som blir allt mer tryckande ju närmare slutet man kommer är långt mycket mer skrämmande än någon av de uttalade skräcknoveller jag läst) så där kan jag inte opponera mig - men att den skulle vara världens bästa novell är att överskatta den rejält!

Kort sagt kan handlingen sägas kretsa kring en man som på begäran från en gammal barndomskamrat besöker denna i hans kusliga hus. Väl där börjar självklart en del mer eller mindre mystiska saker hända.

Visst bygger Poe upp en suggestiv stämning i sin roman, vilket många skräckförfattare borde lära sig att ta efter, och visst bygger han upp sin novell bra, men särskilt läskig kan jag inte säga att jag tyckte att den var och folk som har haft svårt att sova efter att ha läst den kan inte ha särskilt starkt psyke.

Helt ok novell alltså. Men rädd? Nej!