Skräck i kvadrat

Har återigen plöjt lite härlig skräckläsning (även om större delen av min skräckläsning här hemma har visat sig vara mer läskigt dåliga än läskiga buuuu). Främst har det blivit nostalgiläsning i form av Wahlstöms klassika ungdomsrysare, men också den eminenta ungdomsserien "Phantom Valley". Kommer ni ihåg dem? De var populära ungefär samtidigt som tvillingböckerna. I alla fall fick jag ett gäng sådana av mina fina tärnor i bröllopspresent, så nu försöker jag hinna med att gosa ner mig med lite kvalitetsskräck (nåja) i alla fall några gånger i veckan.

Först ut är Wahlsträmsrysaren Ropet från andra sidan av Sue Welford. Som nästan-tomåring var jag oerhört fascinerad av denna serie - men som jag kommer ihåg det var dessa långt bättre än denna faktiskt ganska usla historia. Det kan också tänkas vara så att jag helt enkelt fått högre krav i takt med stigande ålder (kritiskt tänkande var kanske inte så högt i den åldern).

Hur som helst handlade boken om Nikki som är på besök hos sin brevvän när hon börjar höra mystiska ljud och barngråt uppifrån vinden. Ljud som bara hon verkar kunna höra. Händelserna verkar dessutom ha att göra med en zigenerskas spådom. Tyvärr är det här en rätt medioker historia, som varken är särskilt spännande eller särskilt smart. Större delen av berättelsen betar Nikki målmedvetet av den ena dumma handlingen efter den andra; för ärlig vilken tonåring skulle bege sig ensam upp på vinden mitt i natten efter att ha hört mystiska ljud däruppifrån, vilken tonåring skulle lalla omkring ensam i skogen om natten och vilken iq-befriad fiskmås skulle vilja hjälpa det säkert oh så vänliga spöket? Och själva klimaxen sen, när man får reda på varför det spökar i huset! Snark säger jag bara.

En annan bok i samma serie är Tågresan av Diane Hoh. Denna kommer jag ihåg från ungdomsåren, men dock inte att den skulle vara så taskigt skriven och utan minsta logik. Har faktiskt för mig att jag tyckte den var riktigt bra..... Hur som helst finner jag den vid omläsningen endast vara ologisk och fånig, där det mest skrämmande är karaktärernas låga IQ. Främst kanske Hanna Deaton (hjältinnan) och henns vänner som tillsammans med resten av klassen är på väg till San Fransisco med tåg för den årliga sommarlovsresan. Tyvärr visar den sig inte alls bli som eleverna hoppats på, då man snart upptäcker att kistan med den döde klasskamraten Gordon är med på tåget. Efter det börjar elever bli skadade och Lolly tvingas till och med avbryrta resan. Hannah börjar få onda aningar och när en efter en av hennes vänner avslöjar hemska saker de gjort mot Gordon börjar hon bli orolig - för hennes svek är nog ändå det värsta. Nu börjar hon bli övertygad om att han inte alls är död, utan att det är han som är tillbaka för att hämnas. Och inte mig emot, för ärligt, vilken läsare tycker INTE att "det populära gänget" förtjänar en minnesbeta - speciellt som de beter sig så urbota fånigt och springer omkring ensamma hej vilt, duschar efter att de nära nog blivit slaktade och vägrar avbryta den förbannade resan. Konstigt även att ingen av lärarna ser till att eleverna får åka hem, istället för att stanna kvar och bli slaktade på löpande band - men hey, de kanske var mobboffer själva och tycker att bratsen bara får vad de förtjänar.

Dessutom, som om det inte vore nog med detta, brister boken även i logik då det är fullt omöjligt att tänka sig att mördaren skulle ha kunnat agera osedd i en grupp med elever vid otaliga tillfällen.

Vi har även den härliga genren Mysrysare. Denna gång den halvsaggiga Bud från död av Dorothy Daniels. Tack och lov håller den inte samma låga klass som en förra mysrysaren jag läste (se Mysteriet på ön), men fortfarande är det irriterande dåligt. Varför måste alla kvinnor i sådana här böcker vara våp? Om Carmen DeSantos vars vinodling måste läggas ned på grund av spritförbud, där fadern försvinner och där hon utan rim och reson på 2 sekunder blir kär i familjens svurne fiende. Patetiskt dåligt! Och dialogen! Jag kunde ha skrivit bättre dialog, ja en normalbegåvad 10-åring hade kunnat göra det. Det är helt uppenbart så skrivspråksmässigt, utan alla känsla och med konstiga upprepningar. Till exempel när huvudpersonen och hennes älskade pratar om en man som nästan skjutit ihjäl henne, bara någon dag tidigare:
Hjälten med 50-talskomplex: Jag förstår din iver, men glömmer du inte en sak?
Den fjompiga hjältinnan: Vad då?
Hjälten: En man som stod mitt på vägen och sköt mot dig.
Hjältinnan: Oh. Honom hade jag faktiskt glömt!

Priceless säger jag bara!

Behöver jag förresten nämna att boken fick betyget 0/10?

Tror det för räcka för nu, Phantom Valley-böckerna kanske kommer senare i en gemesnam recension.

Tjing tjing så länge! // Sofia