Det här är en samling noveller av Jennifer Egan, och även om vissa av novellerna når fram bättre än andra måste jag säga att jag föredrar hennes romaner framför novellsamlingen. Liksom de romaner jag läst av henne är det förgångna ofta i fokus, vanligen med en känsla av nostalgi eller av med en känsla av något som har gått förlorat. Och när, eller om, huvudpersonen verkligen hittar tillbaka till det där som saknats/finner det den söker är det ofta med en känsla av uteblivet klimax, ett jaha, var det här allt? Det är bitterljuv läsning som när det är som bäst verkligen drar in läsaren i Egans speciella värld.
Bland de noveller jag gillade bäst finns ”One piece” om en bror/syster-relation som utspelar sig 6 år efter att mamman dödats i en olycka med den 10-åriga brodern som den som bragt henne om livet, en olycka som format brodern och även omvärldens uppfattning om honom. Han granskas av de nära som känns som att de bara väntar på att nästa ”olycka” ska hända. Hans syster märker det självklart, och även om också hon finner sig inblandad i en av hans olyckor är det här en historia som slutar oväntat hoppfullt.
”Puerto Vallarta” å sin sida är en historia som faktiskt avslutas med en glimt av hopp, även om den behandlar ämnet med en otrogen äkta man och en dotter som blir den som upptäcker otroheten. Mitt i familjedramat är det som om mannen till slut har spelat ut sin roll och den relation som är den viktiga faktiskt är den mellan dottern och hennes mor.
// Sofia
