Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Bokmiddag: Papa Goriot

I början av februari blev det äntligen dags för årets första bokmiddag, ett tema som lästes så långt tillbaka som i maj 2012 – av vissa av oss i all fall..... Anledningen till att bokmiddagen dröjde en sådär 4,5 år var nämligen (i alla fall delvis) att Stinas läsning av boken dröjt något. Ja, jag tror att den blev utläst så sent som i början av 2017?

I alla fall kan man konstatera att romanen inte var någon höjdare hos någon av oss och att vi enades om att det var något av de tristaste vi läst genom boktriangelns historia. Eftersom handlingen i romanen utspelar sig på ett, minst sagt, sunkigt pensionat med undermålig mat och undermåliga levnadsförhållanden bestämde vi oss för att bokmiddagen borde avnjutas på en av Visbys sunkigaste hak. Vi begav oss därför till Gråbos kvarterskorg :). Där beställde vi i fransk anda in varsitt glas rödvin (ja, det blev två var till slut...) som avnjöts tillsammans med husets vegetariska tacotallrik. Lite tidigt för vin kanske när klockan var en 14.30 (?) på eftermiddagen, men vi kände att det på något sätt passade boken ganska väl.

Vin....

....och tacotallrick - vår egen Goriot-tolkning :)

Sammantaget kan man säga att vi hade förväntat oss en större grad av sunkighet och att det hela var oväntat fräscht och trevligt, men synnerligen rena och välordnade toaletter. Ett sunkhak som visade sig vara mindre sunkhak än vad vi hade trott från början och som vi faktiskt skulle kunna tänka oss att besöka igen. När maten var avklarad begav vi oss hem till Stina där Kalle möte upp, för lite kylskåpsrensning a la Goriot. Bubbel som inte var så bubbligt längre eftersom det var öppnat på nyår som späddes ut med lite sodavatten. Mmmmmmm... eller inte. Egentligen skulle vi också haft lite kylskåpsrensning med diverse tråkiga matrester, men då vi var mätta efter tacotallriken blev det mest lite mer drickande :).

En glad trio :)

Författaren till boken känner vi dock mindre lust med att stifta bekantskap med igen än Gråbo kvarterskorg, så något mer än hans ”Papa Goriot” är det osannolikt att någon av oss skulle ge oss i kast med. Omdömet var ett enhälligt tummen ner!

Den bokmiddag som ligger längst bak i ordningen numera är för övrigt ett av mina gamla Nobelpristagar-teman från mars 2014, så man kan ju minst sagt säga att vi gjorde ett jättehopp när vi avklarade Goriot-middagen - från maj 2012 till mars 2014 liksom. Go us!

Temat från mars 2014 är dessutom ett vi pratat om att ha framöver, ett tema som vi alla tre skulle kunna he gemensamt dessutom! Mer om det i ett kommande inlägg :).

// Sofia

Bokmiddag: Den sommaren - augusti 2016

Den lokala videoaffären var en viktig ingrediens för bokmiddagen :)

Under kulturdagen blev det som sagt två hela bokmiddagar som avklarades och denna den sista var verkligen ett måste och en helt klockren bokmiddag. När vi fick höra att årets kultskräckis var ”Hajen” och att det skulle bli dive-in bio, alltså att man skulle se filmen från bassängen i simhallen, så kände vi att det bara var tvunget att bli ”Den sommaren”-bokmiddag – alltså Stinas seriebok från augusti-temat 2016. Så det blev inte bara rekord i att hela två bokmiddager avnjöts under en och samma dag utan dessutom blev denna bokmiddag av redan månaden efter att temat lästs, och det är ju verkligen rekord för att vara oss!

I alla fall så begav vi oss mot simhallen vid 19-tiden på kvällen. Men innan vi cyklade dit så försökte vi få tag på Twizzlers både i vår lokala Konsum-butik och på ”Hemmakväll”. Just Twizzlers var ju nämligen favoritgodiset i boken, men vi hade otur och fick nöja oss med jordgubbsremmar. Fast det funkade ju ganska bra också!

Sedan var det lite kul att strosa omkring på ”Hemmakväll” också då flickorna i boken ju var stammisar på sin lokala videobutik och det var där de brukade hyra otalet skräckfilmer de såg under sommaren, bland annat just ”Hajen”. I alla fall så passade Stina också på att fynda lite film när vi ändå var där och sen köpte vi lite godis också.

Vid 19.30 mötte Kalle upp oss utanför simhallen och snart blev vi insläppta och försedda med varsin simring, godis och festis – allt dessutom gratis! Efter att ha duschat och byt om plumsade vi i bassängen där vi rätt frusna såg den första halvtimmen av filmen. Efter det klädde vi på oss och såg resten av filmen från läktaren medan vi mumsade godis och fick upp värmen lite.

Och när filmen var slut begav vi oss hemåt igen. Helt klart en av de allra bästa bokmiddagen genom tiderna måste jag säga och boken tyckte vi båda mycket om och föredrog faktiskt framför månadens andra temabok som vi inte riktigt tyckte höll måttet.

Vilken bokmiddag som kommer att bli nästa är inte bestämt ännu, men förra fredagen hade vi i alla fall årets första när eftersläntraren (från 2012!!!) "Papa Goriot" avklarades. Men mer om det i ett annat inlägg!

Fortsätter vi i den här takten kanske vi till och med hinner komma ned till ”bara” 10-15 bokmiddagar kvar att ordna innan 2018. Som det är nu tror jag vi ligger och snittar runt 25-strecket ganska konstant.

// Sofia

Bokmiddag: Ryskt tema, Picknick vid vägkanten

Äkta rysk frukost: blinier, te samt något stärkande......

Under årets kulturdag, den 1 oktober, passade vi på att ha hela två Bokmiddagar under samma dag – ett nytt rekord i Boktriangelns historia. Vi började redan till frukosten med att samlas hela familjen plus Stina för att komma i stämning inför dagen.

Stina och Aaron - den ena mer ryskinspirerad än den andra....

Då temat var ”Picknick vid vägkanten”, Stinas ryska dystopi-tema från februari 2016, blev det självklart en ryskinspirerad sådan. Dagen innan hade jag fixat ryskt hembakat rågbröd och en dubbel sats blinier som serverades med gräddfil, rödlök och kaviar. Till det blev det också kaffe, lite vodka för den som kände sig manad och pålägg i form av ost, skinka och korv, som Stina bidrog med. Mycket gott om jag får säga det själv ;-). Dagen till ära var vi också ryskinspirerat klädda i våra vit- och blå/svartrandiga tröjor vi skaffat oss under en av våra Rysslands-grävningar. Lägg för övrigt märke till den ryska flaggan som prydde vårt köksbord :). Stinas bidrag.

När frukosten var avklarat hade det blivit dags för lite kultur och loppisfyndande. Så resten av picknickmaten, det skulle ju bli picknick vid vägkanten senare, lämnades av hemma hos Kalle och sen begav vi oss ut på Visbys gator. Mest blev det loppisfyndande, och karuseller och lotterier för den yngre delen av sällskapet (Aaron). Framemot eftermiddagen började alla bli hungriga så hela sällskapet drog hem till Kalle, där Johan och Katarina också joinade.

Eftersom alla var ganska trötta och hungriga kändes det lite jobbigt att gå ut och sätta oss vid vägkanten utanför Kalle (och dessutom försökte han hålla sig undan städdagen i sin bostadsrättsförening.....) så vi stannade inne hos Kalle då han ju ändå bor i en lägenhet som i princip ligger vis vägkanten. Kanske lite fusk, he he, men trevligt var det ändå. Picknickmat var precis som till frukosten blinier med tillbehör, mackor av det rysk rågbrödet med ost, skinka och rostbiff samt kaffe, te, vodka och två olika sorters korv. Till efterrätt skulle vi ha njutit av en delikat bäraladåb som Stina gjort, men då den stod kvar i vårt kylskåp fick Sebbe och jag nöjet att avnjuta den helt själva senare under dagen. Den var, ehhhh, god......
 

Aaron, Ronja och Sebbe typ vid vägkanten i Kalles lägenhet....

Självklart blev det också sedvanliga diskussioner om månadens bok och vi enades om att det var en riktigt bra och annorlunda dystopi som på något sätt kändes mer verklighetstrogen och ja skitigare än vad många amerikanska dystopier brukar göra.

Det var alltså första bokmiddagen denna dag och till kvällen avverkades ytterligare en. Mer om det i mitt nästa inlägg ;-).

// Sofia

Bokmiddag: Kvinnokärlek

Fuck kvinnohat!

I mitten av november gjorde vi äntligen slag i saken och genomförde en av de bokmiddag som legat allra längst tillbaka i tiden, nämligen Alex kvinnohat-tema från mars 2013. Man kan ju säga att det kanske var på tiden.... Så här mot slutet av året när mansgrisen Trump vunnit valet mot Hillary Clinton, när sommarens nyhetsinslag handlat om sexuella trakasserier på festivaler och när det känns ganska trist att vara född till kvinna så kände vi att vi inte orkade med en middag om kvinnohat, utan bestämde oss för att ge att middagen istället skulle vara en kärleksförklaring till kvinnor dvs. oss.

Därför slutade vi tidigt från jobbet en halvtrist fredag och begav oss till Clarion hotell för massage, poolhäng och bastubad. Mycket, mycket trevligt! Egentligen skulle middagen ha avslutats på restaurang men efter 50 respektive 80 minuters massage, en lång stunds poolhäng med ett tillhörande glas vin och som avslut lite dusch och bastubad kände vi oss så möra att vi istället beställde hem lite tapas och avrundade kvällen hemma hos Stina tillsammans med hennes små bebisar.

Eftersom vi typ dog i hennes soffa blev det varken bildbevis från middagen eller på oss, så bifogar därför en bild på hur avslappnade vi var under vår gemensamma Stockholms-weekend i somras. Och böckerna då, ja vi ska väl erkänna att vi inte riktigt hade dem i färskt minne då det var mer än 3 år sedan vi läst dem, men det vi kom ihåg var den skrämmande bild de målade upp och känslan av att något måste göras. Det samhälle som framkom genom böckerna är inte ett samhälle vi känner att vi vill leva i och jag hoppas att det kommer att ske en förändring -  i mäns attityder mot kvinnor och i rättsväsendets attityd mot våldtäktsoffer.

//Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

Malade Nouvelle

Bonne Nouvelle är en tidskrift i pocketformat. Målsättningen enligt Facebook-sidan har varit att skapa lättillgänglig kvalitetslitteratur och ge läsaren en chans att upptäcka nya författare. Varje nummer har olika teman där ungefär hälften av novellerna är kopplade till temat. Jag har läst det första numret med tema skräck.

Jag gillar noveller och tycker att idén är bra, men det här första numret lämnar en del övrigt att önska. Urvalet kan inte ha varit särskilt högt för vissa alster är pinsamt dåliga. Pinsamt på nivån Skövde folkhögskolas experimentella skrivövningar. Det är alltså inte bara dåligt utan riktigt uselt.

Det finns förstås en del ljuspunkter. Jag gillar bitar av Micke Lindquist bidrag, som inte är noveller utan prosadikter. Dör lite för formuleringen Hon viftade bort nattens vodkarök och höll händer som aldrig blivit hållna.

Frostnatt av Jan-Erik Ullström och Tracy Millers hus av Erica Josefsson tillhör några av de mer välskrivna bidragen som kanske inte är så originella men ändå mycket trevliga. I Jakten av Malin Bergman Gardskär får vi följa en vampyr på jakt efter offer i Stockholms tunnelbana. Kul med en vampyrhistoria på en plats man har en relation till, och skickligt utfört om än inte exceptionellt på något sätt.

Det finns en del ljuspunkter alltså men inte tillräckligt många för att jag skulle lockas till att bli prenumerant, så jag blir inte direkt jätteförvånad när det bara verkar ha släppts fyra nummer sedan starten 2013. Lite synd ändå, för hade alla novellerna hållit samma kvalitet som de bättre i samlingen hade detta kunna bli något riktigt bra.

Stina