Tro det eller ej, men jag hittade en novell på svenska. Även den här om flator och med anteckningar i slutet.
Den svåra känslan.
Jag beundrar dig, nej det är fel, jag avundas dig. Rösten är sluddrig och bär spår av cigaretter och sprit. Inte för att jag känner något, även fast jag måste luta mig fram för att höra vad Maria har att säga. Som den trogna vän jag är har jag följt med henne ut på var enda rökpaus, räknat var enda drink och som den trogna vän kommer jag också att hålla undan håret hennes när hon spyr. För dricker tills hon spyr gör hon alltid, om hon inte hittar någon att ta med sig hem det vill säga. Då är det bye bye vänskap. I alla fall tills på söndag, då vi ses i gen. Frukost på Cafét har varit vår grej. Vad vi än har gjort, vem vi än har gjort så träffas vi alltid på Cafét klockan ett för att utvärdera helgen. Hon iklädd en outfit som skulle göra stureplans bloggerskorna avundsjuka. Känslokall och med stora svarta solglasögon, vare sig hon behöver dölja något eller inte. Min egen klädsel brukar vara rätt så valfri, den senaste tiden har jag varit punkare, en look som jag inte alls passar i. Vi dricker latté och äter sallad och mackor. Dagordningen är alltid densamma, oavsett vad jag råkat ut för så ligger allt fokus på Maria, gärna hur hennes senaste ragg var, så detaljerat som möjligt. Men jag ska inte klaga. Det ingen misstänker är att jag får en sadistisk tillfredställelse av hennes bekännelser. Inte voyueristisk som man skulle kunna tro, utan en powerboost. För hur populär Maria än är, hur många tjejer hon än lyckas att släta av vet vi båda två att jag är den enda hon kan vända sig till. Jag är den enda som lyssnar, som alltid finns där, som alltid städar upp efter henne. Det hela började för sju år sedan då hennes familj bröt med henne efter att jag tvingat Maria att berätta om vårat förhållande. Varför jag gjorde det vet jag inte, mig spelade det egentligen ingen roll, jag ville bara se hur de skulle reagera. Trots att det inte höll mellan oss fortsate vi att vara vänner, ett beslut som jag ifrågasätter varje gång jag träffar henne.
Utan att vilja det så har jag fått sällskap av Linneá. Trots att det finns gott om plats pressar hon sin kropp mot min, invaderar mitt privata utrymme. Precis som jag har hon blicken fäst på dansgolvet där Maria dansar med kvällens kap. En fejkad blondin vars namn jag inte besvärat mig att lägga på minnet. Men Linneá vill veta. Avundsjukt överöser hon mig med sina frågor. Alla vet att jag är Marias bästa kompis, alla vet att Maria alltid visar upp sina kap för mig. För att få mitt godkännande. För hon ser upp till mig, jag som bär mina känslor så att alla kan se. Tillslut får jag nog. Av alkoholen, musiken, svetten men mest av allt av Linneá. Med högerhanden knuffar jag bort henne några steg, trycker upp henne mot en stolpe och förklarar reglerna för henne. Alla vet att Maria enbart kör one-night-stands. Jag ser att Linneá försöker protestera, men innan något ljud hinner över de översminkade läpparna pressar jag henne hårdare mot stolpen. Lutar mig mot henne, min vänsterhand i höjd med hennes huvud. Folk runt omkring tror förmodligen att vi snackar efterspel, hennes eller min säng. Men i verkligenheten så förklarar jag för henne hur korkad hon är som tror att hennes mediokra prestationer i sängen skulle få Maria att stanna. De onormalt stora blå ögonen stirrar förvånat på mig, jo jag vet, Maria har berättat allt. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Full av äckel släpper jag taget om det paljettbesmyckade tyget, tar två steg bakåt och börjar raskt gå därifrån. Jag känner folks blickar på mig men jag bryr mig inte, med blicken sänkt i mattan skyndar jag mig ut från klubben. Äcklet jag känner är inte över min handling. Nej jag ogillar Linneá så det skäms jag inte över. Äcklet är däremot över att jag gjorde det, att jag ansträngde mig trots att det inte är någon idé. Vad spelar det för roll? Om några veckor kommer Maria att tröttna på nya erövringar och återbesöka de gamla. Förmodligen kommer hon och Linneá att knulla igen om mindre än en månad.
Den som får mig att stanna upp är Viktoria. I en vit långklänning alá Marilyn Monroe står hon framför mig. Nagelacket är orange så mycket kan jag se i mörkret. Och utan att titta upp så vet jag att läppstiftet matchar. Tyvärr så spelar det ingen roll hur vacker man är, ingen passar i orange. Och det säger jag åt henne. Till svar få jag enbart en road höjning på det perfekt vaxade ögonbrynet. Utan ett ord går vi bort från klubben, hon med händerna svängande längs sidorna, jag med händerna i fickorna. Tur att jag aldrig tog av mig kavajen. Som en tyst överenskommelse står vi framför hennes port och utan att yttra ett enda ord är vi inne i hennes lägenhet. Vi har inte sex, inte heller dricker vi te. Hon går in i köket och jag inspekterar hennes skivsamling. Den har vuxit sedan sist. Det senaste tillskottet är en skiva med afrikansk musik framförd av en grupp vars namn jag inte kan uttala. Eftersom världsmusik aldrig har varit Viktorias grej öppnar jag förvånat fodralet. ”Den är från Senegal.” Vid ljudet av hennes röst vänder jag mig om och ser på henne. Lite noncharlant lutar hon sig mot dörrposten men armarna är korsade i försvarsställning. Så jag kommenterar inte inköpet. Om hon känner att världsmusik för henne närmare sina rötter så har jag inte så mycket att säga. Ämnet är känsligt och jag byter skiva till en intetsägande jazzsamling. Tysta sitter vi sedan och låter musiken sjunka in i våra medvetanden. Inte ens när vi var ihop hade vi mycket att säga till varandra. I ett år bodde vi i hennes lägenhet. Vi såg på tv, läste tidningar och böcker och hade fest. Vi teg ihjäl förhållandet. Jag blir tvungen att le när jag ser den rosa fläcken från mattan. Ett minne att någon en gång i tiden satt i hennes soffa och drack vin. Inte så speciellt kanske, om det inte hade varit för att den människan var jag. Är jag patetisk över en vinfläck som bevis på min existens? Förmodligen. Men det bryr jag mig inte om nu. Istället reser jag mig och går in i sovrummet.
Sängkläderna är desamma som vi köpte tre månader in i förhållandet. Innan jag flyttade in hade Viktoria bara ett par sängkläder som hon tvättade två gånger i månaden. Hon kunde stå ut hur länge som helst. Tre månader var nog för mig. Jag klär av mig och lägger mig på vad som brukade vara min sida av sängen, inte för att det spelar någon roll längre. Utan att reflektera över det undrar jag avundsjukt hur många som legat på den efter att jag flyttat ut. Hur många av dem var kvinnor? Hur många var män? Min destruktiva tankebana får ett abrupt slut vid anblicken av Viktoria. Hon är naken. Helt oblygt står hon framför mig. Den sametslena, mörka huden bara några sentimeter bort från mina fingrar. Om jag ville skulle jag kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Men min hand förblir orörlig på det rutiga IKEA-täcket och jag ser besvikelsen skölja över henne. Utan ett ord lägger hon sig på sin sida med ansiktet emot mig. Ett sorgset leende på läpparna och längtan i ögonen. Jag vänder mig om. Klarar inte av att se henne längre. Undrar för mig själv varför jag inte gick hem istället. ”Jag älskar dig fortfarande, bara så att du vet.” Rösten är tyst som en viskning men i det tysta rummet hör jag henne klart och tydligt. Hade det varit en film hade jag vänt mig om jag svarat att jag fortfarande älskade henne också. Att jag älskade henne tillräckligt för att kunna slita mig från Maria. Men det här är ingen film så jag ligger kvar. Låtsas sova.
Handling: Huvudpersonen är besatt av Maria, ett ex hon lyckades forma till en sadistisk bitch. Huvudpersonen ser glädje i det fortfarande destruktiva förhållandet mellan dem. Att hon är den enda Maria kan anförtro sig åt med mera. Dramats tredje person är Huvudpersonens fd flickvän Viktoria, som fortfarande älskar Huvudpersonen. De bodde ihop men teg ihjäl förhållandet. Gjode slut eftersom Huvudpersonen fortfarande hade känslor för Maria. Inga känslor av kärlek utan av besatthet. Läget är samma som alltid när Viktoria kommer hem från en afrikaresa. Hon älskar fortfarande Huvudpersonen men Viktoria vet att hon alltid kommer som nummer två. Kan hon rädda Huvudpersonen undan destruktiviteten hennes och Marias lek har utmynnat i, kan hon få Huvudpersonen att älska någon annan än Maria?
lördag 9 oktober 2010
Gamla synder.
Som svar på utmaningen kommer här en pinsam novell jag hittade på min gammla hårddisk. Den är ofärdig, eftersom jag aldrig avslutar något, och på engenska för att jag verkar oförmögen att uttrycka mig på svenska. So...Enjoy!
Killing my darling to set her free.
I love you. I have always loved you. Ever since that faithful day that I saw you in the cafeteria line our last year at collage. Five years on and I still remember what you ordered. Do you remember? It was hot outside and you brought an ice cream and iced tea. And even through I tell you to eat and drink hot stuff in the heat you continue to do the same mistake over and over again. The body wastes energy trying to adjust to the cool drinks, and that’s why you felt the way you did in Barcelona. And that’s the reason I could stand the heat even though I seldom drank anything. But on the other hand both you and I needed as much liquid we could get between the rounds in the hotel bed. Or the quick fuck behind the gift shop at parqe Guell. Do you remember that park? How surreal it was? That big, blue ceramic lizard at the entrance? I remember. I remember every detail. Just as I remember our weekend in Paris or that awful hotel room in Rome. Maybe you at least remember Rome. You were so sick I Thought you’d die right there. The rain was pouring down, the wind smashing on the window and for the first time in my life, I prayed. I don’t even have to try hard to remember the taste of your lips. Even though I had cleaned them they still tasted faintly of vomit. I know you didn’t mean for them to taste that way. But that did not stop me from digging my nails into your arms, trying to force you through the mattress. I don’t have to tell you how sorry I’m. You already know that. That was the first time something like that happened. Maybe things could have ended differently if we both had the courage to confront it. To talk it out, maybe even yell some. But we didn’t. Instead you kept your feelings hidden deep within your heart. For too long you let it rest there until it turned to disgust. And for that I blame you. And for that I now have to punish you, even though it hurts me to do it. I know that you were sick, hell, I’m the one that had to clean up all the vomit and sooth your burning body with damp towels. But my prayers worked, the rain stopped and you got better. On the third day of our hell you even managed to eat some toast and drink some god-awful tea. But most important, you managed to grab my hand, look me in the eyes and smile. Like you knew that the worst was over. Why didn’t you talk then? Why didn’t you make me apologise for being rough on you? Instead you cried yourself to sleep, just like the nights before. When I asked you about it you blamed the fever and I believed you. Why didn’t you tell me you were wondering if you were to end up beaten to death like your mother? But you never told me and you never left. No matter how ugly it got, you never left. You drank, you cheated and you acted like a whore, just like your mother, but you never left. And for that I blame you.
Do you remember the second time it happened? It was spring and the first flowers had begun to grow. We had been on a picnic with Margaret, Dalie and Simone. I don’t know why but you kept embarrassing me the whole time. First you told them about my bunny and how I’d cried when it died. Then you mocked me when we played bole. We started arguing in the car and when we got home we were screaming at each other. But remember that I warned you. Before I even raised a hand I yelled that no girlfriend of mine would act as cruel as you. I don’t remember what you yelled back, probably something nasty, something hurtful. Before I even knew what I was doing I had backed you into the wall and then it’s all black. The next thing I remember is the surprised and hurtful look in your beautiful blue eyes. You were lying on the hallway floor and your left cheek was red, a faint trail of blood oozed from your mouth. When you refused to look at me I got out and left. Afterwards, when you ask me I told you that I slept at a hotel. But that’s not true. Instead I spent the night in the stairwell, silently crying, looking at our apartment door. Wishing that I could turn back time. Wishing that your blood wasn’t so hauntingly beautiful. That was one month after Rome. And you even had on that green Prada dress I brought. The one you got all wet when bathing in Fontana di Trevi. I thanked the gods that your dress wasn’t white and told you looked like an idiot and the only woman who ever looked sexy doing that was Anita Ekberg. Hearing that you just laughed at me and told me I was lying. And I was. I have seen La dolce Vita over and over again, and that time you looked more stunning and more alive than Anita Ekberg ever could. It was one year after we meet and I fell in love with you all over again. I still do, every time I see that movie.
Notes:
The person telling the story ends up killing her girlfriend, showing her in front of a bus or maybe choking her. She retells their story in front of her lovers grave. She’s sorry that she hurt her but think it’s also the girlfriends fault for acting the way she did and never stopping her. Maybe the girlfriend left for a while but something drew her back. A longing for something? Think; Destructive love!
Killing my darling to set her free.
I love you. I have always loved you. Ever since that faithful day that I saw you in the cafeteria line our last year at collage. Five years on and I still remember what you ordered. Do you remember? It was hot outside and you brought an ice cream and iced tea. And even through I tell you to eat and drink hot stuff in the heat you continue to do the same mistake over and over again. The body wastes energy trying to adjust to the cool drinks, and that’s why you felt the way you did in Barcelona. And that’s the reason I could stand the heat even though I seldom drank anything. But on the other hand both you and I needed as much liquid we could get between the rounds in the hotel bed. Or the quick fuck behind the gift shop at parqe Guell. Do you remember that park? How surreal it was? That big, blue ceramic lizard at the entrance? I remember. I remember every detail. Just as I remember our weekend in Paris or that awful hotel room in Rome. Maybe you at least remember Rome. You were so sick I Thought you’d die right there. The rain was pouring down, the wind smashing on the window and for the first time in my life, I prayed. I don’t even have to try hard to remember the taste of your lips. Even though I had cleaned them they still tasted faintly of vomit. I know you didn’t mean for them to taste that way. But that did not stop me from digging my nails into your arms, trying to force you through the mattress. I don’t have to tell you how sorry I’m. You already know that. That was the first time something like that happened. Maybe things could have ended differently if we both had the courage to confront it. To talk it out, maybe even yell some. But we didn’t. Instead you kept your feelings hidden deep within your heart. For too long you let it rest there until it turned to disgust. And for that I blame you. And for that I now have to punish you, even though it hurts me to do it. I know that you were sick, hell, I’m the one that had to clean up all the vomit and sooth your burning body with damp towels. But my prayers worked, the rain stopped and you got better. On the third day of our hell you even managed to eat some toast and drink some god-awful tea. But most important, you managed to grab my hand, look me in the eyes and smile. Like you knew that the worst was over. Why didn’t you talk then? Why didn’t you make me apologise for being rough on you? Instead you cried yourself to sleep, just like the nights before. When I asked you about it you blamed the fever and I believed you. Why didn’t you tell me you were wondering if you were to end up beaten to death like your mother? But you never told me and you never left. No matter how ugly it got, you never left. You drank, you cheated and you acted like a whore, just like your mother, but you never left. And for that I blame you.
Do you remember the second time it happened? It was spring and the first flowers had begun to grow. We had been on a picnic with Margaret, Dalie and Simone. I don’t know why but you kept embarrassing me the whole time. First you told them about my bunny and how I’d cried when it died. Then you mocked me when we played bole. We started arguing in the car and when we got home we were screaming at each other. But remember that I warned you. Before I even raised a hand I yelled that no girlfriend of mine would act as cruel as you. I don’t remember what you yelled back, probably something nasty, something hurtful. Before I even knew what I was doing I had backed you into the wall and then it’s all black. The next thing I remember is the surprised and hurtful look in your beautiful blue eyes. You were lying on the hallway floor and your left cheek was red, a faint trail of blood oozed from your mouth. When you refused to look at me I got out and left. Afterwards, when you ask me I told you that I slept at a hotel. But that’s not true. Instead I spent the night in the stairwell, silently crying, looking at our apartment door. Wishing that I could turn back time. Wishing that your blood wasn’t so hauntingly beautiful. That was one month after Rome. And you even had on that green Prada dress I brought. The one you got all wet when bathing in Fontana di Trevi. I thanked the gods that your dress wasn’t white and told you looked like an idiot and the only woman who ever looked sexy doing that was Anita Ekberg. Hearing that you just laughed at me and told me I was lying. And I was. I have seen La dolce Vita over and over again, and that time you looked more stunning and more alive than Anita Ekberg ever could. It was one year after we meet and I fell in love with you all over again. I still do, every time I see that movie.
Notes:
The person telling the story ends up killing her girlfriend, showing her in front of a bus or maybe choking her. She retells their story in front of her lovers grave. She’s sorry that she hurt her but think it’s also the girlfriends fault for acting the way she did and never stopping her. Maybe the girlfriend left for a while but something drew her back. A longing for something? Think; Destructive love!
torsdag 7 oktober 2010
Nobelpriset i litteratur 2010
Så är 2010 års nobelpristagare i litteratur utsedd, och det blev inte Joyce Carol Oates i år heller. Suck. Istället blev vinnaren den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, med motiveringen: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.
Om det var en välförtjänt vinst eller inte kan jag inte säga, har aldrig hört talas om honom förut. Med tanke på motiveringen törs jag dock påstå att jag inte missat något. Individens motstånd, revolt och nederlag tror jag att jag kan klara mig utan. Men jag kan ha fel förstås.
Hur är det för er? Är detta en författare ni känner till? Ni kanske rent av har läst någon av hans böcker?
Stina
onsdag 6 oktober 2010
Bokens dag 12 oktober
På Bokens dag i Visby händer det faktiskt en del kul och till bra pris dessutom. Almedalsbiblioteket anordnar författarträffar där kaffe och smörgås ingår till det acceptabla priset av 90 kr. Det är nästan så att jag är lite sugen på att gå även om det inte är några av mina favoritförfattare som kommer att delta.
Följande författare kan man möta i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby den 12e oktober:
13.30-15.00
Henrik Berggren, journalist och ledarskribent på dagens nyheter där han också har varit kulturchef. I höst är han aktuell med en biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss.
Aino Trosell har skrivit ett tjugotal romaner samt dramatik och noveller. Senaste romanen heter Hjärtblad. Den handlar om den fattiga dalkullan Hulda och utspelar sig under sent 1800-tal.
Theodor Kalifatides har skrivit romaner, essäer, diktsamlingar och självbiografiska verk. I augusti utkom hans självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm.
16.00-17.30
Louise Boije af Gennäs är efter ett ca 10 års uppehåll tillbaka med boken Högre än alla himlar, den första delen av en triologi som skildrar 00-talet.
Marcus Birro har gett ut en handfull romaner. Den senaste heter Att leva och dö som Joe Strummer.
Christina Jutterström, journalist aktuell med sina memoarer, Uppfostrad av män!?.
18.30-20.00
Johan Theorin är känd för sina Ölandsdeckare. Den senaste heter Blodläge.
Maria Ernestam är författaren som tidigare var journalist. Hon har bla skrivit Caipirinha med döden och är nu aktuell med På andra sidan solen.
Bob Hansson är förutom författare också verksam som estradpoet och föreläsare. 1995 vann han SM i Poetry slam. I september 2010 utkom hans roman Vips så blev det liv!.
De författare jag helst skulle vilja se är Marcus Birro, Maria Ernestam och Bob Hansson så jag får väl se vilken av de två sista föreläsningstillfällena som lockar mest. Vad säger du Sofia? Är det nån av dem som du känner för att se?
Stina
Följande författare kan man möta i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby den 12e oktober:
13.30-15.00
Henrik Berggren, journalist och ledarskribent på dagens nyheter där han också har varit kulturchef. I höst är han aktuell med en biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss.
Aino Trosell har skrivit ett tjugotal romaner samt dramatik och noveller. Senaste romanen heter Hjärtblad. Den handlar om den fattiga dalkullan Hulda och utspelar sig under sent 1800-tal.
Theodor Kalifatides har skrivit romaner, essäer, diktsamlingar och självbiografiska verk. I augusti utkom hans självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm.
16.00-17.30
Louise Boije af Gennäs är efter ett ca 10 års uppehåll tillbaka med boken Högre än alla himlar, den första delen av en triologi som skildrar 00-talet.
Marcus Birro har gett ut en handfull romaner. Den senaste heter Att leva och dö som Joe Strummer.
Christina Jutterström, journalist aktuell med sina memoarer, Uppfostrad av män!?.
18.30-20.00
Johan Theorin är känd för sina Ölandsdeckare. Den senaste heter Blodläge.
Maria Ernestam är författaren som tidigare var journalist. Hon har bla skrivit Caipirinha med döden och är nu aktuell med På andra sidan solen.
Bob Hansson är förutom författare också verksam som estradpoet och föreläsare. 1995 vann han SM i Poetry slam. I september 2010 utkom hans roman Vips så blev det liv!.
De författare jag helst skulle vilja se är Marcus Birro, Maria Ernestam och Bob Hansson så jag får väl se vilken av de två sista föreläsningstillfällena som lockar mest. Vad säger du Sofia? Är det nån av dem som du känner för att se?
Stina
Månadens tips 2 – kvalitativ chic lit?
I somras gick chic liten Brustna hjärtans café av Lolly Winston som följetong i Sofis mode. Detta bådar kanske inte direkt för kvalité men det jag läste verkade faktiskt ganska lovande.
Huvudpersonen är 36-åriga Sophie Stanton vars man precis har dött i cancer. Hon arbetar som PR-chef på ett företag och i inledningen försöker hon förbättra bilden av pungplåsterprodukter för en föga imponerad reporter. Det slog mig nu när jag hittade tidningen under en hög med bråte att hon påminner lite om Marian från Den ätbara kvinnan, både vad gäller personlighet och yrke, lite kul faktiskt.
När hon blir hembjuden hos sin chef på middag tackar hon med att dricka för mycket vin och stjäla sömntabletter ur medicinskåpet. Det skulle inte förvåna mig om hon efter ett par kapitel bryter samman och gömmer sig under sängen. Hennes matnojor går dock åt andra hållet. Mat lugnar henne och hon kan äta chokladkex tills det börjar blöda i munnen.
Skulle faktiskt vara ganska spännande att se hur boken slutar.. Kanske får ta och låna den på biblioteket när jag har läst ut de böcker jag redan håller på att läsa.
Stina
Huvudpersonen är 36-åriga Sophie Stanton vars man precis har dött i cancer. Hon arbetar som PR-chef på ett företag och i inledningen försöker hon förbättra bilden av pungplåsterprodukter för en föga imponerad reporter. Det slog mig nu när jag hittade tidningen under en hög med bråte att hon påminner lite om Marian från Den ätbara kvinnan, både vad gäller personlighet och yrke, lite kul faktiskt.
När hon blir hembjuden hos sin chef på middag tackar hon med att dricka för mycket vin och stjäla sömntabletter ur medicinskåpet. Det skulle inte förvåna mig om hon efter ett par kapitel bryter samman och gömmer sig under sängen. Hennes matnojor går dock åt andra hållet. Mat lugnar henne och hon kan äta chokladkex tills det börjar blöda i munnen.
Skulle faktiskt vara ganska spännande att se hur boken slutar.. Kanske får ta och låna den på biblioteket när jag har läst ut de böcker jag redan håller på att läsa.
Stina
Utmaning accepterad – haikus av mästaren!
Dessa haikus är lite mer än ett år gamla (ursprungligen publicerade 17 maj 2009) och det bästa jag kan åstadkomma i Sofias utmaning. Mästerverk om jag får säga det själv, läs och njut :)
1
Regnet faller än
det är höst i mitt hjärta
och våren förbi
2
Nattens mörka moln
hänger ännu över mig
i morgonljuset
3
Det som skulle skett
i sommarsolens hetta
- allt och ingenting
4
Lyssna till regnet
som viskar sanningar
- om du vill höra
5
Tunga snötäcken
som kväver och tynger ner -
din kärlek för mig
Stina
1
Regnet faller än
det är höst i mitt hjärta
och våren förbi
2
Nattens mörka moln
hänger ännu över mig
i morgonljuset
3
Det som skulle skett
i sommarsolens hetta
- allt och ingenting
4
Lyssna till regnet
som viskar sanningar
- om du vill höra
5
Tunga snötäcken
som kväver och tynger ner -
din kärlek för mig
Stina
Månadens tips: Modesty Blaise
Så var det dags för ett månadens tips igen. Denna gång vill jag tipsa om lite lättsam seriemagasinsläsning, närmare bestämt Modesty Blaise. Modesty skapades 1963 av Peter O´Donnell och Jim Holdoway. Jag läste ut ett magasin innehållande Modestys två första äventyr (Mordligan och Den försvunne vetenskapsmannen, ursprungligen publicerade 1963 och1964) för en tid sedan.
Som ni säkert vet är Modesty en före detta gangsterdrottning som numera valt den smala vägen. Tillsammans med sin gamle medhjälpare Willie Garwin bekämpar hon brott av olika slag, inte för att hon måste men för spänningens skull.
Något ni kanske inte visste är att Modesty fått träna under en äkta guru, den 150-åriga gurun Sivaji som lärde henne yoga och självkontroll. Känner ni för att följa i Modestys fotspår ska ni veta att Stina-san alltid står till tjänst att vägleda er i den ädla konsten krigs qui-qong.
Känner ni för lite serious girlpower rekommenderar jag starkt valfri episod av Modesty Blaise.
Stina
tisdag 5 oktober 2010
Grönt är skönt...eller?
Del nitton
Jonas hjärna börjar gå på högvarv. Grönt??? Grönt!!! Grönt…. Det var denna usla färg som från början förstört kvällen för honom. Han vore inte här om det inte vore för denna. Detta kan inte vara ett sammanträffande. Det kan det bara inte vara! Vad skulle chanserna för något sådant vara? Lika med noll, triumferar Jonas. Lika. Med. Noll.
– Aha, skriker Jonas njutningsfullt. Nu har jag dig allt, ditt grönhåriga monster. Du trodde att du kunde driva med mig, men då trodde du förbannat fel. Jag är här och jag är arg, och nu ska du få betala. Det sista inte skriker, utan vrålar han ursinnigt fram. Det är när han gjort det han lägger märke till en, ehhh, lite underlig detalj. Personen han skriker åt verkar märkligt…. lealös. För att inte tala om den lilla detaljen, ovanligt tyst och otymplig. När Jonas ser efter lite närmare är en annan märklig sak att personen verkar vara försedd med vad som inte kan vara annat än en munkavle, och bakbundna händer.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Jonas känner hur nackhåren reser sig på honom och han börjar darra i hela kroppen. Vem, eller hemska tanke, vad som än gjort detta med denna grönhåriga människa så är det mer än troligt att den?, det?, de? fortfarande är i närheten. Vad värre är, Jonas har på känn att DE inte är lika imponerade av Fantomens skrämselkonst som han är. I ett läge som detta är det endast en regel man bör tillämpa, och det är att lägga benen på ryggen och fly undan fortast kvickt samtidigt som man ber för sitt liv att de inte fått syn på en. I såna här lägen är det bästa att förtränga alla tankar på Jonas Bond, för i ett läge som detta skulle inte ens denna mästare ha en chans. Men…… Jonas tvekar, han kan väl inte bara lämna henne här. Gud vet vad som kommer att hända henne då.
Och som alla deckarfantaster av rang vet är det just detta man inte ska göra. Man ska inte stanna och hjälpa prinsessan i nöd, man ska inte försvara henne med sitt liv och man ska INTE låta sig bli indragen. Men det är naturligtvis precis vad som alltid händer i alla sådana filmer, så egentligen, innerst inne, vet Jonas att detta är ödesbestämt och att det bara är att bita ihop och göra sin plikt som man. För vem har någonsin sett en film där hjälten lämnat sin dam i nöd och ynkligt smugit sin väg i mörkret. Inte Jonas i alla fall, och som den filmfantast han är kan han bara göra sin plikt.
Fast.. ..sen är det ju det här med den något märkliga dramaturgin i den här filmen. För han kan faktiskt inte påminna sig när han senast såg en grönhårig hjältinna, eller för den delen en hjälte som har problem med att hitta vägen till fienden, kvinnan han älskar eller vad det nu kan vara han söker. EN sak är då sannerligen säker, inte ofta har det funnits en manlig hjälte med Jonas utseende och charm. Det måste han då erkänna.
Så vad annat kan han göra, Jonas, än att ädelmodigt svepa upp kvinnan i sina starka armar och bära iväg med henne mot friheten och solnedgången (en tankemässig sådan, för gått ner har den ju tyvärr redan gjort). Och……. Oooooppps… Hon gled visst ur händerna på honom. Aj. Aj. Det där måste ha gjort ont. Fast hon rör inte på sig det minsta när Jonas ser efter. Hon ligger oroväckande stilla. Men, det är såklart att hon är drogad - drogad till medvetslöshet. Tur för henne! För det man inte vet har man ju inte ont av, hoppas han i alla fall. Fast när hon vaknar kommer hon ju knappast att veta vad som hänt. Hon kommer att ha annat att tänka på, och vad hon än har för skador så inte kommer hon att misstänka Jonas, hennes räddare i nöden. Och Jonas kommer knappast att berätta om den olyckliga lilla episoden. Den är redan glömd och begravd. Och inte var det Jonas fel vad som hände. Han kan väl inte rå för att kärr…damen i nöd, väger mer än ett jävla ånglok.
Han tar sig en närmare titt på henne. Även om det inte syns på henne så skulle hon verkligen behöva gå ner ett tiotal kilon. Hmm, hur ska han nu lösa det här lilla dilemmat? Vår hjälte ser ingen annan lösning än att släppa iväg henne i händerna (naglarna rödmålade i en hemsk nyans) med benen dinglande mot marken och hoppas på att snart hitta en säker plats att lämna henne på. Vad Jonas behöver nu är en bas att operera ifrån. Vid tanken på detta ler Jonas ett av sina små leenden. Det slocknar dock vid tanken på den sorgliga syn de måste utgöra. Han: Ditmålat svartaktigt klägg i hela ansiktet, utom där kallsvetten runnit. Släpande på kvinnan som om hon vore en jävla säck med potatis samtidigt som han suckar och stönar och strör diverse svordomar över henne, natten och hela jävla planeten. Hon: En grönhårig häxa med viktproblem och en grodmönstrad sjal som täcker halva ansiktet. Dessutom är hon drypande våt och stinker på något konstigt sätt blöt hund. Något säger honom dessutom att hon säkert är knarkare, eller i alla fall en nedgången alkoholist.
Som han släpar på henne börjar hans något bedövade hjärna funka normalt igen (normalt för att vara Jonas vill säga. Efter en olycklig tappningsolycka i barndomen verkar Jonas aldrig ha återhämtat sig helt). Och han kan inte släppa tanken på att kvinnan han sakta drar framåt är samma kvinna som ringt upp honom och startat hela denna händelsekedja. Måtte hon vakna snart så att han kan klämma ur henne alla obehagliga detaljer. För att inte tala om vad som gjort att hon ligger fastbunden i en fontän mitt i natten. Och, han kan inte låta bli att undra om de två ungdomarna ändå hade något med saken att göra. Allt verkar bara bli mer och mer komplicerat. Och nu känner han att han omöjligt orkar mera.
Han måste få vila sina värkande armar. Lyckligtvis kan han ta skydd bakom några stinkande containrar. I skydd av dem kan då ingen smyga sig upp på honom. Nu kan han bara vänta på att kvinnan ska vakna och börja tala. På tal om det vore det kanske gentlemannamässigt att innan dess lossa kvinnans bojor. Å andra sidan kan inte Jonas låta bli att tycka att hon delvis förtjänat vad som hänt henne. Just som han bestämt sig för att inget göra (he, he) smyger sig den obehagliga tanken på att hon kanske inte alls är medvetslös upp i Jonas hjärna. För allt har hänt för snabbt och för plötsligt för att Jonas, som vilken annan normal människa som helst, ska ha hunnit kolla om kvinnan lever. HJÄLP. Är det kanske en döing han släpat omkring på hela denna tid? Han har hela tiden tyckt att det varit något märkligt med kvinnans tillstånd, förutom då att hon varit bakbunden och till synes medvetslös. Men kan det kanske ha varit så att hon hela tiden varit död? Mördad?
Med darrande fingrar lossar Jonas på munkavlen och anstränger sig till det yttersta för att se om kvinnan andas.
Stina
Jonas hjärna börjar gå på högvarv. Grönt??? Grönt!!! Grönt…. Det var denna usla färg som från början förstört kvällen för honom. Han vore inte här om det inte vore för denna. Detta kan inte vara ett sammanträffande. Det kan det bara inte vara! Vad skulle chanserna för något sådant vara? Lika med noll, triumferar Jonas. Lika. Med. Noll.
– Aha, skriker Jonas njutningsfullt. Nu har jag dig allt, ditt grönhåriga monster. Du trodde att du kunde driva med mig, men då trodde du förbannat fel. Jag är här och jag är arg, och nu ska du få betala. Det sista inte skriker, utan vrålar han ursinnigt fram. Det är när han gjort det han lägger märke till en, ehhh, lite underlig detalj. Personen han skriker åt verkar märkligt…. lealös. För att inte tala om den lilla detaljen, ovanligt tyst och otymplig. När Jonas ser efter lite närmare är en annan märklig sak att personen verkar vara försedd med vad som inte kan vara annat än en munkavle, och bakbundna händer.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Jonas känner hur nackhåren reser sig på honom och han börjar darra i hela kroppen. Vem, eller hemska tanke, vad som än gjort detta med denna grönhåriga människa så är det mer än troligt att den?, det?, de? fortfarande är i närheten. Vad värre är, Jonas har på känn att DE inte är lika imponerade av Fantomens skrämselkonst som han är. I ett läge som detta är det endast en regel man bör tillämpa, och det är att lägga benen på ryggen och fly undan fortast kvickt samtidigt som man ber för sitt liv att de inte fått syn på en. I såna här lägen är det bästa att förtränga alla tankar på Jonas Bond, för i ett läge som detta skulle inte ens denna mästare ha en chans. Men…… Jonas tvekar, han kan väl inte bara lämna henne här. Gud vet vad som kommer att hända henne då.
Och som alla deckarfantaster av rang vet är det just detta man inte ska göra. Man ska inte stanna och hjälpa prinsessan i nöd, man ska inte försvara henne med sitt liv och man ska INTE låta sig bli indragen. Men det är naturligtvis precis vad som alltid händer i alla sådana filmer, så egentligen, innerst inne, vet Jonas att detta är ödesbestämt och att det bara är att bita ihop och göra sin plikt som man. För vem har någonsin sett en film där hjälten lämnat sin dam i nöd och ynkligt smugit sin väg i mörkret. Inte Jonas i alla fall, och som den filmfantast han är kan han bara göra sin plikt.
Fast.. ..sen är det ju det här med den något märkliga dramaturgin i den här filmen. För han kan faktiskt inte påminna sig när han senast såg en grönhårig hjältinna, eller för den delen en hjälte som har problem med att hitta vägen till fienden, kvinnan han älskar eller vad det nu kan vara han söker. EN sak är då sannerligen säker, inte ofta har det funnits en manlig hjälte med Jonas utseende och charm. Det måste han då erkänna.
Så vad annat kan han göra, Jonas, än att ädelmodigt svepa upp kvinnan i sina starka armar och bära iväg med henne mot friheten och solnedgången (en tankemässig sådan, för gått ner har den ju tyvärr redan gjort). Och……. Oooooppps… Hon gled visst ur händerna på honom. Aj. Aj. Det där måste ha gjort ont. Fast hon rör inte på sig det minsta när Jonas ser efter. Hon ligger oroväckande stilla. Men, det är såklart att hon är drogad - drogad till medvetslöshet. Tur för henne! För det man inte vet har man ju inte ont av, hoppas han i alla fall. Fast när hon vaknar kommer hon ju knappast att veta vad som hänt. Hon kommer att ha annat att tänka på, och vad hon än har för skador så inte kommer hon att misstänka Jonas, hennes räddare i nöden. Och Jonas kommer knappast att berätta om den olyckliga lilla episoden. Den är redan glömd och begravd. Och inte var det Jonas fel vad som hände. Han kan väl inte rå för att kärr…damen i nöd, väger mer än ett jävla ånglok.
Han tar sig en närmare titt på henne. Även om det inte syns på henne så skulle hon verkligen behöva gå ner ett tiotal kilon. Hmm, hur ska han nu lösa det här lilla dilemmat? Vår hjälte ser ingen annan lösning än att släppa iväg henne i händerna (naglarna rödmålade i en hemsk nyans) med benen dinglande mot marken och hoppas på att snart hitta en säker plats att lämna henne på. Vad Jonas behöver nu är en bas att operera ifrån. Vid tanken på detta ler Jonas ett av sina små leenden. Det slocknar dock vid tanken på den sorgliga syn de måste utgöra. Han: Ditmålat svartaktigt klägg i hela ansiktet, utom där kallsvetten runnit. Släpande på kvinnan som om hon vore en jävla säck med potatis samtidigt som han suckar och stönar och strör diverse svordomar över henne, natten och hela jävla planeten. Hon: En grönhårig häxa med viktproblem och en grodmönstrad sjal som täcker halva ansiktet. Dessutom är hon drypande våt och stinker på något konstigt sätt blöt hund. Något säger honom dessutom att hon säkert är knarkare, eller i alla fall en nedgången alkoholist.
Som han släpar på henne börjar hans något bedövade hjärna funka normalt igen (normalt för att vara Jonas vill säga. Efter en olycklig tappningsolycka i barndomen verkar Jonas aldrig ha återhämtat sig helt). Och han kan inte släppa tanken på att kvinnan han sakta drar framåt är samma kvinna som ringt upp honom och startat hela denna händelsekedja. Måtte hon vakna snart så att han kan klämma ur henne alla obehagliga detaljer. För att inte tala om vad som gjort att hon ligger fastbunden i en fontän mitt i natten. Och, han kan inte låta bli att undra om de två ungdomarna ändå hade något med saken att göra. Allt verkar bara bli mer och mer komplicerat. Och nu känner han att han omöjligt orkar mera.
Han måste få vila sina värkande armar. Lyckligtvis kan han ta skydd bakom några stinkande containrar. I skydd av dem kan då ingen smyga sig upp på honom. Nu kan han bara vänta på att kvinnan ska vakna och börja tala. På tal om det vore det kanske gentlemannamässigt att innan dess lossa kvinnans bojor. Å andra sidan kan inte Jonas låta bli att tycka att hon delvis förtjänat vad som hänt henne. Just som han bestämt sig för att inget göra (he, he) smyger sig den obehagliga tanken på att hon kanske inte alls är medvetslös upp i Jonas hjärna. För allt har hänt för snabbt och för plötsligt för att Jonas, som vilken annan normal människa som helst, ska ha hunnit kolla om kvinnan lever. HJÄLP. Är det kanske en döing han släpat omkring på hela denna tid? Han har hela tiden tyckt att det varit något märkligt med kvinnans tillstånd, förutom då att hon varit bakbunden och till synes medvetslös. Men kan det kanske ha varit så att hon hela tiden varit död? Mördad?
Med darrande fingrar lossar Jonas på munkavlen och anstränger sig till det yttersta för att se om kvinnan andas.
Stina
Date with Deadly Dashing Dexter
Som ni vet är jag ett stort fan av tv-serien så det var med en viss förväntan jag tog mig an de tre första böckerna i Dexter-serien. Jag hoppades förstås att min favoritseriemördare skulle visa sig vara lika charmig i bokform som han är i tv-rutan.
Jag fick bara delvis rätt. Kan man kan ha överseende med en del dåliga val från författarens sida så är Dexter en mycket trevlig bekantskap till en början. Man gillar honom trots allt. Hans rovdjursaktiga charm och snabba replikskiften höjer en annars rätt så medioker historia några välbehövliga snäpp. Det som förvånade mig var att det inte fanns särskilt mycket substans i böckerna utöver det man redan fått ta del av i tv-serien, tvärtom faktiskt. Den Dexter och de karaktärer vi får möta i boken känns konstigt endimensionella. Jag hade hoppats på att få lära känna Dexter lite mer på djupet men där misstog jag mig rejält.
Mina förväntningar på fler trevliga dejtkvällar tilsammans med deadly dashing Dexter och ett glas vin eller två återstod dock efter det att den första boken var utläst, även om den visade sig vara ganska medelmåttigt skriven. Dessa förväntningar gick tyvärr snabbt i kras. Efter att ha läst de följande två delarna måste jag meddela att vår litterära relation nu är avslutad. Hädanefter håller jag mig till tv-dejter.
Mina invändningar mot del två och tre är helt enkelt att de spårar ur, och det rejält. Exakt vad kan jag inte gå in på här eftersom det skulle spoila för mycket om ni mot förmodan skulle ha lust att läsa dem. Men vissa saker blir för mycket bara, man köper det inte. Har ni följt serien så vet ni att också den är aningen urspårad ibland, och då menar jag bortsett från det faktum att huvudkaraktären är en seriemördare som dödar andra seriemördare.. Det är med andra ord rätt urspårat redan från början. Vissa delar kanske inte känns helt trovärdiga men man kan ändå ha överseende med dom. Detta är INTE fallet med böckerna.
Den första boken var helt okej. Tv-seriens första säsong följer boken ganska väl, även om man dragit ut på historien för att få den att räcka under en hel säsong. Jag måste säga att de tillägg och ändringar som gjorts i serien helt klart skulle ha lyft boken, som känns något avhuggen och oavslutad. Den andra boken är något sämre medan den tredje boken i sin tur är helt urspårad. Det känns inte längre som att man befinner sig i Dexteruniversum utan i ett dåligt skrivet avsnitt av Förhäxad, en serie med en riktigt låg lägsta nivå. Jag riktar trots allt ändå en tacksamhetens tanke mot Dexters skapare Jeff Lindsey, utan honom skulle mina måndagskvällar ha varit betydligt tristare den senaste tiden.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att den första boken, Darkly dreaming Dexter, är värd en genomläsning men att man inte missar något om man skippar de andra två.
Stina
Jag fick bara delvis rätt. Kan man kan ha överseende med en del dåliga val från författarens sida så är Dexter en mycket trevlig bekantskap till en början. Man gillar honom trots allt. Hans rovdjursaktiga charm och snabba replikskiften höjer en annars rätt så medioker historia några välbehövliga snäpp. Det som förvånade mig var att det inte fanns särskilt mycket substans i böckerna utöver det man redan fått ta del av i tv-serien, tvärtom faktiskt. Den Dexter och de karaktärer vi får möta i boken känns konstigt endimensionella. Jag hade hoppats på att få lära känna Dexter lite mer på djupet men där misstog jag mig rejält.
Mina förväntningar på fler trevliga dejtkvällar tilsammans med deadly dashing Dexter och ett glas vin eller två återstod dock efter det att den första boken var utläst, även om den visade sig vara ganska medelmåttigt skriven. Dessa förväntningar gick tyvärr snabbt i kras. Efter att ha läst de följande två delarna måste jag meddela att vår litterära relation nu är avslutad. Hädanefter håller jag mig till tv-dejter.
Mina invändningar mot del två och tre är helt enkelt att de spårar ur, och det rejält. Exakt vad kan jag inte gå in på här eftersom det skulle spoila för mycket om ni mot förmodan skulle ha lust att läsa dem. Men vissa saker blir för mycket bara, man köper det inte. Har ni följt serien så vet ni att också den är aningen urspårad ibland, och då menar jag bortsett från det faktum att huvudkaraktären är en seriemördare som dödar andra seriemördare.. Det är med andra ord rätt urspårat redan från början. Vissa delar kanske inte känns helt trovärdiga men man kan ändå ha överseende med dom. Detta är INTE fallet med böckerna.
Den första boken var helt okej. Tv-seriens första säsong följer boken ganska väl, även om man dragit ut på historien för att få den att räcka under en hel säsong. Jag måste säga att de tillägg och ändringar som gjorts i serien helt klart skulle ha lyft boken, som känns något avhuggen och oavslutad. Den andra boken är något sämre medan den tredje boken i sin tur är helt urspårad. Det känns inte längre som att man befinner sig i Dexteruniversum utan i ett dåligt skrivet avsnitt av Förhäxad, en serie med en riktigt låg lägsta nivå. Jag riktar trots allt ändå en tacksamhetens tanke mot Dexters skapare Jeff Lindsey, utan honom skulle mina måndagskvällar ha varit betydligt tristare den senaste tiden.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att den första boken, Darkly dreaming Dexter, är värd en genomläsning men att man inte missar något om man skippar de andra två.
Stina
Jag har också en utmaning!
När jag igår kväll läste ut "The Body" av Stephen King kom jag att tänka på en novell jag skrev för ett bra tag sedan, innan jag flyttade till Visby. Det var efter att ha tagit upp hans skildring av det bitterljuva i att växa upp och efter att ha tänkt tillbaka på filmen och dess slutkläm med att man aldrig kommer att så sådana vänner igenom som när man var tolv år som jag kom ihåg denna.
Tyckte det kunde vara en kul utmaning, och detta är alltså en uppmaning till antingen att posta pinsamma noveller som legat och skräpat i byrålådan eller kanske rentutav till att skriva nåt nytt? Jag vet ju att Sandra håller på och skriver en hel del fanfiction och Stina har säkert någon gammal godbit att dela med sig av....
Så, med den inledningen kommer härmed: (och försök hålla er för skratt eller i alla fall att bara fnissa lite och hålla inne med gapskrattet)
Vän från längesedan
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.
Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.
Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.
Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.
Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.
Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.
Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.
Tyckte det kunde vara en kul utmaning, och detta är alltså en uppmaning till antingen att posta pinsamma noveller som legat och skräpat i byrålådan eller kanske rentutav till att skriva nåt nytt? Jag vet ju att Sandra håller på och skriver en hel del fanfiction och Stina har säkert någon gammal godbit att dela med sig av....
Så, med den inledningen kommer härmed: (och försök hålla er för skratt eller i alla fall att bara fnissa lite och hålla inne med gapskrattet)
Vän från längesedan
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.
Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.
Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.
Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.
Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.
Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.
Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.
The most important things are the hardest things to say.
They are the things you are ashamed of, because words make them smaller.
Så inleder Stephen King sin, kan man anta, självbiografiska kortroman "The body"
Det jag gillar mest med den är att jag hela tiden har den underbara filmatiseringen framför ögonen medan jag läser, för boken följer filmen (ja, ja egentligen är det ju tvärtom) nästan till punkt och pricka.
Boken är, till skillnad från Kings ibland nästan för detaljerade romaner, avskalad och med personbeskrivningar som tecknas mycket lätt och nästan knapphändigt, egentligen utan att man kommer bokens karaktärer särskilt nära. På något sätt bygger King upp ett slags avstånd mellan personerna i boken och läsaren- men ett avstånd som faktiskt passar denna korta roman. Det filmskaparna lyckats med är att ta Kings avskalade text och ge den en ytterligare dimension, för filmen kryper mer under huden än vad boken gör och ger karaktärerna ett djup som bara stundtals skymtar fram i boken.
Men liksom filmen berättas boken i ett jagperspektiv, av Gordie som växer upp och blir författare, något som ytterligare förstärker den självbiografiska känslan i romanen. Och det här är ingen skräckroman, trots det aningen makabra temat, utan snarare en finstämd roman om vänskapen mellan några tolvåriga pojkar och en sådan slags vänskap som aldrig mer kommer att upplevas i vuxen ålder. Det King skildrar är också det bitterljuva i att växa upp och lämna barndomen och dess bekantskaper bakom sig och en längtan tillbaka.
Så inleder Stephen King sin, kan man anta, självbiografiska kortroman "The body"
Det jag gillar mest med den är att jag hela tiden har den underbara filmatiseringen framför ögonen medan jag läser, för boken följer filmen (ja, ja egentligen är det ju tvärtom) nästan till punkt och pricka.
Boken är, till skillnad från Kings ibland nästan för detaljerade romaner, avskalad och med personbeskrivningar som tecknas mycket lätt och nästan knapphändigt, egentligen utan att man kommer bokens karaktärer särskilt nära. På något sätt bygger King upp ett slags avstånd mellan personerna i boken och läsaren- men ett avstånd som faktiskt passar denna korta roman. Det filmskaparna lyckats med är att ta Kings avskalade text och ge den en ytterligare dimension, för filmen kryper mer under huden än vad boken gör och ger karaktärerna ett djup som bara stundtals skymtar fram i boken.
Men liksom filmen berättas boken i ett jagperspektiv, av Gordie som växer upp och blir författare, något som ytterligare förstärker den självbiografiska känslan i romanen. Och det här är ingen skräckroman, trots det aningen makabra temat, utan snarare en finstämd roman om vänskapen mellan några tolvåriga pojkar och en sådan slags vänskap som aldrig mer kommer att upplevas i vuxen ålder. Det King skildrar är också det bitterljuva i att växa upp och lämna barndomen och dess bekantskaper bakom sig och en längtan tillbaka.
Wohoo!
Wohoo, ännu en bokvinst! Har vunnit Boktipsets Veckans tävling för andra veckan i rad, så nu väntar jag inom kort två välfyllda bokpaket i brevlådan.
Denna gång var tävlingen inriktad på temat mat eftersom Bonniers nya kokbok låg i vinstpotten. Förutom att svara på några frågor skulle man tipsa om en bok som på något sätt innehöll inslag av mat eller ätande. Jag valde att tipsa om Sopranos kokbok med motiveringen:
”Jag tycker om att laga mat och att bläddra i vackra kokböcker och det här är en av mina favoriter i kokbokssamlingen. Den innehåller genuina italienska recept samt mängder med bilder från serien och rollfigurernas tips om allt från olivolja till konsten att vara en god värdinna. Jag följde aldrig serien själv men jag älskar den här kokboken”.
Desutom skulle man skriva ner sin bästa höstmeny med förrätt, varmrätt och efterrätt. Denna är dock lite hemlig än så länge eftersom vi ska ha Halv 8 hos mig-kvällar ett par veckor framöver. Jag lovar dock att sukta er med lite smaskiga bilder från min kväll så snart som möjligt.
Förutom Bonniers kokbok anno 1960 och 2010 finns några signerade böcker från bokmässan i mitt kommande bokpaket samt ett höstsoundtrack i form av Carl Johan Vallgrens Cd-skiva Nattbok.
Stina
Denna gång var tävlingen inriktad på temat mat eftersom Bonniers nya kokbok låg i vinstpotten. Förutom att svara på några frågor skulle man tipsa om en bok som på något sätt innehöll inslag av mat eller ätande. Jag valde att tipsa om Sopranos kokbok med motiveringen:
”Jag tycker om att laga mat och att bläddra i vackra kokböcker och det här är en av mina favoriter i kokbokssamlingen. Den innehåller genuina italienska recept samt mängder med bilder från serien och rollfigurernas tips om allt från olivolja till konsten att vara en god värdinna. Jag följde aldrig serien själv men jag älskar den här kokboken”.
Desutom skulle man skriva ner sin bästa höstmeny med förrätt, varmrätt och efterrätt. Denna är dock lite hemlig än så länge eftersom vi ska ha Halv 8 hos mig-kvällar ett par veckor framöver. Jag lovar dock att sukta er med lite smaskiga bilder från min kväll så snart som möjligt.
Förutom Bonniers kokbok anno 1960 och 2010 finns några signerade böcker från bokmässan i mitt kommande bokpaket samt ett höstsoundtrack i form av Carl Johan Vallgrens Cd-skiva Nattbok.
Stina
måndag 4 oktober 2010
Det 200e inlägget
Wohooo! Så blir det jag som får äran att skriva bloggens 200e inlägg. Tänkte göra en nostalgisk djupdykning i quizform över de 199 inlägg som passerat sedan bloggen startade. Självklart med fina priser till vinnaren :) Orkar ni inte delta kan ni ju i alla fall se hur mycket ni minns av de intensiva bokmånader som passerat.
1. Vem har varit mest aktiv i bloggen , dvs skrivit flest inlägg?
2. Vilken författare har förekommit i flest inlägg? Joyce Carol Oates, Margaret Atwood eller Björn Ranelid?
3. Vilka har mina tre månadsteman varit?
4. Vad var namnet på familjen Mulvaneys gård?
5. Översätt termen puta som vi känner igen från Oscar Waos korta förunderliga liv.
6. Är jag en dixie eller en spätta?
7. Vilka två böcker har Sebastian recenserat på bloggen?
8. Vilken var min sommardeckare (som ännu återstår att bli recenserad) sommaren 2010?
9. Vad kallas det när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand?
10. Vad hette de tre systrarna i Bergets döttrar?
11. Vad saknar den mystiske mannen i Jerker Virdbors Mannen på Trinisla?
12. Vilket djur tycker sig Kate från Sommarens ljus kunna skymta i en tavla föreställande en vallmoäng?
13. Hur många boktävlingar har jag vunnit sedan bloggen startades?
14. Ungefär hur många böcker kunde jag kunde pricka av på listan 1001 böcker att läsa innan du dör?
15. Vilka maträtter serverades vid den minnesvärda middagen i Den ätbara kvinnan?
16. Vilka har våra mystiska arkeologer varit?
17. Varför är det bra att välja en kvinnlig huvudkaraktär om man ska skriva en deckare enligt Peter Gissy?
18. Vilken författare vill jag helst se i Nyläst?
19. Hur kan man fira Bokens dag 12 oktober tycker ni? (alltså era egna åsikter).
Facit och vinnare tillkännages den 11 oktober, så ni har en vecka på er att ta reda på de rätta svaren. Lycka till!
Stina
1. Vem har varit mest aktiv i bloggen , dvs skrivit flest inlägg?
2. Vilken författare har förekommit i flest inlägg? Joyce Carol Oates, Margaret Atwood eller Björn Ranelid?
3. Vilka har mina tre månadsteman varit?
4. Vad var namnet på familjen Mulvaneys gård?
5. Översätt termen puta som vi känner igen från Oscar Waos korta förunderliga liv.
6. Är jag en dixie eller en spätta?
7. Vilka två böcker har Sebastian recenserat på bloggen?
8. Vilken var min sommardeckare (som ännu återstår att bli recenserad) sommaren 2010?
9. Vad kallas det när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand?
10. Vad hette de tre systrarna i Bergets döttrar?
11. Vad saknar den mystiske mannen i Jerker Virdbors Mannen på Trinisla?
12. Vilket djur tycker sig Kate från Sommarens ljus kunna skymta i en tavla föreställande en vallmoäng?
13. Hur många boktävlingar har jag vunnit sedan bloggen startades?
14. Ungefär hur många böcker kunde jag kunde pricka av på listan 1001 böcker att läsa innan du dör?
15. Vilka maträtter serverades vid den minnesvärda middagen i Den ätbara kvinnan?
16. Vilka har våra mystiska arkeologer varit?
17. Varför är det bra att välja en kvinnlig huvudkaraktär om man ska skriva en deckare enligt Peter Gissy?
18. Vilken författare vill jag helst se i Nyläst?
19. Hur kan man fira Bokens dag 12 oktober tycker ni? (alltså era egna åsikter).
Facit och vinnare tillkännages den 11 oktober, så ni har en vecka på er att ta reda på de rätta svaren. Lycka till!
Stina
Utmaning!
Halo boktrianglare!
Ni har väl inte missat att det snart är bokens dag, närmare bestämt den 12 oktober. Det är ju väl värt att fira, kanske genom att spendera några timmar med en bra bok. Jag har dock ett förslag och en utmaning om ni har tid och ork att göra det lite mer spännande i år.
Varför inte leva dagen som en favoritkaraktär ur en bok och berätta i ett inlägg på bloggen om hur dagen har varit. Har man möjlighet skulle det vara kul om man tar lite bilder från dagen och lägger upp också. Vill man göra det mera spännande kan man ju låta de övriga gissa vem man ska föreställa.
Vad säger ni? Nån som är på?
Stina
Ni har väl inte missat att det snart är bokens dag, närmare bestämt den 12 oktober. Det är ju väl värt att fira, kanske genom att spendera några timmar med en bra bok. Jag har dock ett förslag och en utmaning om ni har tid och ork att göra det lite mer spännande i år.
Varför inte leva dagen som en favoritkaraktär ur en bok och berätta i ett inlägg på bloggen om hur dagen har varit. Har man möjlighet skulle det vara kul om man tar lite bilder från dagen och lägger upp också. Vill man göra det mera spännande kan man ju låta de övriga gissa vem man ska föreställa.
Vad säger ni? Nån som är på?
Stina
It was many and many a years ago in a kingdom by the sea..
Efter att ha påbörjat läsningen av Vladimir Nabokovs Lolita känner jag mig manad att publicera en av mina favoritdikter här på bloggen, Edgar Allan Poe´s sista kompletta dikt Annabel Lee. Den skrevs 1849 och behandlar ett av hans favoritteman: en vacker kvinnas, eller i det här fallet flickas, död.
Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.
Annabel Lee
It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.
I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.
And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.
The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.
But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.
For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.
Stina
Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.
Annabel Lee
It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.
I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.
And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.
The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.
But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.
For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.
Stina
Med lite smink i bakfickan fixar sig det mesta
Del arton
Innan konstverket påbörjas väljer Jonas att kladda lite på sig själv först. Stora svarta ringar runt ögonen, så att de ser riktigt insjunkna ut, och blicken blir skrämmande och intensiv. Det är vad han hoppas åstadkomma, i alla fall, men han har inte någon fickspegel på sig så att han kan se slutresultatet. Ändå är han säker på att det kommer att fungera. Han har varit på tillräckligt många Halloweenpartyn för att veta hur man fixar en sådan enkel detalj. Jonas älskar maskeradpartyn, gärna lite mer glammiga sorter. Precis som James Bond är han en mästare på förklädnader. Därför vet han att han kommer att lyckas i sitt uppsåt. De här barnen kanske har en fördel i att de känner sig hemma i de här mörka gränderna och trånga bakgatorna, men Jonas har flera trumf på hand, det här är bara ett av många. Som en gay man vet Jonas hur han ska klä sig för att sticka ut. Han vet hur han med sin charm och sitt stiliga yttre ska dra blickarna till sig. Oh man, does he ever!
Å andra sidan vet han också hur han ska göra för att smälta in, för att smälta samman med skuggorna, bli ett med natten. Tyst som en mus, smidig och smygande som en panter…. Pang, brak, krasch! Opsie, där var visst en liten soptunna i vägen. Förbannade, jävla plåthelvete, väser Jonas ur ena mungipan. Nu är han avslöjad en gång för alla, och inte alls på det sätt han hade tänkt sig. Det var den hämndplanen det. Ungarna blir säkert vettskrämda för en plåttunna som faller omkull. Snart kommer de att vara här. Snart kommer de att se honom. Han kurar ihop sig så gott det går för att bli så liten som möjligt och lyssnar samtidigt efter steg i mörkret, men hör inga. Kan det vara så att de faktiskt inte hörde honom? Det låter nästan för bra för att vara sant, denna helvetes natt, då precis allting tycks gå fel. Men han verkar ha turen på sin sida den här gången.
Han vågar sig upp i stående ställning och spejar i mörkret bort mot fontänen. Figurerna han skymtat tidigare verkar inte ha hört något. De verkar precis lika upptagna som tidigare med vad det nu är de gör, antagligen något kriminellt som vandalisering eller nedklottring. Jonas såg ju med en gång vilka små ligister de var. Nu ska de en gång för alla få sig en läxa. Han förstår dock inte hur de kunnat undgå att höra det ljudliga braket då soptunnan föll till marken. När han spenderat sin tid i deras sällskap verkade de ju inte direkt lomhörda. Kanske är de bara väldigt koncentrerade på vad de gör, eller så är de vana vid att katter eller råttor springer omkring och för oväsen. Det här är nog ett område där sådana varelser stormtrivs. Gulp, katter. Det får Jonas osökt att tänka på en särskild sådan. En särskild sådan han helst inte vill tänka på och än mindre stöta samman med. Bäst att skynda på med hämndaktionen så att han kan komma härifrån någon gång. Och den här gången ska han inte släppa de små lymlarna ur sikte. Vare sig de vill det eller ej ska de hjälpa honom att hitta rätt väg tillbaka.
– Darra barn, skrockar han för sig själv. Farbror Jonas har återuppstått ifrån de döda och från graven tar han med sig ett gruvligt begär efter hämnd. Det låter inte riktigt som en replik ur någon cool film, men Jonas är rätt nöjd ändå. Bara tanken på hämnd får hans läppar att dras uppåt och bilda ett synnerligen obehagligt varggrin. Han vänder sig om mot husväggen och börjar skissa upp en dödskalle. Under den textar han med oregelbundna bokstäver ”Ni kan inte undkomma mej! /Farbror J”. Vad som skrämmer dagens ungar är han inte riktigt säker på men är det gott nog åt Fantomen är det gott nog åt honom också. Om han varit barn skulle han ha kissat på sig av skräck vid ett så hemskt meddelande. Vänta nu förresten, det skulle han ha gjort idag också. Men vilken vuxen människa med vettet i behåll skulle inte ha gjort det resonerar han för sig själv.
Han ställer sig lite i skymundan så att de först inte ska se honom när de läser meddelandet. Därefter börjar han stöna på ett hemskt gengångarvis. Det låter mest som ett underligt djur, en kaja, en kråka eller nåt. Men, men…. Ungarna kommer nog att bli tillräckligt skrajsna ändå. Ännu har de ingen aning om vad som väntar dem. Moa ha ha ha ha! Vansinnesskrattet ekar inom honom igen och den här gången kan han inte hålla tillbaka det. Det väller ur honom och ekar snart spöklikt i natten. Turligt nog förstärker det bara den effekt han velat framhäva. Den som inte skräms av allt detta är inte av mänsklig härkomst och kan inte ha ett bultande hjärta i kroppen. Var den tanken kom ifrån vet han inte, men den skrämmer honom. Sådana otäcka tankar vill han inte ha flygande omkring i skallen. Bort, bort! Det är för tusan inte han som ska bli uppskrämd, och av sitt eget tilltag dessutom. Det är rent skrattretande. Han ler förnöjt över sin lilla ordvits och känner sig genast säkrare igen. Så säker som man nu känner sig på en okänd bakgata mitt i mörka natten. Han vänder sig om och spejar återigen mot fontänen för att få se effekten av sina gastkramande läten och ser…. Ingenting, absolut ingenting. Han blir så fruktansvärt besviken av detta bakslag att han får kväljningar. Det ger honom en besk och otäck smak i munnen. Oturen fortsätter att förfölja honom alltså. Om han bara inte hade börjat skratta hade han kanske varit lite mer uppmärksam. Då skulle de aldrig ha kunnat smita ifrån honom en andra gång.
Men vänta lite nu. Var det inte något som rörde sig vid fontänen. Kan de vara så sluga att de kände igen honom på direkten och trodde att de skulle kunna lura honom genom att gömma sig i fontänen. Den finten gick han inte på! Med snabba kliv närmar han sig fontänen för att ge syndarna en rejäl minnesbeta. Farbror Jonas är här och han är inte glad att se er! Som han närmar sig ser han hur rätt han haft. Mycket riktigt ligger det någon och trycker nere i fontänen. Han tar ett bestämt tag om personens nacke och ser det långa håret lysa svagt grönt i månskenet. Vänta nu lite, grönt?
Stina
Innan konstverket påbörjas väljer Jonas att kladda lite på sig själv först. Stora svarta ringar runt ögonen, så att de ser riktigt insjunkna ut, och blicken blir skrämmande och intensiv. Det är vad han hoppas åstadkomma, i alla fall, men han har inte någon fickspegel på sig så att han kan se slutresultatet. Ändå är han säker på att det kommer att fungera. Han har varit på tillräckligt många Halloweenpartyn för att veta hur man fixar en sådan enkel detalj. Jonas älskar maskeradpartyn, gärna lite mer glammiga sorter. Precis som James Bond är han en mästare på förklädnader. Därför vet han att han kommer att lyckas i sitt uppsåt. De här barnen kanske har en fördel i att de känner sig hemma i de här mörka gränderna och trånga bakgatorna, men Jonas har flera trumf på hand, det här är bara ett av många. Som en gay man vet Jonas hur han ska klä sig för att sticka ut. Han vet hur han med sin charm och sitt stiliga yttre ska dra blickarna till sig. Oh man, does he ever!
Å andra sidan vet han också hur han ska göra för att smälta in, för att smälta samman med skuggorna, bli ett med natten. Tyst som en mus, smidig och smygande som en panter…. Pang, brak, krasch! Opsie, där var visst en liten soptunna i vägen. Förbannade, jävla plåthelvete, väser Jonas ur ena mungipan. Nu är han avslöjad en gång för alla, och inte alls på det sätt han hade tänkt sig. Det var den hämndplanen det. Ungarna blir säkert vettskrämda för en plåttunna som faller omkull. Snart kommer de att vara här. Snart kommer de att se honom. Han kurar ihop sig så gott det går för att bli så liten som möjligt och lyssnar samtidigt efter steg i mörkret, men hör inga. Kan det vara så att de faktiskt inte hörde honom? Det låter nästan för bra för att vara sant, denna helvetes natt, då precis allting tycks gå fel. Men han verkar ha turen på sin sida den här gången.
Han vågar sig upp i stående ställning och spejar i mörkret bort mot fontänen. Figurerna han skymtat tidigare verkar inte ha hört något. De verkar precis lika upptagna som tidigare med vad det nu är de gör, antagligen något kriminellt som vandalisering eller nedklottring. Jonas såg ju med en gång vilka små ligister de var. Nu ska de en gång för alla få sig en läxa. Han förstår dock inte hur de kunnat undgå att höra det ljudliga braket då soptunnan föll till marken. När han spenderat sin tid i deras sällskap verkade de ju inte direkt lomhörda. Kanske är de bara väldigt koncentrerade på vad de gör, eller så är de vana vid att katter eller råttor springer omkring och för oväsen. Det här är nog ett område där sådana varelser stormtrivs. Gulp, katter. Det får Jonas osökt att tänka på en särskild sådan. En särskild sådan han helst inte vill tänka på och än mindre stöta samman med. Bäst att skynda på med hämndaktionen så att han kan komma härifrån någon gång. Och den här gången ska han inte släppa de små lymlarna ur sikte. Vare sig de vill det eller ej ska de hjälpa honom att hitta rätt väg tillbaka.
– Darra barn, skrockar han för sig själv. Farbror Jonas har återuppstått ifrån de döda och från graven tar han med sig ett gruvligt begär efter hämnd. Det låter inte riktigt som en replik ur någon cool film, men Jonas är rätt nöjd ändå. Bara tanken på hämnd får hans läppar att dras uppåt och bilda ett synnerligen obehagligt varggrin. Han vänder sig om mot husväggen och börjar skissa upp en dödskalle. Under den textar han med oregelbundna bokstäver ”Ni kan inte undkomma mej! /Farbror J”. Vad som skrämmer dagens ungar är han inte riktigt säker på men är det gott nog åt Fantomen är det gott nog åt honom också. Om han varit barn skulle han ha kissat på sig av skräck vid ett så hemskt meddelande. Vänta nu förresten, det skulle han ha gjort idag också. Men vilken vuxen människa med vettet i behåll skulle inte ha gjort det resonerar han för sig själv.
Han ställer sig lite i skymundan så att de först inte ska se honom när de läser meddelandet. Därefter börjar han stöna på ett hemskt gengångarvis. Det låter mest som ett underligt djur, en kaja, en kråka eller nåt. Men, men…. Ungarna kommer nog att bli tillräckligt skrajsna ändå. Ännu har de ingen aning om vad som väntar dem. Moa ha ha ha ha! Vansinnesskrattet ekar inom honom igen och den här gången kan han inte hålla tillbaka det. Det väller ur honom och ekar snart spöklikt i natten. Turligt nog förstärker det bara den effekt han velat framhäva. Den som inte skräms av allt detta är inte av mänsklig härkomst och kan inte ha ett bultande hjärta i kroppen. Var den tanken kom ifrån vet han inte, men den skrämmer honom. Sådana otäcka tankar vill han inte ha flygande omkring i skallen. Bort, bort! Det är för tusan inte han som ska bli uppskrämd, och av sitt eget tilltag dessutom. Det är rent skrattretande. Han ler förnöjt över sin lilla ordvits och känner sig genast säkrare igen. Så säker som man nu känner sig på en okänd bakgata mitt i mörka natten. Han vänder sig om och spejar återigen mot fontänen för att få se effekten av sina gastkramande läten och ser…. Ingenting, absolut ingenting. Han blir så fruktansvärt besviken av detta bakslag att han får kväljningar. Det ger honom en besk och otäck smak i munnen. Oturen fortsätter att förfölja honom alltså. Om han bara inte hade börjat skratta hade han kanske varit lite mer uppmärksam. Då skulle de aldrig ha kunnat smita ifrån honom en andra gång.
Men vänta lite nu. Var det inte något som rörde sig vid fontänen. Kan de vara så sluga att de kände igen honom på direkten och trodde att de skulle kunna lura honom genom att gömma sig i fontänen. Den finten gick han inte på! Med snabba kliv närmar han sig fontänen för att ge syndarna en rejäl minnesbeta. Farbror Jonas är här och han är inte glad att se er! Som han närmar sig ser han hur rätt han haft. Mycket riktigt ligger det någon och trycker nere i fontänen. Han tar ett bestämt tag om personens nacke och ser det långa håret lysa svagt grönt i månskenet. Vänta nu lite, grönt?
Stina
söndag 3 oktober 2010
Den tredje bokmiddagen- Sommarens ljus
En härligt solig (nåja) sensommardag samlades vi hemma hos Stina för en bokmiddag i sommarens och målandets tecken. Till middag avnjöts läckerheter som serverats i boken. Till förrätt blev det trekantsmackor med majonnäs, senap och skinka/ost a la lillsyrran i boken. Till huvudrätt blev det grekisk sallad, vilket serverats under en middagsbjudning i boken och till efterrätt blev det precis som vid denna glass. Allt mycket smaskigt tillagat främst av Stina, men jag måste framhålla att jag var den som lade samman mackorna. Om jag får säga det själv ett mycket väl utfört arbete som krävde stor skicklighet!
Till middagen kom Sebbe som den målande pappan och Johan som, eftersom vi var snälla, fick vara the love interrest. Tyvärr hann vi inte med särskilt mycket målande, men som alla vet kan ju inte konst stressas fram. Så småningom kommer i alla fall fina porträtt av samtliga närvarande postas på bloggen och jag är säker på att samtliga (ja i alla fall min) kommer att vara verkliga mästerverk.
Under middagen diskuterades självklart boken, och även boken i boken som ju var Shakespeares "Stormen". Som väntat hade varken Sebbe eller Johan något intelligent att säga om någon av böckerna (vilket inte var helt oväntat då de inte läst någon av dem) men de ska i alla fall ha heder för att de försökte. Det ska ju också tilläggas att ingen av dem har riktigt alla getter hemma så bara att andas och prata på samma gång måste ju vara en seger för dem. Grattis killar! Stina och jag hade då mer utbyte av varandra i och med att vi båda faktiskt läst bägge böckerna. Ingen av oss gillade "Stormen" och hade inget bra att säga om den, men om "Sommarens ljus" fanns mycket bra att säga. Stina hade verkligen lyckats passa in boken i rätt månad då vi precis som i boken genomlevde en riktig värmebölja medan vi läste den och vi båda var lika trötta på turister som huvudpersonen i boken.
Och även om bokmiddagen för "Sommarens ljus", som vi hade i slutet av september, kanske var lite i senaste laget så tycker i alla fall jag att det blev ett passande avslut på sommaren 2010. Och vi får väl se om jag sommaren 2011 kanske till och med tar och läser om den.....
Om jag kunde drömma (skulle jag ha våta Harlequindrömmar?)
Angel, Druscilla, Faith, en Lost Boy och Edward himselfAtt läsa första delen i Stephanie Meyers vampyrserie, "Om jag kunde drömma", har fått mig att inse ett och annat.
För det första har det fått mig att på allvar inse hur dålig smak folk verkligen har. Jag menar den här hemska vampyrsmörjan har sålt som smör i solsken och gett upphov till begrepp som team Edward och team Jakob (Thats my team! Oho Jakob, if you read this give me a call! Please!). Det är för jävligt helt enkelt!
För det andra har min uppfattnig om fjortisar sjunkit ännu mer (som om jag ens hade trott att det kunde vara möjligt). Det är läskigt när fjortonåriga tjejer suktar efter vampyrer vars främsta egenskap verkar vara att de är creepy skitstövlar som bryter sig in hos värnlösa tonårsflickor för att sitta och titta på när de sover (och gud vet vad annat de hittar på för perversiteter?). Hallå, är detta drömkillen? I mina ögon känns det mer som en stalkig pedofil, för hallå Edward är typ 1000 år gammal och suktar efter en tjej som knappt kommit i puberteten. Yuk och dubbelyuk! Kunde han inte gått efter någon mer i hans ålder typ Bellas mormor eller nåt?
För det tredje blir jag mörkrädd när jag tänker på att dessa böcker är något som 30-plussare läser och tycker är bra. Fjortisarna behöver ju liksom inte förklara sig på samma sätt (hallllåå de är fjortisar!), men trettioåringar, varför läser de denna smörja? Känns det mer legitimt än tantsnusk och harlekinromaner?
Men för att gå över till Meyers författarskap så tycker jag bäst det kan beskrivas som en blandning mellan cheesy harlekinroman (tänk värsta sorten) och riktigt, riktigt (ja alltså RIKTIGT) dåligt skriven fanfiction. Meyer verkar heller inte ha något sinne för proportioner utan fläskar på för allt vad hon är värd- varenda kille som ens sneglar åt Bella blir förälskade i henne, allt (ja verkligen ALLT) med Edward är perfekt (tror inte någon annan karaktärsegenskap för honom blir beskriven i boken) och Bella får i princip andnöd bara av att titta på honom och ja hon svimmar faktiskt och slutar andas (och här överdriver jag faktiskt inte) varenda gång de kysser varandra (kanske därför han inte valde mormodern då hon dött av hjärtattack vid första hångeltillfälle?). Kom igen liksom, och det här sväljer tjejer världen över med hull och hår!
Som om boken inte kunde bli fånigare verkar Metyer totalt sakna respekt för vamyrromanen som företeelse och låter därför sina vampyrer glittra och klättra i träd. Varför frågar jag mig, vaaaaaaaafffööööööör?
Självklart måste detta bottennap till bok på något sätt firas, och vi valde att göra det med en riktig Twilightkväll. Alla inbjudna var tvugna att klä ut sig till vampyr, varulv eller vampire-slayer, alla var tvugna att se den underbara filmen "Vampire sucks" och alla var tvungna att dricka under givna moment. Så tack Stephanie Meyers för att du skriver så sugigt, utan dig hade jag aldrig haft en så trevlig baksmälla förra söndagen!
Edward himself sprakling
Drucilla
Vampyrjagande Lost boy
AngelNärvarande vid middagen var också en vegetarisk halvvampyr från Lost boys 2 och varulven Jakob från Twilight, men de var lite blyga och vågade inte vara med på kort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)