Bokduell 2

”nå mina kära pojkar och flickor!

ni tittar förstås bara på ungdomsprogrammen. Ni ska ju upp och hoppa tidigt imorgon. Då får man inte gå och lägga sig för sent. Och om det inte var något roligt idag ska ni inte vara ledsna imorgon blir det säkert ert favoritprogram igen. Visserligen kommer inte ens ert favoritprogram att kunna fylla tomrummet som uppstår när en närstående människa eller husdjur dör. Visserligen kommer inte ens ert favoritprogram att kunna fylla något tomrum över huvud taget”.

Så har det blivit dags för ännu en bokduell, och det logiska hade väl varit att ta maj månads tema då det ju var bokduell nummer två i ordningen. Men då jag fortfarande inte tagit mig igenom Rudyard Kiplings två noveller (att läsa på I-pad är sååå inte min grej) blir det istället augustis två författare som får mötas i en spännande duell, alltså Elfriede Jelinek som får möta Jean-Marie Gustave le Clézio.

Vi börjar väl med månadens kvinnliga författare och hennes "Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället", och vad passar väl bättre än att låta henne själv stå för inledningen med följande representativa stycke:

God dag kära ni det glädjer mig att äntligen få lära känna er personligen! Det är bara en sak som stör mig med er: att ni alltid ska skylla på någon annan. Ni får väl se er för bättre för när ni faller ner från stegen eller blir överkörda eller får sparken från jobbet.

Då gäller det att ställa in skärpan bättre. Knappen är väl stor nog för att ni ska se den. Eller? Somliga av er har trots allt utvecklats till riktiga små specialister. Ni andra måste fortsätta öva ordentligt.

Och ännu ett tips inför helgen:

Om ni börjar frysa framför teven ska ni snabbt hämta er sköna kofta! Innan ni blir förkylda. Den ligger i byrån. Den är det verkligen ingen som har tagit ifrån er.

Ni måste hålla med om att ett stycke som detta verkar lovande för en infantil ungdomsroman, och man måste i alla fall säga att Jelinek med detta stycke sätter tonen för resten av romanen som ska komma att visa sig vara både våldsam och sexistisk. Ja allt som kommer att hända de stackars kvinnorna i romanen ska snabbt visa sig vara deras eget fel och ingen annans, med stycken som dessa ”vad är det som smärtar ingrid ändå? Det är knappnålar som körs in under huden i hennes arm. En vass sax drivs in i ingrids högra lår så att hon börjar yla”. – och det här är ändå ett relativt lättsamt våldsutbrott om man ser till vad som sak komma att följa.

Med andra ord, oj vad jag misstog mig om denna så lovande roman. Det här är rena blajjet som jag fått plåga mig för att ta mig igenom, boken lånades i maj och i slutet av oktober hade jag äntligen orkat ta mig igenom skiten.  Jag antar att det ska vara en kritik mot konsumtionssamhället, våra ökande tv-vanor och avsaknad av källkritik och att Jelinek vill visa på detta genom en berättelse fylld av våld och scener från tv-serier som glider in i vardagen och gör det svårt att säga vad som är fiktion och verklighet, men jag orkar inte ens bry mig så mycket att jag kan hålla isär de olika huvudpersonerna. Detta kan ha att göra med att det egentligen inte finns någon handling i boken, utan endast olika scener fullproppade med referenser till tv-serier (bland annat Flipper dyker upp och lemlästas och plågas), reklam och mode.

Om man säger så här, jag kan förstå att hon fått kritik för att vara för våldsam och sexfixerad… Synd med en roman som verkade så lovande, speciellt som hon ju faktiskt har en poäng i det hon vill säga. Vill ni däremot läsa en författare som jag tycker betydligt bättre framför denna kritik tycker jag att ni kan ta er en titt på Margareth Atwoods dystopiska triologi som började med ”Oryx och Krake”. Tyvärr har tredje delen inte kommit till Sverige än (den utkom nu i höst).    

Så nu står alltså hoppet till månadens manliga författare, Jean-Marie Gustave le Clézio, och hans bok,  "Färder i andra riken". Även denna roman hade jag höga förhoppningar på, men tyvärr skulle det visa sig ganska snart att detta är en roman som lovar runt men håller tunt. Jag hade hoppats på något i stil med den magiska stämningen i Sam J Lundwalls ”Alice, Alice!” men fick istället något i stil med Martina Lowdens förhatliga ”Allt” – och om ni läst Stinas roande nedräkning genom boken vet ni att det är ett riktigt, riktigt uselt betyg.

Boken ska alltså handla om Naja Naja som kan resa i tid och rum och en mer irriterande huvudperson i en roman har jag svårt att tänka mig. Det är synd att inte någon av hennes idiotiska färder tog död på henne på ett långsamt och plågsamt sätt! Det blir bara irriterande och plågsamt tråkiga upprepningar boken igenom om hur den fåniga Naja Naja vandrar omkring på idiotiska turer och hur hon försvinner utan att man vet var hon är och hur hon ”glider kyligt och ledigt bland stenar gräs och mänskor, smidig, slank och lång slinker hon mellan hindren, så snabbt och så ljudlöst att man tror att hon är kvar när hon redan är långt, långt borta”.

Det enda som är något så när underhållande är när författaren jiddrar av en lång idiotisk lista av namn som hon kallar sina stackars vänner, bla bla bla och snoor liksom när det på två sidor rabblas upp fåniga namn som ”Varsåschnäll, Hög i hatten, Ryssland,  Strandbor” och diverse annat fånig strunt. Fast det var lite roligt att en av namnen faktiskt var ”Slingerbult”, he he – du och Naja Naja har något gemensamt Stina (som brukar kalla stackars Kalle detta något tveksamma smeknamn).

Blandat med det trista virrvarret av Naja Najs skitsaker skriver författaren även in tänkvärda citat som detta ”Du kan inte hoppas på att se ett pärlpalats framträda på ett grässtrå ifall du aldrig själv känt svetten drypa”.

Kort sagt är det här en roman som lite smått får mig att kräkas i min egen mun och det är bara att krypa till korset och inse att 2013 års sämsta läsupplevelse står jag själv för.

Med detta kan man konstatera att det tyvärr inte blir något poäng denna månad till någon av författarna då bägge romanerna var ganska usla, även om den sistnämnda sög mest.

Därför står det fortfarande 1-1, och varken männen eller kvinnorna har något försprång.

// Sofia

Bädda för död av Ira Levin

Bädda för död är en deckare av Ira Levin, skriven 1953 och filmatiserad om inte samma år så ganska tätt inpå det att romanen skrevs. Boken har jag fått av Sören, Sebbes pappa, har jag för mig, när han hade utrensning av böcker och den har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag. Anledningen är väl att man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig när man plockar upp en bok skriven av Levin då det kan vara allt ifrån mästerligt till faktiskt ganska uselt. Och jag har väl haft mina aningar om att denna tyvärr skulle höra til den sistnämnda kategorin.

Och efter att ha tagit mig igenom de första 20-30 sidorna var väl det intrycket jag fick, men ju mer jag läste desto mer växte boken i mina ögon och det är bara att konstatera att Levin är en mästare på att bygga upp stämningen, hålla läsaren på sträckbänken och ständigt lyckas överraska och det här är en riktigt välskriven thriller som blir svår att lägga ifrån sig när man väl kommit in i den. Den är uppbyggd i stil med vilken deckarklassiker som helst, men den är så väl smart skriven att jag kan ha överseende med att visa drag i handlingen är lite svår att svälja.

Då en stor del av nöjet med läsningen var att man inte alls hade handlingen klar för sig ska jag inte spoila med att berätta för mycket, ja jag ska faktiskt inte redogöra för handlingen alls – mer än att säga att den handlar om en ung man med siktet inställt på att gifta sig rikt, men vars planer inte riktigt går som han tänkt sig.

Med tanke på att överraskningsmomentet är en stor del av romanen undrar jag hur filmatiseringen ser ut och jag har svårt att tänka mig att den är lika bra i filmformat som i bokform.

// Sofia

Palatsets hemlighet av Julie Ellis

Javisst, ännu en mysrysare har blivit avverkat på bussen till och från jobbet och vid det här laget måste mina medräsenärer verkligen vara imponerade av min litterära bred – allt från mysrysare och tvillingböcker till Marquis de Sade ;-).

Denna mysrysare handlar om Susan Roberts, sekreterare på en amerikansk ambassad som får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, ett i mysrysar-sammanhang något oromantiskt sådant, nämligen att tillbringa ett år i Istanbul som sekreterare åt en rik affärsman som vill skriva sina memoarer.

Naturligtvis blir det även romantik och inte bara memoarskrivning, för i Istanbul träffar hon landsmannen Paul och finner sig genast dragen till honom. Tyärr måste jag säga att jag inte är imponerad, den här mysrysaren innehåller sällsynt få svällande barmar, kvinnor som blir knäsvaga bara de får syn på en man och sådär lite unken kvinnosyn. För att utspela sig i Istanbul skulle jag säga att kvinnorna är friare och mer självständiga än i många andra rysare som utspelat sig i mer västerländsk miljö. Och hur kul är det på en skala?

Skämt å sido så är den helt enkelt lite för torr, tråkig och slätstruket skriven för att jag ska orka engagera mig.

//Sofia

Still I Rise

Innan presentationen av Novembers dikt måste jag erkänna att jag skäms. Men det är ju ingen nyhet, så vad skäms jag över den här gången? Jo, mina vänner, jag skäms över att jag inte upptäckt Maya Angelou tidigare. Visst, jag har växt upp med hennes romaner i bokhyllorna i föräldrahemmet och har sedan några år sedan en kopia av I Know why Caged Birds sing i den egna samlingen.
Men ändå är det inte förrän några månader sedan som jag verkligen börjat Läsa Maya Angelous verk. I synnerhet hennes dikter, vilket är lite löjligt med tanke på hur perfekt hennes författarskap och verk är för mig. Och uppenbarligen för president Clinton, som hade Maya Angelou som poet när han ingick presidentämbetet 1993.
Hur är det för er, finns det någon författare eller poet ni grämer er över att ni inte upptäckt tidigare?

Månadens dikt: Still I rise är en kraftfull dikt som också är Maya Angelous favorit, även en av de dikter hon helst reciterar inför publik. Dikten är hämtad ur samlingen Ans Still I rise, där även Phenomenal Woman ingår.

Still I Rise

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.

Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.

Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?

Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise. 

Maya Angelou

Nattsidan av Joyce Carol Oates

Novell av Joyce Carol Oates utgiven av Novellix och en present från min kära make efter ett av hans pass på färjan i somras (novellerna säljs i infon). Jag blev glatt överraskad, men efter att ha läst novellen från 1977 är jag ganska besviken. Jag fattar inte varför de valde denna och inte en av hennes bättre noveller, ”Vart ska du, vart har du varit” hade passat så mycket bättre som lysande ensamnovell. Filmen som är baserad på boken recenseras här.

Denna novell är en ganska kickstartad sådan, i alla fall enligt min mening, och handlar om Perry Moore som jobbar med att avslöja bluffande medium. Han är tvärsäker på att allt är fusk, i alla fall tills han får möta en person från sitt förflutna under en seans….. Sedan spårar han ur helt och det blir bara fånigt. Fattar inte att Oates har skrivit denna fåniga historia. Om ni vill läsa hennes gotiska berättelser är romanen ”Bellefleur” så mycket bättre.

// Sofia

Kyligt värre

”Antarktis” av Josefin Holmström var förra månadens månadsbok och som titeln anger var månadens tema av det kyligare slaget.

Vid första anblicken känns det precis som en sådan roman jag skulle läsa och älska, allt ifrån det poetiska språket till en dramatisk händelse i det förgångna som vi bara först långsamt anar innan Holmström låter oss veta vad som hänt långt tidigare – innan Gertrude ger sig ut på sin expedition mot Antarktis tillsammans med Jonathan.

Varvat med Gertrudes expedition får vi följa polarforskaren Robert Falcon Scotts resa 1912 som han gjorde för att aldrig återvända. Gertrude fascineras av hans resa, hans öde och hans orubblighet.

Men jag lämnas märkligt oberörd och blir mest irriterad på Gertrude som irrar omkring på Antarktis, dit hon fått  tillträde i egenskap av författare. Ja, hon irrar mest omkring som sagt och är självupptagen och faktiskt ganska irriterande. Mina sympatier till den stackars Jonathan som tvingas dela äventyret med henne och allt det som hände i det förgångna.

Det som ändå är behållningen i romanen är just beskrivningarna av landskapet, miljön och känslan av att befinna sig på Antarktis, omgiven av is och snö och kyla – det är så bra beskrivet att det inte är svårt att tänka sig hur det skulle vara att vara där själv trots avsaknaden av snö, is och kyla som fortfarande råder här på Gotland.

// Sofia