Jag hade inga större förhoppningar på denna bok, he he, men som underhållning för stunden visade den sig ganska ok. Kanske att jag kan ha invändningar mot att intrigen var väl otrolig (med riktiga häxor, magi och förtrollade klädesplagg), men det är ju ändå Indiana Jones och märkligare saker har väl (typ) hänt honom i filmerna. För att vara en bok som skrivits enbart för att filmerna blivit så populära måste jag även säga att den var ovanligt välskriven och det kommer inte som någon större överraskning när författaren av boken i slutet presenteras som intresserad av flygning då det är många detaljerade scener just från luften både i flygplan och luftskepp. Däremot kan jag inte påstå att romanen fått mig att vilja plöja resten av delarna i serien, men om jag mot förmodan skulle få tag på något exemplar skulle jag ju inte rata det heller. Mest passande skulle jag vilja säga som slapp söndagsläsning när man inte vill ha något allt för tungt eller jobbigt att läsa.
// Sofia
onsdag 9 september 2015
tisdag 8 september 2015
Kryssningen av Francoise Sagan
Efter att ha läst Sagans ”Bonjour tristesse” som var förtrollande, underbar och oförglömlig har jag tyvärr inte läst någon annan roman av henne som ens varit i närheten av detta och inte heller denna. Jag påbörjade romanen i början av året och hann kanske igen en fjärdedel av romanen innan den blev liggande medan mer angelägna romaner och bokteman blev utlästa. Först i slutet av sommaren fick den ännu en chans och då blev den faktiskt utläst ganska snabbt och växte också på mig efter att jag verkligen inte gillat den första delen jag läst.
Romanen utspelar sig under en kryssning för de rika och berömda och vi får ta del av deras kärleksbekymmer, intriger och loja tillvaro under de veckor kryssningen pågår. I början brydde jag mig inte alls om vad som hände men efter ett tag dras man faktiskt in i handlingen och jag blev ändå underhållen av romanen även om det inte var mer än så. Det är alltså inte på något sätt en stor romanupplevelse och är man ute efter en lika bra roman som hennes ”Bonjour tristesse” får man allt leta efter den på annat håll.
// Sofia
Romanen utspelar sig under en kryssning för de rika och berömda och vi får ta del av deras kärleksbekymmer, intriger och loja tillvaro under de veckor kryssningen pågår. I början brydde jag mig inte alls om vad som hände men efter ett tag dras man faktiskt in i handlingen och jag blev ändå underhållen av romanen även om det inte var mer än så. Det är alltså inte på något sätt en stor romanupplevelse och är man ute efter en lika bra roman som hennes ”Bonjour tristesse” får man allt leta efter den på annat håll.
// Sofia
Domo Arigato, Mr Roboto
Då var det äntligen dags för månadens bok och som rubriken skvallrar om ska vi läsa om en robot. Eller egentligen, en maskin som utvecklar ett eget medvetande. Men varför inte klämma in alla chanser en har att lägga upp Mr Roboto-videos?
Till skillnad från Mr Roboto verkar dock huvudroboten, Cepherus, i Sången ur det kinesiska rummet, längta efter ett mänskligt sinne. Så mycket att han frångår sin programmering och inte bara utvecklar ett eget sinne utan även börjar längta efter friheten och ifrågasätta sin existens. Han, vars enda uppgift var att spåra cancer.
Hur ska detta gå? Jag har, för ovanlighetens skull, inte läst boken i förväg, så det här blir spännande.
Lite roligt för den här bloggen är att den diktsamling som väcker Cepherus känslor till liv är Aprilsnö en samling haikus med bidrag från bland annat Tomas Tranströmer.
MÅNADENS BOK:SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET - SAM GHAZI.
Till skillnad från Mr Roboto verkar dock huvudroboten, Cepherus, i Sången ur det kinesiska rummet, längta efter ett mänskligt sinne. Så mycket att han frångår sin programmering och inte bara utvecklar ett eget sinne utan även börjar längta efter friheten och ifrågasätta sin existens. Han, vars enda uppgift var att spåra cancer.
Hur ska detta gå? Jag har, för ovanlighetens skull, inte läst boken i förväg, så det här blir spännande.
Lite roligt för den här bloggen är att den diktsamling som väcker Cepherus känslor till liv är Aprilsnö en samling haikus med bidrag från bland annat Tomas Tranströmer.
MÅNADENS BOK:SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET - SAM GHAZI.
Trevlig läsning :)
All hail Conan The Librarian!
Efter att ha kämpat med en ordentlig presentation av Modernismens storstjärna, Marcel Duchamp, han som bland annat ställde ut en urinoar på ett museum, gjorde jag en kovändning åt det humoristiska hållet.
Jo, Duchamp kommer att dyka upp i bloggen, men tills dess får vi hålla till godo med:
Conan The Librarian!
Book Lover, en hyllning till våra hyllvärmare.
Äntligen var det återigen dags för månadens dikt, och för mig att försöka mig på något nytt. Eller inte så nytt egentligen, halv-nytt. Är det ens ett ord? Ja, hur som helst...för att fira att jag tog modet till mig. Att jag äntligen uppfyller min dröm att bli bibliotekarie ska månadens dikt följa ett tema. Med tanke på att jag inte vet hur många intressanta dikter det finns får vi se hur länge jag kan hålla igång temat, som förutsägbart nog är; Bibliotek och läsande. Visst är jag originell?
Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?
En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...
Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?
En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...
 |
| Robert William Service. 16/1-1874 - 11/9-1958 |
Book Lover
I keep collecting books I know
I'll never, never read;
My wife and daughter tell me so,
And yet I never head.
"Please make me," says some wistful tome,
"A wee bit of yourself."
And so I take my treasure home,
And tuck it in a shelf.
And now my very shelves complain;
They jam and over-spill.
They say: "Why don't you ease our strain?"
"some day," I say, "I will."
So book by book they plead and sigh;
I pick and dip and scan;
Then put them back, distrest that I
Am such a busy man.
Now, there's my Boswell and my Sterne,
my Gibbon and Defoe;
To savour Swift I'll never learn,
Montaigne I may not know.
On Bacon I will never sup,
For Shakespeare I've no time;
Because I'm busy making up
These jingly bits of rhyme.
Chekov is caviare to me,
While Stendhal makes me snore;
Poor Proust is not my cup of tea,
And Balzac is a bore.
I have their books, I love their names,
And yet alas! they head,
With Lawrence, Joyce and Henry James,
My Roster of Unread.
I think it would be very well
If I commit a crime,
And get put in a prison cell
And not allowed to rhyme;
Yet given all these worthy books
According to my need,
I now caress with loving looks,
But never, never read.
måndag 7 september 2015
Bokduell 10: Nelly Sachs vs Verner von Heidenstam
Så har det äntligen blivit dags för ännu en bokduell, denna gång med temat poesi då Sachs och von Heidenstam möter varandra i duell. En särskilt spännande duell kan jag dock inte påstå att det blev då den ena utklassade den andra å det grövsta.....
Vi börjar med Nelly Sachs ”Glödande gåtor”. Som ni säkert vet efter våra boktrianglande år så är jag inte något större fan av poesi, och därför blir det nog ingen större chock för er att det här inte riktigt var min grej. Jag måste dock ge ett plus för att samtliga dikter i mitt exemplar finns både på originalspråket tyska och i svensk översättning. Det är ingen lättsam läsning direkt, utan korta dikter om mörka, jobbiga saker men där man ändå ibland kan urskilja någon slags ljusning. Det är nog dessa stycken som fastnar bäst hos mig och som även berör mest. För mycket kan man säga om Sachs men att hon skriver angeläget och med dikter som når fram till läsaren borde man inte kunna invända mot (till skillnad från vad jag skulle kunna säga om månadens manliga författare, men mer om det senare...).
En av mina favoriter var denna:
Ropar du då det enda namnet förtvivlat
ur mörkret -
Vänta ett ögonblick bara
och du skall vandra på havet
Dess element har redan genomträngt dina porer
och du skall sjunka och stiga med det
och snart bli återfunnen i sanden
och mot stjärnorna flygande vara hos dem en väntad gäst
och i återseendets eld förtäras
stilla – stilla -
Och visst märks det i vissa stycken att det här är en samling som Sachs delvis skrev medan hon var intagen på sinnessjukhus:
Av och an går jag
i rumsvärmen
De sinnessjuka i korridoren kraxar
med de svarta fåglarna därute
om framtiden
Våra sår spränger den onda Tiden
men klockorna går långsamt -
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Sachs varit en ganska angenäm bekantskap och även om det bara var ett fåtal av dikterna som verkligen berörde mig, så var det ingen som jag skulle vilja säga var direkt dålig.
Men låt oss nu gå över till Verner von Heidenstam och hans ”Vallfart och vandringsår”, som tyvärr måste sägas vara något av det sämsta jag läst i år – och läst genom egen förskyllan dessutom då den ingick i mitt eget tema....... Jag hade väl inga större förhoppningar på diktsamlingen till att börja med, men att det skulle vara så här urbota tråkigt och fånigt hade jag knappast kunnat ana. Och sen har han vunnit Nobelpriset i litteratur! Jag är amazed (men var det inte så att han själv satt i styrelsen när han fick priset....?).
I alla fall så ska dikterna, tydligen, enligt inledningen ha varit överraskande och originella när de utgavs på 1940-talet. Själv skulle jag vilja lägga till klyschiga, fåniga och förstockande tråkiga. Att författaren dessutom verkar full av sig själv gör mig bara mer anti hans fåniga dikter. De flesta utspelar sig i Mellanöstern, är fulla av stereotyper och är på inget sätt minnesvärda eller ens särskilt gripande. Då det är en svensk författare kan jag inte ens bortförklara det med en möjligtvis dålig översättning.
Dessutom blir jag störd dikten ”Muchails aftonbön” där Heidenstam verkar vilja framföra att kvinnorna i Mellanöstern skulle ha tur då de bara kan sitta hemma och lata sig. Jag tror att han glömde nämna att de knappast får lämna huset utan manlig eskort, måste täcka sig och om de har oturen att bli våldtagna mycket väl dessutom kan bli stenade.
Stycke ur dikten:
”I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak, prisande Den Ende och ropade: ”Jag tackar Gud att jag ej blivit kvinna!”
Endast den gamle Muchail ”......” ropade och sjöng högljutt: ”......”
Jag sörjer, Gud, att jag ej blivit kvinna! ”......”
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.”
Med tanke på att Heidenstam är min värsta läsupplevelse i år kommer det säkert inte som någon större överraskning att även denna duell vanns av en kvinna, alltså 1-0 Sachs vs Heidenstam, vilket gör att duellen för 2015 ser ut på följande sätt: Kvinna vs Man 2-0.
Ser man till hela duellen från 2013 och framåt så leder kvinnorna med 8-2, vilket gör att jag redan nu kan konstatera att det blir kvinnorna som vinner Nobelpristagar-duellen. Med endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar (samt i tema kvar att recensera och ytterligare ett tema om det blir en kvinna som vinner priset i år) så kommer männen helt enkelt inte kunna komma ikapp oavsett om de vinner samtliga kommande dueller. Go girls!
Sen skulle det vara kul att höra vad ni har kommit fram till också. Vilka författare har imponerat mest på er? Och är det de manliga eller kvinnliga författarna som har gett de bästa läsupplevelserna?
// Sofia
Vi börjar med Nelly Sachs ”Glödande gåtor”. Som ni säkert vet efter våra boktrianglande år så är jag inte något större fan av poesi, och därför blir det nog ingen större chock för er att det här inte riktigt var min grej. Jag måste dock ge ett plus för att samtliga dikter i mitt exemplar finns både på originalspråket tyska och i svensk översättning. Det är ingen lättsam läsning direkt, utan korta dikter om mörka, jobbiga saker men där man ändå ibland kan urskilja någon slags ljusning. Det är nog dessa stycken som fastnar bäst hos mig och som även berör mest. För mycket kan man säga om Sachs men att hon skriver angeläget och med dikter som når fram till läsaren borde man inte kunna invända mot (till skillnad från vad jag skulle kunna säga om månadens manliga författare, men mer om det senare...).
En av mina favoriter var denna:
Ropar du då det enda namnet förtvivlat
ur mörkret -
Vänta ett ögonblick bara
och du skall vandra på havet
Dess element har redan genomträngt dina porer
och du skall sjunka och stiga med det
och snart bli återfunnen i sanden
och mot stjärnorna flygande vara hos dem en väntad gäst
och i återseendets eld förtäras
stilla – stilla -
Och visst märks det i vissa stycken att det här är en samling som Sachs delvis skrev medan hon var intagen på sinnessjukhus:
Av och an går jag
i rumsvärmen
De sinnessjuka i korridoren kraxar
med de svarta fåglarna därute
om framtiden
Våra sår spränger den onda Tiden
men klockorna går långsamt -
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Sachs varit en ganska angenäm bekantskap och även om det bara var ett fåtal av dikterna som verkligen berörde mig, så var det ingen som jag skulle vilja säga var direkt dålig.
Men låt oss nu gå över till Verner von Heidenstam och hans ”Vallfart och vandringsår”, som tyvärr måste sägas vara något av det sämsta jag läst i år – och läst genom egen förskyllan dessutom då den ingick i mitt eget tema....... Jag hade väl inga större förhoppningar på diktsamlingen till att börja med, men att det skulle vara så här urbota tråkigt och fånigt hade jag knappast kunnat ana. Och sen har han vunnit Nobelpriset i litteratur! Jag är amazed (men var det inte så att han själv satt i styrelsen när han fick priset....?).
I alla fall så ska dikterna, tydligen, enligt inledningen ha varit överraskande och originella när de utgavs på 1940-talet. Själv skulle jag vilja lägga till klyschiga, fåniga och förstockande tråkiga. Att författaren dessutom verkar full av sig själv gör mig bara mer anti hans fåniga dikter. De flesta utspelar sig i Mellanöstern, är fulla av stereotyper och är på inget sätt minnesvärda eller ens särskilt gripande. Då det är en svensk författare kan jag inte ens bortförklara det med en möjligtvis dålig översättning.
Dessutom blir jag störd dikten ”Muchails aftonbön” där Heidenstam verkar vilja framföra att kvinnorna i Mellanöstern skulle ha tur då de bara kan sitta hemma och lata sig. Jag tror att han glömde nämna att de knappast får lämna huset utan manlig eskort, måste täcka sig och om de har oturen att bli våldtagna mycket väl dessutom kan bli stenade.
Stycke ur dikten:
”I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak, prisande Den Ende och ropade: ”Jag tackar Gud att jag ej blivit kvinna!”
Endast den gamle Muchail ”......” ropade och sjöng högljutt: ”......”
Jag sörjer, Gud, att jag ej blivit kvinna! ”......”
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.”
Med tanke på att Heidenstam är min värsta läsupplevelse i år kommer det säkert inte som någon större överraskning att även denna duell vanns av en kvinna, alltså 1-0 Sachs vs Heidenstam, vilket gör att duellen för 2015 ser ut på följande sätt: Kvinna vs Man 2-0.
Ser man till hela duellen från 2013 och framåt så leder kvinnorna med 8-2, vilket gör att jag redan nu kan konstatera att det blir kvinnorna som vinner Nobelpristagar-duellen. Med endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar (samt i tema kvar att recensera och ytterligare ett tema om det blir en kvinna som vinner priset i år) så kommer männen helt enkelt inte kunna komma ikapp oavsett om de vinner samtliga kommande dueller. Go girls!
Sen skulle det vara kul att höra vad ni har kommit fram till också. Vilka författare har imponerat mest på er? Och är det de manliga eller kvinnliga författarna som har gett de bästa läsupplevelserna?
// Sofia
söndag 6 september 2015
Kärleksbarnet av Doris Lessing
Det här är en samling bestående av 4 långnoveller, som jag lånade efter att på Stinas rekommendation ha sett filmen ”Perfekta mödrar” som är en filmatisering i novellen ”Farmödrarna”. För en gångs skulle måste jag säga att jag filmen faktiskt lyckades med konststycket att göra novellen rättvisa och bitvis har dialogen i filmen fångat Lessings vackra språk nästan exakt. Samlingen utkom så 2003 och det är alltså en 80-årig Lessing som har skrivit en så laddad novell om kärlek och besatthet. Imponerande! Och det är verkligen en laddad situation som beskrivs där de båda ”perfekta” mödrarna tar väninnans respektive son som älskare i mycket ung ålder. En relation som ska komma att pågå tills sönerna börjar bli medelålders och som verkar kunna komma att påverka resten av deras liv. Kvinnorna har känts dessa pojkar sedan födseln så det känns nästan som en incestuös relation och särskilt med tanke på att de alla fyra umgås så nära varandra. Lessing gestaltar deras relation utan att egentligen berätta så mycket. Det är mer känsla än händelser som hon redogör för och hon gör det med perfektion.
Det är denna novell som jag tycker står ut mest i samlingen, även om jag också gillar den novell som gett samlingen sitt namn, nämligen ”Kärleksbarnet”. Som titeln antyder handlar den om ett möte som resulterar i ett barn, men jag skulle vilja säga att namnet är ganska ironiskt valt då det kanske inte direkt kan sägas vara hela sanningen. Istället är det barnafadern som kanske låter sina egna förhoppningar på framtiden bli en slags besatthet som gör att han inta kan vara nöjd med det han faktiskt har.
De två övriga novellerna fastnade jag inte för på samma sätt, men jag blir verkligen sugen på att läsa mer av Lessing. Ska ta tag i några månadsböcker först dock då jag för tillfället ligger lite efter på den fronten.
// Sofia
Det är denna novell som jag tycker står ut mest i samlingen, även om jag också gillar den novell som gett samlingen sitt namn, nämligen ”Kärleksbarnet”. Som titeln antyder handlar den om ett möte som resulterar i ett barn, men jag skulle vilja säga att namnet är ganska ironiskt valt då det kanske inte direkt kan sägas vara hela sanningen. Istället är det barnafadern som kanske låter sina egna förhoppningar på framtiden bli en slags besatthet som gör att han inta kan vara nöjd med det han faktiskt har.
De två övriga novellerna fastnade jag inte för på samma sätt, men jag blir verkligen sugen på att läsa mer av Lessing. Ska ta tag i några månadsböcker först dock då jag för tillfället ligger lite efter på den fronten.
// Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)