Och vinnaren är...

Då var tävlingen avslutad och vinnarna utsedda. Först får ni bara friska upp ert minne lite, här kommer dikten i originalspråk och så i den engelska översättning som verkar vara den rådande enligt extensivt googlande.

À peine défigurée

Adieu tristesse
Bonjour tristesse
Tu es inscrite dans les lignes du plafond
Tu es inscrite dans les yeux que j'aime

Tu n'es pas tout à fait la misère
Car les lèvres les plus pauvres te dénoncent
Par un sourire

Bonjour tristesse
Amour des corps aimables
Puissance de l'amour
Dont l'amabilité surgit
Comme un monstre sans corps
Tête désappointée

Tristesse beau visage

Barely disfigured

Adieu Tristesse
Bonjour Tristesse
Farewell Sadness
Hello Sadness
You are inscribed in the lines on the ceiling
You are inscribed in the eyes that I love

You are not poverty absolutely
Since the poorest of lips denounce you
Ah with a smile

Bonjour Tristesse
Love of kind bodies
Power of love
From which kindness rises
Like a bodiless monster
Unattached head

Sadness beautiful face.

Så kommer då era bidrag i slumpvis vald ordning. Läs och njut, det har jag gjort kan jag lova.

Alexs bidrag
Alex har översatt dikten till engelska såväl som svenska, men har valt att tävla med sitt svenska bidrag

Adjö sorgsenhet
Välkommen Sorgsenhet
Du är inristad i sprickorna i taket
Du är inristad i min älskades ögon

Du är inte helt miserabel,
då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende

Välkommen Sorgsenhet
Kärleken till kärleken, kärleken till vänliga kroppar
Kärlekens kraft reser sig likt ett monster
utan kropp, ett hornlöst huvud

Sorgsenhetens ansikte är vackert.

Johans bidrag
Johan har döpt sin dikt till En vanställd skriver.

En vanställd skriver

Farväl till sorgen
God dag till sorgen
Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret
Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna

Det är faktiskt inte ren misär
Även om jag känner mina sista fattiga timmar glida iväg
För det är rogivande

God dag till sorgen
Min kropp är fortfarande stark
Av ren kärlek
Till det liv jag levat
När döden kommer för min kropp
Lär han bli besviken

Sorgens vackra ansikte

Sofias bidrag
Sofias deltar med både sin svenska och sin engelska översättning, båda mycket bra.

Något missformad

Adjö tristess
Goddag tristess
Du är inristad vid lemmarna på lakanet
Du är inristad vid ögonen jag älskar

Du är mycket van vid misär
Inpå brösten mycket fattigt oskyldig
För en sorgsenhet

Adjö tristess
Kärlek till kroppens underverk
Längtan till kärlek
Är inte en lätt egenskap
För ett monster i kroppen
Är tvåsamhet en besvikelse

Tristess vackra vilde

Barely disfigured

Goodbye tristesse
Godday tristesse
You are carved into the limbs on the shett
You are carved into the eyes that I love

Misery is all to common to you
Beside the breasts very poorly innocent
Because of a sadness

Goodbye Tristesse
Love for the miracle of the body
A longing for love
Is not an easy trait
For a monster in the body
Is togetherness a disappointment

Tristesse beautiful beast

Kalles bidrag
Kalles tolkning var lätt den mest depressiva och sånt måste ju gillas.

Något missformad

Adjö Tristess
Goddag Tristess
Du är inskriven i det förflutna
Du är inskriven i framtiden

Du är tilltron till misären
För av den finns inget slut
Bara en fortsättning

Goddag tristess
Kärlekens kropp jag omfamnar
Den tillhör bara kärleken
Låte den icke försvinna
Förvandlas till en monstrets kropp
Vilken besvikelse

Tristess är livets visa

Så var det bara prisutdelningen kvar... Får jag en trumvirvel?! Ta dah, och vinnarna är:

Första pris: Alex, vars översättning mest överensstämde med originalet. Hon översätter alltså dikten exemplariskt och är även medveten om franska oöversättliga ordlekar till skillnad från resten av oss (yes me too). Följande mening är en vinnarmening: ”Du är inte helt miserabel, då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende”.
Pris: Med kallt blod av Truman Capote, 1988 års pulitzerprisvinnare Älskade av Toni Morrison samt ett dödskallehalsband.

Andra pris: Johan, för de odödliga och poetiska raderna : ”Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret, Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna”, det är helt obegripligt men ändå sagolikt vackert. Ibland lönar det sig att ha dyslexi och denna dag är en sådan dag. Grattis Johan!
Pris: Peder Swarts krönika om Gustav Vasa i serietidningsform.

Tredje pris: Sofia som tolkat dikten på sitt högst personliga vis, men som ändå trots sin bristfälliga franska lyckats få in några översättningar helt rätt. Det är dock dessa fina rader som genererar en tredjeplats: ”För ett monster i kroppen, Är tvåsamhet en besvikelse”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Pris: Marguerite Duras Älskaren på kassetband (uppläsare Bibi Andersson).

Fjärde pris: Kalle med sin något mer depressiva, men likafullt välskrivna verk. Dessutom kan vi väl alla hålla med om att tristess sannerligen ÄR livets visa.
Pris: Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, som delvis utspelar sig på Fårö och Sudersand.

Stina

En författares lidande.

I verkligheten finns inte svart eller vitt, bara en gråskala. I synnerhet gällande personer. en skicklig författare är självklart medveten om detta, annars går verket åt helvete, hur bra idén än var från början. En riktigt skicklig författare, i likhet med Nabokov, ser till att läsaren känner i alal fall ett styng av sympati. Även för bokens mest vidriga karaktärer. TIll min förvåning var jag tvungen att låta Stephen King sälla sig till den klubben.

Lida är så mycket, inte bara en skräckroman, utan även ett kammarspel och två olika sorters meta berättelse. Dels den traditionella meta berättelsen där ett verk skapas i verket. Men berättelsen är även ett typexempel på en modernare form av meta berättande. Ett där författaren skriver in sig själv i historien. Stephen King, här under namnet Paul Sheldon använde säkert skriv tiden som en terapi session när han skildrar sitt alteregos kamp mot sina demoner. Inte bara demoner i form av den sadistiska Annie. Utan även i form av hans eget författarskap och karaktären han tagit livet av. En kamp som med mindre destruktiva medel fördes av Artur Conan Doyle.

Författandet som drog och tillflykt. Tillsist blir Paul Sheldon själv lika beroende av berättelsen som Annie är. en studie i destruktivitet. Till en början är Annie Wilkes en endimensionell personifikation av ondskan. Ju längre berättelsen lider låter dock King både sitt alterego och läsaren skymta få av hennes mänskliga drag. Eller åtminstone få läsaren att fundera på varför Annie utvecklade som hon gjorde. Visst, i mångt och mycket är det en klassisk berättelse om hjälten och demonen, en berättelse med typiska drag av Ingmar Bergman. Men Lida är även en studie i destruktivitet och psykisk sjukdom, tyvärr besvaras aldrig frågan varför Annie blev som hon blev. Men det kanske inte heller är meningen, då läsaren sällan vet mer än Paul själv gör. Annie är smart!

Boken i sig är inte så intressant, kan även bero på översättningen, då språket är halvtaskigt. Men frågorna den väcker väger upp för dess brister.

To be or not to be, who you were meant to be.

Hej.

Som ni vet håller jag på att byta namn till Alex-Xavian. Tar bort Sandra helt. Byter även pronomen, från Hon till Hen.
Innan namnbytet är officiellt kommer jag att byta ut taggarna, etiketterna på bloggen. Vilket gör att det under en period kommer att bli dubbla taggar.
När bytet är klart kommer jag att radera ´Sandra´ taggen. Samt det här meddelendet.
Därför kommer bloggen förmodligen att se lite lustig ut ett tag.

Kram

Alex

Bland böcker och raukar på Fårö

Kalle och jag tog en sensommartripp till Fårö under en helg i slutet av augusti. Vädergudarna var på vår sida så äntligen fick jag mitt efterlängtade sommardopp, årets första och antagligen sista, en sen kväll på en nästan öde sandstrand utan vare sig badkläder eller handdukar att värma sig i efteråt. Men det är de oplanerade impulsiva doppen som är de bästa. Det var oväntat varmt i vattnet också eller så var det bara de lite kyliga vindana som fick det att verka så.




Förutom bad besökte vi varje loppisar, kramade får och bodde ståndsmässigt i Slowtrains Bergmansvit (vars insida tillverkats av Bergmans egen snickare).

Bergmansviten







Ska ni till Fårö framöver så får ni inte missa att besöka den sjukt mysiga bokhandeln Laterna Magica, som ligger nästan mittemot Kutens.

Laterna Magica



Stina

Liknande boksmak

Var inne på Boktipset en sväng förut och upptäckte att Sofia och jag numera har hela 73 procents liknande boksmak. Till en början var det bara 68 procent. Sandras och min likhet har däremot åkt ner från 47 till 32 procent.

Hur ser det ut för er andra, har er boksmak ökat eller minskat tills nu?

Stina

Räddningsaktion?

Tror att jag har upptäckt Fågelskrämmans flickvän i Visby. Vad säger ni? Förtjänar hon en räddningsaktion och en ny hjärna eller ska vi låta henne hänga kvar?





Stina

Ofrivilligt bloggstopp

Iris tyckte det var dags att ta en paus i bloggandet. Det var bara att resignera, det går helt enkelt inte att resonera med Ren Ondska. I alla fall inte om man vill behålla livhanken.

Men nu är jag tillbaka :)

Stina

To judge a book by its cover

Råkade googla fram en sjukt snygg vintage edition av flera av Christopher Isherwoods verk. Jag hatar böcker med fula framsidor och dömer mer än gärna en bok efter omslaget.

Alla dessa skulle jag dock mer än gärna låta ligga framme på soffbordet till allmän beskådan.






Stina

In cold blood

Med In Cold Blood skapade Truman Capote en av de första dokumentärromanerna, dvs en roman baserad på en verklig händelse, i detta fall det hänsynslösa mordet av en farmarfamilj i Kansas. Det är en familj som nästan tycks för bra för att vara sann. De är kristna, omtyckta och alltid redo och räcka en hjälpande hand om någon skulle behöva det. Familjen påminner mig lite om Oates Mulvaney-familj (innan sönderfallet). Där finns den präktiga och godhjärtade dottern, den stabile familjefadern samt den trevlige men lite udda sonen. Det är bara mamman i familjen som inte passar in i Oates roman då hon under en längre tid varit deprimerad och sängliggande.

Capote samlade material till denna bok under hela sex års tid. Han talade med alla som kände familjen och besökte även de två mördarna i deras celler på death row. Det var således ett minituöst förarbete. Boken blev också en enorm succé, men till ett pris. Capote sa själv att den ”nearly killed me. I think, in a way, it did kill me”. Det blev den sista roman han färdigställde.

I varje fall så är det en otäck historia vi får ta del av. Det otäckaste är nästan att det är ett så onödigt brott. Ett brott som sker utan egentlig anledning men som ändå kräver fyra människoliv, och kastar livet i spillror för många fler. Byn Holcomb skulle aldrig bli sig lik igen. Det är inte riktigt min typ av bok men det är onekligen en historia som är svår att skaka av sig.

Stina

Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina

Is love a tender thing?

I Gargoylen är det berättelsen som fångar snarare än författarens skicklighet med pennan. Det är en fantastisk historia där kärleken är stark som döden och hård som helvetet om man ska tro texten på bokens framsida.

Huvudpersonen har efter en bilolycka blivit svårt brännskadad, närmast förvandlad till ett monster. Livet som han kände det är slut. Hans enda önskan är att han ska bli så pass bra att han ska lyckas ta livet av sig själv. Det är då den mystiska Marianne Engel kommer in i hans liv. Hon är skulptör och skapar otroliga gargoyler ur stenblock. Hon påstår att de båda varit älskande i det medeltida Tyskland och att detta inte är första gången han blivit bränd.

Huvudpersonen är förstås övertygad om att hans besökare är galen, men en galen besökare är bättre än ingen alls så han accepterar hennes besök. Vid varje besök får han ta del av ännu en pusselbit i det som Marianne påstår varit deras tidigare liv. Han får höra om Mariannes uppväxt i klostret Engheltal och om hans eget liv som legosoldat. Han förblir skeptisk till hennes historier även om vissa detaljer i dem är svåra att bortse ifrån. Dessutom vet hon saker om honom som hon omöjligt borde känna till.

Det är dock ingen tvekan om att Marianne själv tror på sina historier och att hon verkligen har äkta känslor gentemot honom, hennes sedan länge förlorade själsfrände. Precis som hon befriar sina gargoyler bit för bit ur stenblocken befriar hon också honom med sin kärlek. Men det är kostsamt och precis som omslaget lovar är det ingen mesig tandlös kärlek vi pratar om. Det är en uppslukande kärlek som stinger och smärtar. För att citera Shakespeare: "Is love a tender thing? It is too rough, too rude, too boisterous; and it pricks like thorn."

Stina

Uselt tips?

Såg först idag recensionen av I am legend i gårdagens DN, där den fick en etta i betyg. Riktigt så usel tyckte jag inte att den var. Den var väl varken supertrist eller särskilt bra, en ganska typisk om än något händelselös variant av den klassiska zombiefilmen (fast zombierna i detta fall utgjordes av vampyrer).

Dock var det inte mycket man kände igen ifrån boken. Huvudpersonen heter fortfarande Robert Neville och människorna har till stor del utplånats av vampyrer, thats it liksom.

Ja, och så är han ju legend förstås.

Stina

Vilka böcker letar du efter i en man?

Läste i ett gammalt nummer av HM-tidningen att det startat en dejtingtjänst där man paras ihop med tänkbara partners baserat på boksmak. Alikewise heter den, och man kan även söka efter personer med samma favoritbok eller favoritförfattare som en själv.

Låter det som något tycker ni? Är liknande boksmak verkligen så viktigt? Är det inte rentav roligare om man, som i vår triangel, har helt olika boksmak. Det bäddar ju för olika intressanta diskussioner och man får upp ögonen för författare man aldrig skulle ha drömt om att läsa själv.

Men om man nu skulle vilja hitta en partner med samma boksmak som en själv, vilka böcker skulle ni leta efter i en man eller kvinna?

Stina

Kvällens tips!

Tänkte bara tipsa om att ett av månadens stop på vår Supernatural roadtrip visas på tv senare ikväll, I am legend med Will Smith i huvudrollen, baserad på Richards Mathesons bok med samma titel.

Jag har inte hunnit läsa boken än, och betvivlar att jag hinner läsa hela fram till kl 21.30 när den visas på 3an, så jag får nog tyvärr hoppa den. Annars hade den lätt varit ett måste, men jag vill inte spoliera (en förhoppningsvis) fin läsupplevelse med att ha sett filmen innan boken är utläst.

Jag föredrar att veta så lite som möjligt om en bok och brukar inte ens läsa baksidestexten om det är en bok jag fått mig rekommenderad.

Stina

Mörkrets vänstra hand

Ja, vad ska man säga? Är det här hur ni föreställde er Genly Ai och Estraven? Inte direkt va...



Stina

Återvändsgränd

Avsnitt trettiofyra
Tur för Jonas då att Frankies hjärna otroligt nog verkar fungera även i pressade lägen. Eller fungera och fungera för resten. För fungerar gör den ju uppenbarligen inte. Det är bara att ta en snabb titt på Frankie så kan minsta barnunge se att allt inte står rätt till där uppe. Hon har inte alla getter hemma eller hur man nu brukar säga. Men det är klart att ett white trash som Frankie vet hur man klarar sig ur en knipa som den här så Jonas borde inte vara förvånad. Frankie gör troligen inget annat om dagarna än sveper shot efter shot av monkey brains på skumma barer och retar upp folk. Hey, Jonas själv blir ju irriterad bara av att titta på henne. Tänk dig då en packad Frankie på en bar full med andra packade bonnläppar, det är en situation som skapad för att ge problem av ett eller annat slag. Så hon har nog en viss vana av att hantera uppretade dörrvakter.

Med ett morrande, ja faktiskt just ett morrande, griper Frankie tag i champagneflaskan och kastar den åt dörrvaktens håll. Hon ser ut som en folkilsken terrier. En inavlad och synnerligen frånstötande terrier. Nog för att hon sett omänskligt ful ut ända sedan Jonas första gången fick syn på hennes hemska uppenbarelse men inget kommer i närheten av det här. Jonas kan svära på att han till och med kan se en antydan till dregel i ena mungipan. Han tar ett steg bakåt av ren förfäran, han trodde att han redan hade sett Frankies fulaste sidor, men det här... Det här kommer Jonas att drömma mardrömmar om i åratal efteråt. Hon är så fruktansvärt ful att Jonas nästan blir mer rädd för henne än för dörrvakten med träpåken. Till och med dörrvakten själv ser mindre självsäker ut sedan han skådat Frankie i vitögat märker Jonas nu.

Det kan i och för sig även bero på att han precis fått en flaska bubbel kastat i plytet, men ser han inte nästan lite rädd ut trots sin enorma kroppshydda och kraftiga träpåk. Men förmodligen är det mer en känsla av avsmak som speglar sig i hans ansikte och Jonas förstår honom. Frankie är så ful att världens fulaste människa skulle se vacker ut i jämförelse. Förmodligen ÄR Frankie världens fulaste människa. Jonas borde anmäla henne till Guinness rekordbok. Finns det någon sådan kategori förresten, Världens fulaste människa? Det borde det väl finnas ändå. Kan man utse världens vackraste kvinna borde man väl också kunna utse den fulaste. Frankie skulle vinna en sådan fulhetstävling utan vidare ansträngning. Hennes hår skulle inte ens behöva vara grönt, det kanske till och med utgör en förskönande faktor då det tar bort lite fokus från hennes ansikte. Men förskönande kan man egentligen inte tala om i Frankies fall, snarare mindre förfulande. Något pyttelite mindre förfulande. Nej utseendet skulle inte utgöra något problem för Frankie i en sådan tävling, men Jonas betvivlar att hon har någon talang att visa upp för domarna, för en sådan måste man ju ha nuförtiden. Av vad han sett av Frankie hittills består hennes enda talanger i att vara ful, irriterande och att dricka shots. Men kanske är det just sådana talanger som skulle efterfrågas av Världens fulaste kvinna. Han är något på spåren här. Men Jonas som sin manager skulle Frankie kunna komma långt här i världen. De skulle utgöra ett perfekt team under sådana omständigheter. Jonas skulle stå för hjärntrusten och Frankie för fulheten. Ett winning team, för hon är så ful att inte ens hennes egen mamma skulle lyckas med konststycket att se något tecken på skönhet i hennes monstruösa yttre. Hon är så ful att badrumsspegeln förmodligen skulle spricka om Frankie skulle ha den dåliga smaken att vilja se sig själv i spegeln om mornarna. Hon är så ful att...

– Men kom igen, stå inte där och glo!!! SPRING!!!!
Frankie rycker honom i armen och Jonas kommer raskt tillbaka till den bistra verkligheten. Dörrvakten är nere för räkning, men inte för någon längre tid. Flaskan Frankie kastade har bara tillfälligt fått honom ur balans där han kravlar omkring på det smutsiga bargolvet i en sjö av skummande Don Perignon och krossat glas och han ser inte längre rädd ut, inte det minsta. Om han såg rasande ut tidigare är det inget mot hur han ser ut nu. Han ser ut att kunna döda och det är nog precis vad han kommer att göra om Jonas inte kommer därifrån illa kvickt. Hack i häl på Frankie rusar han mot utgången men de stoppas snart av en mur av uppretade människor. Tydligen är det inte populärt på den här baren att mucka med dörrvakter och kasta champagneflaskor omkring sig. De är fast.

Tribut till vår favoritbibliotekarie

Och vem skulle det vara om inte Rupert Giles från Buffy the Vampire Slayer? Giles är ju inte bara Buffys väktare och mentor utan även bibliotekarie, så därför platsar han utmärkt i vår bokblogg tycker jag.

Så varsågoda, lite trevliga bilder av vår favoritbibliotekare :) Bara för att.













Som om inte bilderna ovan vore nog bjuder jag också på lite skönsång, så snäll är jag.





Och för skojs skulle bjuder jag även på en av Angels sångprestationer. Kanske inte lika njutningsfullt att höra men ändå...


Stina

Den magiska cirkusen

Det var ett tag sedan jag läste Den magiska cirkusen skriven av Jennifer Egan. När jag skrev min recension av Stridsbergs Darling River kom jag osökt att tänka på huvudpersonen i denna bok, Phoebe. Hon påminner mig till viss del om den okända modern från Darling River, kvinnan som inte arbetar för att hon behöver pengar utan för att hon längtar efter främlingars sällskap. Som hyr en prostituerad för att slippa genomleva natten ensam, för att vakna ensam på morgonen och upptäcka att flera av hennes tillhörigheter saknas men som konstaterar att det inte gör henne någonting. Hon hade betalat vad som helst för att inte vara ensam med den föregående natten.

Liksom Phoebe befinner hon sig i en slags självvald isolation på drift genom Europa. När hon vid ett tillfälle delar hytt med tre andra kvinnor på en båt vågar hon inte gå dit förrän de andra somnat och hon är därifrån redan i gryningen. Hon har kört omkring i sin lilla bil i Europa under flera års tid. Så fort hon talat med en människa för andra gången har hon varit tvungen att ge sig av.

Phoebes resa genom Europa går även den i ensamhetens tecken. Hon var fast i sin ensamhet redan innan hon gav sig av och hon förblir ensam i främmande land. Hennes självvalda isolation sitter så djupt rotad att hon inte vet hur hon ska kasta av sig den. Hon törstar efter mänsklig kontakt men är oförmögen att få det den. Till skillnad från Darling River-modern har hon dock ett mål med sin resa, att få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.

Egan skriver bitvis hudlöst om Phoebe, hennes oerhörda ensamhet och oförmåga att leva vidare i en värld utan systern. Hon skildrar den döda systern, Faith, med en intensitet som gör henne lika levande för läsaren som för Phoebe. Hennes korta 17-åriga liv levdes med en hastighet uppdriven till max där hon ständigt jagade nya upplevelser och erfarenheter. Det verkade som att hon kände på sig att livet skulle bli kort, och därför försökte kompensera med att leva mer än någon annan innan det var försent. Hon älskade livet och att hon skulle ha tagit sitt eget liv kan Phoebe inte acceptera.

Det är en intressant och gripande historia Egan målar upp genom Phoebes ögon. Tyvärr håller inte historien måttet hela vägen utan blir lite väl banal på sina ställen. Trots bristerna är det ändå en historia som drabbar och håller sig kvar länge.

Stina

Vilken bok har förändrat ditt liv?

I DN Söndag har tre personer intervjuats om boken som förändrade deras liv. De har valt Vingklippt ängel av Berny Pålsson, Samtal med Gud av Neale Donald Walsh respektive One day av David Nicholls.

De tre intervjuerna når du via följande länkar: Vingklippt ängel, Samtal med Gud och One day

Vilken bok skulle du välja?


Stina

She speaks at last!

Vanligtvis är jag lite emot författare som ”lånar” (läs stjäl) andra författares karaktärer. Oftast verkar det bero på en blandning av brist på fantasi, lathet och pengahunger. Den här historien har jag dock sett fram emot att läsa eftersom Sara Stridsberg har något att säga, något eget. Hennes Darling River är ingen egentlig fortsättning av Nabokovs Lolita utan är en slags variation på temat, en Doloresvariation som författaren själv döpt det till. Här är det inte fråga om att stjäla Lolitakaraktären. Stridsberg ger henne istället den röst hon förvägrades av Humbert Humbert, och som man saknat att höra den!

För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.

Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”

Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.

Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.

Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:

”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”

Stina

Indiansommar

Det ser inte direkt ut att vara mitten av september på bilderna va? Jag älskar den här sensommaren med värme och sol. Nu har jag äntligen tid att njuta av det trevliga vädret också. De senaste mornarna har jag spenderat på uteplatsen i bikini, med en god bok, en kopp kaffe och trevligt sällskap.



Stina