Sofias favoritinlägg 7-4

Nu har det blivit dags att ta en titta på mina favoritinlägg igen, vi rör oss uppåt på listan och ska nu ta en titt på favoriterna 7-4.

7. På plats nummer 7 är det inlägg från våra kära gästbloggare, det har ju varit några stycken sedan starten; både katter, barn och äkta makar. Dessa inlägg är två av mina favoriter från make och katt. Det senare inlägget ett av de mest briljanta inläggen i Boktriangelns historia om jag får säga så ;-).

6. Vi får ju inte heller glömma veckans bok, eller kanske snarare vem, som presenterat dem. Freddie, du är bäst! Så här vitt skilda böcker har lille Freddie-pojken presenterat genom åren.
Vet du vilken som var hans favorit, Stina?

5. Månadens bibliotekarie har även det varit ett favoritinslag. På senare tid briljant presenterat av ingen annan än vår bästa Alex. Här är två av mina favoriter.

4. Något annat kul är ju quizzar, och genom åren har vi i alla fall hunnit med två stycken, Stinas frukostquizz och mitt dystopiquizz.

Härnäst kommer den spännande avslutning när favoriterna 1-3 presenteras. Vem är det som har skrivit MITT favoritinlägg genom tiderna? Om ni inte vill missa detta spännande avslöjande rekommenderar jag er att titta in framöver ;-).

// Sofia

Kampen om Afrika

Jag vet att det kanske är lite i tidigaste laget att presentera februaris månadstema redan, men tänkte att det vara lika bra att passa på medan jag har tid. Inspirerad av Alex månadstema har jag denna gång valt två afrikanska författare, Nadine Gordimer och J.M Coetzee. Här kommer en kort presentation av dem och de valda månadsböckerna:   

Här ifrån kommer bilden

Nadine Gordimer är född 1923 i Johannesburg, Sydafrika. Båda hennes föräldrar var immigranter, fadern från Litauen och modern från England. Redan vid sexton års ålder publicerades hennes första vuxna novell (men redan som fjortonåring fick hon en novell publicerad på barnsidorna i samma tidning) av tidskriften Forum i Johannesburg och debuten som författare skedde med novellsamlingen ”Face to face” år 1949. Sin första roman, ”Lögnens dagar” utkom 1953. Många av hennes böcker handlar om livet i Sydafrika sedan  det att Nationalistpartiet gripit makten och apartheidsamhället börjat ta form. Flera av hennes böcker censurerades på 1970-talet på grund av de ämnen de tar upp. Hon var också politiskt aktiv och i hennes hem förekom många hemliga politiska möten. Gordimer ingår sedan 1993 i den grupp som under kulturdepartementets beskydd utformar förslag till Sydafrikas kulturpolitik.

1991 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur med följnde motivering:

”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.

Månadsboken är en av hennes senaste romaner ”Börja leva” som handlar om människor som omprövar sitt liv efter en omvälvande förändring och hur de väljer olika vägar för att hantera det hela.

Här ifrån kommer bilden

John Maxwell Coetzee, född 1940 i Kapstaden, fick nobelpriset i litteratur 2003 med följande motivering:” i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”. Till skillnad från Nadine Gordimer kommer han från en familj som härstammat från nederlänska bosättare redan under 1600-talet. På 1960-talet flyttade han dock till England för att jobba som programmerare, men återvände senare till Sydafrika och jobbade som lektor i engelsk litteratur vid universitetet i Kapstaden. Han har även varit bosatt och studerat  i USA och sedan 2002 är han bosatt i Australien.

Liksom Gordimer är ett återkommande tema i hans böcker aparthedsystemet och den påverkan det hade på samhället. Detta är ett tema som kommer att ta upp i hans månadsbok, ”I hjärtat av landet”.

// Sofia

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol handlar om tiden kring framväxandet av Biafra, sett genom två tvillingar - Olanna och Kainene och deras män. Där Olanna tvivlar på sig själv och söker omgivningens godkännande är Kainene hård och sammanbiten och bestämmer sig för att bli affärskvinna liksom deras far. Också om man ser till familjebilden väljer de olika, där Kainene blir tillsammans med engelsmannen Richard och Olanna vill bilda familj med Odenigbo, en politiskt engagerad revolutionär. Det är alltså dessa familjers liv som låter oss följa en till en början priviligerad tillvaro med tjänare, stora villor och ett bekymmerslöst liv med vänner, samtal och god mat. Men gradvis uppstår svåra tider i Nigeria och då en hatisk stämning piskas upp mot de som tillhör igobofolket, vilket tvillingarna gör, beslutar de sig för att stödja kampen om ett självständigt Biafra.

Medan Olanna och Odenigbo tvingas flytta till ett ghettoliknande samhälle och kämpa bara för att få mat till dagen lever Kainene länge ett mer priviligerat liv som affärskvinna, men båda systrarna kommer att få kämpa då situationen ständigt blir värre och kampen för Biafra bara blir värre och värre.

Det är en kraftfullt berättad historia och även om den är skriven för att skildra ett historiskt skeende, Biafrakriget, är den uppbyggd genom att skildra historien för två familjer och det är just familjerelationerna och vad som sker mellan individerna i dem i svåra situationer som gör boken så drabbande. För det är en bitvis riktigt hemsk historia, och tyvärr är det just dessa episoder som inte riktigt vill blekna efter att boken är utläst. Som den om kvinnan på tåget som i en stor kruka förvarar sitt döda barn och annat hemskt som händer i krig.

Men trots episoder som dessa är det aldrig hjältar vs skurkar, utan samtliga karaktärer framställs med både goda och onda sidor; de är vanligtvis mer eller mindre godhjärtade människor som är svaga och osäkra och allt igenom mänskliga som som tvingas in i situationer där det inte alltid är rätt att väja de rätta.

// Sofia

På båten undrade vi ofta: Skulle vi tycka om dem? Skulle vi älska dem? Skulle vi känna igen dem från fotografierna så fort vi fick syn på dem på kajen?

"Vi kom över havet" av Julie Otsuka är en 171 sidor lång liten pärla som jag fick av Sanna i julklapp – ett mycket bra val av henne! Den handlar om de japanska kvinnor som på 1920-talet reste till USA för att gifta sig med män de aldrig tidigare träffat, utan endast brevväxlat med. Vii får följa dem fram till 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare på grund av Andra världskriget då USA och Japan stred mot varandra.

De flesta av de kvinnor som reste över havet kommer att få en svår tid, med hårt jobb och en make som inte alls är den han utgett sig för att vara i breven. Men det är bara att härda ut, för åker de hem kommer både de och deras familjer att vanäras. Och för vissa av dem kommer barnen att komma som en räddning och någon de äntligen kan älska och drömma om ett bättre liv för.

Årets första bok känns verkligen som vad som kan bli en av årets bästa, så i år börjar läsningen verkligen på topp. Det här är riktigt, riktigt bra och jag älskar författarinnans vackra språk och hur hon i episoder berättar mycket med små medel.

// Sofia

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

Antarktis handlar om den misslyckade André-expeditionen år 1897 där 3 män begav sig iväg i luftballong för att bli först att nå Nordpolen, men slutade med att alla tre dog utan att ha nått fram. Det tog 33 år innan männens kroppar hittades på en öde glaciär i ishavet och än idag vet vi inte vad de dog av. När deras läger hittades fanns det gott om både mat, mediciner, amunition och varma kläder, men något måste ha gått fel och Bea Uusma, som i flera år blivit som besatt av historien, har gett sig den på att lösa gåtan. Och jag som läsare smittas av hennes iver och känner med färstmön till den yngste av männen, som i 33 år fick gå och undra vad som hänt hennes fästman innan han till slut hittas död. Hon hinner gifta om sig och kroppen vilar tillsammans med hennes man, medan hjärtat, på hennes begäran, begravdes tillsammans med sin fästman. Det är en historia som låter så otrolig att den knappast kan vara sann, men enligt Uusma verkar historien stämma, då brevkonversation gör gällande att hennes hjärta faktiskt blev begravet i fästmannens grav.

Bea Uusma redogör för männens anteckningar, som dock slutar plötsligt så fort de anländer till Vitön, den plats där de alla kommer att dö. Hon tittar på obduktionsprotokoll som inte säger särdeles mycket, reser flera gånger till Arktis, träffar efterlevande till männen och får till och med tillgång till de klädrester de döda männen blev funna i.

Hon lyckas kullkasta gamla teorier och ger svar på vad som kan ha hänt. Det är spännande läsning hela vägen och jag förstår hur man kan bli så fascinerad av en historia som denna att man gång på gång beger sig till en plats som Nordpolen trots att man är en bekväm människa som egentligen föredrar att vara inne i värmen. Och jag förstår hennes frustration över att vi fortfarande inte säkert vet vad som ledde till deras död.

//Sofia