En hårdkokt bokmiddag i Hemingways anda

Den 12:e oktober, tillika Bokens dag, begav sig jag och min kära syster till den årligt återkommande författarföreläsning på Clarion hotell, och eftersom vi så sällan är ute och svirar nu för tiden (getting old???) tyckte vi det var lika bra att samtidigt riva av en bokmiddag. Denna gång med Hemingwaysk tema vilket passade kvällen synnerligen bra. I boken "Och solen har sin gång" äts nämligen inte så mycket, men det dricks desto mer och inte sällan på just hotellbarer. Ska man vara petig, vilket vi nu knappast är, kan man konstatera att Bokmiddagen egentligen borde ha kretsat kring månadens bok som var Kazuo Ishiguros "Vi som var föräldralösa", men då den var så urbota tråkig och då de inte direkt åt något kul i den tyckte vi att en Hemingwaysk bokmiddag lät så mycket bättre. Vad den kom att bestå av? Varsitt glas rödvin. As simple as that!

Eftersom vi tagit för vana (ja andra året i rad i alla fall...) att klä ut oss till en karaktär ur litteraturens värld under Bokens dag klädde vi dessutom upp oss till 20-talsdonnor med drag av karaktärens kvinnliga gestalter.




Efter att författarföreläsningarna, som jag ska ägna ett kommande inlägg åt, var slut (med Inger Frimansson, Torbjörn Flygt och istället för Arja Saijonmaa som var sjuk, Helena von Zweigbergk) var det dags att bege sig till baren och den underbara Vinterträdgården. Först blev det kaffe och macka, som ju ingick i priset, och därefter var det dags för att i Hemingwaysk anda beställa in lite vin (ja, vi var lite sugna på whiskey också...).




Medan vi sippade av vinet (ja vet, inte så Hemingwayskt - men det är ju en dag imorgon också...) diskuterades självklart boken och Hemingways författarskap i stort. Det vi båda gillar bäst (tror jag) är hans underbara diaolog - INGEN kan göra det så mästerligt (inte ens Ranelid, och det säger ju en del!). Gnabbandet mellan karaktärerna i boken var också underhållande, liksom de ständiga fylleslagen. Under diskussionens gång blev i alla fall jag sugen på att läsa något mer av honom, bara jag får tid till det vill säga.

Efter att ha suttit i baren någon timme blev det så dags att hinna med sista bussen hem. Lite trist, men det var ganska lagom ändå. Väl hemma bytte vi outfits till söta små nattlinnen med tillhörande nattkappa och avslutade så kvällen med några avsnitt "Mad men". En lyckad avslutning på en lyckad kväll!

Skräck i kvadrat

Har återigen plöjt lite härlig skräckläsning (även om större delen av min skräckläsning här hemma har visat sig vara mer läskigt dåliga än läskiga buuuu). Främst har det blivit nostalgiläsning i form av Wahlstöms klassika ungdomsrysare, men också den eminenta ungdomsserien "Phantom Valley". Kommer ni ihåg dem? De var populära ungefär samtidigt som tvillingböckerna. I alla fall fick jag ett gäng sådana av mina fina tärnor i bröllopspresent, så nu försöker jag hinna med att gosa ner mig med lite kvalitetsskräck (nåja) i alla fall några gånger i veckan.

Först ut är Wahlsträmsrysaren Ropet från andra sidan av Sue Welford. Som nästan-tomåring var jag oerhört fascinerad av denna serie - men som jag kommer ihåg det var dessa långt bättre än denna faktiskt ganska usla historia. Det kan också tänkas vara så att jag helt enkelt fått högre krav i takt med stigande ålder (kritiskt tänkande var kanske inte så högt i den åldern).

Hur som helst handlade boken om Nikki som är på besök hos sin brevvän när hon börjar höra mystiska ljud och barngråt uppifrån vinden. Ljud som bara hon verkar kunna höra. Händelserna verkar dessutom ha att göra med en zigenerskas spådom. Tyvärr är det här en rätt medioker historia, som varken är särskilt spännande eller särskilt smart. Större delen av berättelsen betar Nikki målmedvetet av den ena dumma handlingen efter den andra; för ärlig vilken tonåring skulle bege sig ensam upp på vinden mitt i natten efter att ha hört mystiska ljud däruppifrån, vilken tonåring skulle lalla omkring ensam i skogen om natten och vilken iq-befriad fiskmås skulle vilja hjälpa det säkert oh så vänliga spöket? Och själva klimaxen sen, när man får reda på varför det spökar i huset! Snark säger jag bara.

En annan bok i samma serie är Tågresan av Diane Hoh. Denna kommer jag ihåg från ungdomsåren, men dock inte att den skulle vara så taskigt skriven och utan minsta logik. Har faktiskt för mig att jag tyckte den var riktigt bra..... Hur som helst finner jag den vid omläsningen endast vara ologisk och fånig, där det mest skrämmande är karaktärernas låga IQ. Främst kanske Hanna Deaton (hjältinnan) och henns vänner som tillsammans med resten av klassen är på väg till San Fransisco med tåg för den årliga sommarlovsresan. Tyvärr visar den sig inte alls bli som eleverna hoppats på, då man snart upptäcker att kistan med den döde klasskamraten Gordon är med på tåget. Efter det börjar elever bli skadade och Lolly tvingas till och med avbryrta resan. Hannah börjar få onda aningar och när en efter en av hennes vänner avslöjar hemska saker de gjort mot Gordon börjar hon bli orolig - för hennes svek är nog ändå det värsta. Nu börjar hon bli övertygad om att han inte alls är död, utan att det är han som är tillbaka för att hämnas. Och inte mig emot, för ärligt, vilken läsare tycker INTE att "det populära gänget" förtjänar en minnesbeta - speciellt som de beter sig så urbota fånigt och springer omkring ensamma hej vilt, duschar efter att de nära nog blivit slaktade och vägrar avbryta den förbannade resan. Konstigt även att ingen av lärarna ser till att eleverna får åka hem, istället för att stanna kvar och bli slaktade på löpande band - men hey, de kanske var mobboffer själva och tycker att bratsen bara får vad de förtjänar.

Dessutom, som om det inte vore nog med detta, brister boken även i logik då det är fullt omöjligt att tänka sig att mördaren skulle ha kunnat agera osedd i en grupp med elever vid otaliga tillfällen.

Vi har även den härliga genren Mysrysare. Denna gång den halvsaggiga Bud från död av Dorothy Daniels. Tack och lov håller den inte samma låga klass som en förra mysrysaren jag läste (se Mysteriet på ön), men fortfarande är det irriterande dåligt. Varför måste alla kvinnor i sådana här böcker vara våp? Om Carmen DeSantos vars vinodling måste läggas ned på grund av spritförbud, där fadern försvinner och där hon utan rim och reson på 2 sekunder blir kär i familjens svurne fiende. Patetiskt dåligt! Och dialogen! Jag kunde ha skrivit bättre dialog, ja en normalbegåvad 10-åring hade kunnat göra det. Det är helt uppenbart så skrivspråksmässigt, utan alla känsla och med konstiga upprepningar. Till exempel när huvudpersonen och hennes älskade pratar om en man som nästan skjutit ihjäl henne, bara någon dag tidigare:
Hjälten med 50-talskomplex: Jag förstår din iver, men glömmer du inte en sak?
Den fjompiga hjältinnan: Vad då?
Hjälten: En man som stod mitt på vägen och sköt mot dig.
Hjältinnan: Oh. Honom hade jag faktiskt glömt!

Priceless säger jag bara!

Behöver jag förresten nämna att boken fick betyget 0/10?

Tror det för räcka för nu, Phantom Valley-böckerna kanske kommer senare i en gemesnam recension.

Tjing tjing så länge! // Sofia

The ABC of Serial killers.

Vem är jag att klaga när ödet bestämmer sig för att jag ska bli mördad?
Här är en sång som borde passa er middag och Dexter temat:

En Svensk Tiger onanerar i grupp.

Först hade jag tänkt att skriva ett långt inlägg, en replik om det svenska folkhemmet och de författare som tiden fostrade. Sedan började jag skriva inlägget, och det blev jättelångt. Och spretigare än en kaktus.
Istället säger jag; Läs Tiger, av Mian Lodalen. Den är fantastisk, en av få böcker i dag som är värd att köpa. Den tar upp ämnen som alkoholmissbruk, utanförskap, destruktivitet och frånvarande ansvarsfulla vuxna. Men den tar också upp härliga ämnen så som kamratskap och förläskelse. Problemet är bara att personen bokens huvudperson blir förälskad i heter Anna, och att platsen är Jönköping, under en tid då homosexualitet fortfarande var en sjukdom. En viktig bok, inte bara ur HBT perspektiv, utan en reell skildring om en grupp tjejer som inte ens vet om killen de låg med våldtog dem eller inte. Trots nattsvarta teman är det en ärlig berättelse, som även tar upp vikten av att onanera i grupp.
Bättre recenssion blir det tyvärr inte, för det finns för mycket att skriva.

Läsning för lata dagar?

I ett gammal exemplar av tidningen Vi ges förslag på läsning för lata sommardagar,men de kan mog passa lika bra på hösten anser jag. Läsningen är enligt mig som bäst en regning dag nerkrupen i soffan med en filt över sig, något värmande att dricka och kanske en godisbit eller två (eller tjugo....).

Ganska många tips har vi redan tagit oss igenom i vår lilla Boktriangel; som tex. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, Farväl till Berlin av Christopher Isherwood och Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (även om den kanske inte i mitt tycke känns som något vara sig för lata dagar på stranden eller som i-soffan-läsning på hösten...).

Andra tips som gavs var Den otröstade av Kazuo Ishiguro, som jag faktiskt håller på och läser just nu då jag fyndade den på Röda Korset för några kronor. Men tanke på hans bottennapp "Vi som var föräldralösa" har jag dock mina tvivel. Halv elva en sommarkväll av Marguerie Duras tror jag desto mer på (har läst den, men kan inte riktigt komma ihåg vad jag tycke om den). Dessutom utlovas en av litteraturhistoriens flottaste inledningsrader. Eller varför inte ge sig på William Faulkners Stormen och vreden?

Har ni några tips för lata höstdagar?

Om jag skulle ge något tips får det nog bli något klassiskt som en deckare av Agathha Christie, eller varför inte Sylvia Plaths "Glaskupan".

Vättar och troll, visst finns de!

Läste i dagens DN att Ann Heberlein efterfrågar romaner med inhemska folkloristiska karaktärer snarare än vampyrer och varulvar. Hon är sjukt trött på vampyrcrazen som rått i litteraturens värld sedan Meyers Twilight-serie (och vem kan klandra henne?). Hon längtar, skriver hon, tills den första romanen utkommer där en av huvudrollerna innehas av en vätte, ett troll eller kanske rentav av Näcken själv.

Har ni läst Underfors från mitt fantasytema så vet ni förstås, liksom jag, att åtminstone en sådan roman redan existerar. I denna är en av de ledande karaktärerna ett troll, den oemotståndliga lockande Nide. I Den femte systern som var en annan av månadens böcker hotas huvudpersonen av en omåttligt aggressiv och ettrig vätte. Så visst kan man hitta traditionella nordiska sagoväsen i dagens litteratur bara man letar lite.

Stina

Änglarnas syster

Änglarnas syster är skriven av Anna Jörgensdotter som även skrivit Bergets döttrar som var månadsbok under Sandvikentemat. Den här utspelar sig i nutid men det finns ändå klara likheter mellan de båda historierna. Huvudpersonen Sonja är liksom Bergets döttrar egensinnig och viljestark och vägrar att passa in i den mall omgivningen försöker tvinga in henne i.

Hon är sexton år och det var nu sex år sedan hennes pappa och storebror omkom i en olycka. Sonja är ensam kvar i en grå lägenhet tillsammans med en mamma som gett upp. I skolan blir hon mobbad och pojkvännen verkar varken kunna eller vilja förstå hur hon har det. Sonja längtar bort men det närmsta en fristad hon kommer är när hon stänger in sig på sitt rum och lyssnar på musik. Så kommer Katrina in i hennes liv, eller gör hon egentligen det? Katrina är en kvinna som flytt krigets Albanien och försöker starta ett nytt liv med en svensk man. Liksom Sonja verkar hon insvept i sin ensamhet och kanske är det därför ett trevande kontaktförsök tar sin början. Sonja ser i Katrina någon som kan förstå, och kanske kan de hjälpa varandra. Hon fantiserar om hur det skulle kunna vara. I fantasin och kanske i verkligheten blir Katrina Sonjas räddning.

Anna Jörgensdotter berättar finstämt om hur det är att vara ung och längta bort, om sorg och om saknad. Återigen är det lite för mycket diskbänksrealsim för min smak och jag kan inte låta bli att irritera mig lite på huvudpersonen. Bortsett från det så var det helt okej läsning. Jag kanske inte skulle rekommendera den men jag skulle inte heller råda er att undvika den. En ganska trevlig bok men absolut inget måste kan man väl sammanfatta det hela.

Stina

Poetisk diskbänksrealism

Egentligen älskar jag en annan av Sofia Broomé är en tunn liten prosasak som jag impulslånade på bibblan bara för att jag tyckte att den hade en så vacker titel. Också baksidestexten verkade lovande:

Solstrålarna mellan ginkobladen rödfärgar mina ögonlock. Det måste vara höst, eftersom fåglarna har tystnat. Mor och far tar med mig ut i skogen. De lämnar mig här. Jag hör dem gå. Småfåglar äter brödsmulor som jag la ut bakom mig. Det finns ingen väg tillbaka.

Jag gick omkring och letade. Jag gick barrstigarna med slutna ögon. Jag följde solfläckarna och fann ett hus i skogen. Det var där jag växte upp. Jag väntade. Jag knaprade på husets väggar. Jag blir aldrig mätt.

Böcker man i förväg inte hade en tanke på att låna men som ligger där på hyllan och lockar med något visst kan resultera i bottennapp såväl som oanade guldkorn. Den här föll i den förstnämnda kategorin och var inte alls som jag hade trott.

Visst är språket vackert och poetiskt men det är lite för mycket diskbänksrealism över det hela för att det ska falla mig i smaken. Jag är inte särskild intresserad av att läsa om alkoholister och white trash-människor, inte ens om det är skrivet i vacker prosaform.

Stina