Låt inte den här staden plåga livet ur dig...

Följande inlägg är speciellt av flera anledningar. Dels för att jag för första gången bokbloggar på surfplattan, så var  beredda på formaterings-fel-, men även för att Låt inte den här staden är en av få böcker som fått mig att grina. Det är förvisso en bra bok, inte allt för bra prosa, men duglig och på många sätt en klassisk arbetarklasskildring kryddad med allt från självuppoffrande kvinnor och själviska as till karlar. Sanningen å säga misstänler jag att tårarn snarare rann på grund av mina omständigheter med flytt från Umeå än av littersturen i sig. Fast med tanke på att jag lånade boken pågrund av dess titel, vem hade väntat sig annat?

Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona, av Annelie Jordahl är en hyfsat verklighetstrogen bok som utgår från författafens mamma och hennes upplevelser som ung ensamstående mor i Östersund i slutet på 1950-talet.

Året är 1959 och Mona har, 16 år gammal, fått anställning som barnflicka vos en familj i storstaden Östersund. Mona som kommer från en liten by på landet har aldrig varit i en storstad & jämför Östersund med New York & Manhattan.  Hon älskar att dansa och i den stora staden ska hon väl ändå få utlopp för sin passion. Men inget blir som hon tänkt sig! Barnet är ständigt sjukt & den unga familjen blir allt mer krävande och småsinta. Allt vad tiden går visar detras äktenskap på sprickor, våldsamma gräl och frustration som tas  ut på den unga hemhjälpen. Men Mona härdar ut, trots indragen helgledighet och att hon förväntas sova på soffan i familjens vardagsrum.

Parallelt får vi följa Jazzzmusikern Harold, en person som idag skulle kallas för VKM(vit kränkt man). Inget är någonsin hans fel, hela världen är emot honom & ingen har någonsin lidigt som han. Introvert och med våldsamt temperament.  Och självklar är det honom Mona faller för, flyttar ihop med och senare skaffar barn med. De passar illa ihop och han är en elak jävel som aldrig hjälper till hemma eller med barnet, för det är ju så synd om Harold som blev pappa endast 19-år gammal.

Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.

Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.