En det inte blev

Då var det dags att presentera nästa person som inte får en andra chans i Alex ”Gör om, gör rätt”-tema.

2. Nummer två är Elizabeth Smart som skrivit romanen med det vackra namnet Vid Grand Central Station där jag satt och grät (originaltitel By Grand Central Station I Sat Down and Wept). Som ni kanske minns var det just titeln som föll mig i smaken medan jag tyvärr inte var lika förtjust i innehållet. Men titeln ändå, kan inte riktigt släppa den.

Efter lite efterforskningar (tack google) upptäcker jag att Morrissey, sångaren i The Smiths tycker att just ovan nämnda roman är den bästa bok han läst. I flera av bandets låtar kan man också hitta referenser till romanen. Kommer ni ihåg att det fanns ett stycke i boken som jag tyckte särskilt mycket om, där huvudpersonen lärt sig röka för att hon behöver något att hålla fast vid? Det verkar ha varit ett favoritavsnitt även för Morrisey för i låten What she said refereras tydligt till detta stycke: What she said: ”I smoke 'cos I'm hoping for an early death and I need to cling to something!”.



Morrisseys favoritbok liksom, lite coolt måste man ändå säga. Någon som däremot inte uppskattade boken var Elizabeths mor Louis. Hon inledde en lyckad kampanj för att få den förbjuden i Kanada. Av de exemplar som letade sig in i landet köpte hon upp så många hon kunde och brände dem. Elizabeths liv blir onekligen intressantare ju mer man får veta.

Jag gillar boken som idé mer än jag gillar den på riktigt, men sammantaget tycker jag att Elizabeth Smart kan vara värd en andra chans. Tyvärr verkar det svårt att få tag på något mer hon skrivit. Hon var 32 år när hon debuterade med Vid Grand Central Station och sedan skulle det dröja över trettio år innan hon publicerade något på nytt. Hon har gett ut diktsamlingar, en fransk kokbok (!) men bara ytterligare en roman, The Assumption of the Rogues & Rascals, som kan ses som en slags fortsättning på debutromanen. Jag har hittat några utdrag och kan konstatera att den verkar skriven med ett enklare språk, inte lika högstämd och konstlad som den förra. Bjuder på ett citat: A pen is a furious weapon. But it needs a rage of will. Everything physical dies but you can send a mad look to the end of time. You can manipulate the bright distracting forever-escaping moment.

Verkar ganska lovande, eller hur? Så förstås finns den inte att få tag på. Den finns inte på Almedalsbiblioteket och knappt på något annat bibliotek heller. Enligt Librissökning finns den bara på Svenska akademiens Nobelbibliotek i Stockholm. Eller så kan jag köpa den för 109 kronor på Adlibris. Så långt vet jag inte om jag är beredd att gå. Okej att Elizabeth kan vara värd en andra chans. Men en andra chans OCH 109 kronor? Nja...

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 8

Aldrig har vi väl stått fullt så enade som i augusti 2012. Det var Alex månadstema ”Kärlek på franska” och månadens bok var De Sades Filosofin i sängkammaren.

Jag tror Alex talade för oss alla när hon påstod att hon kände ett tvingande behov att sanera såväl hjärna som händer efter att ha läst härket. Sofia konstaterar att det är något av det sjukaste och mest perverterade hon läst, och jag kan bara hålla med. Perverterat var ordet.

Jag tror vi stoppar där, av den enkla anledningen att jag inte vill grotta ner mig i den här dyngan mer än nödvändigt, ja helst inte alls om jag ska vara ärlig. Vill man läsa våra omdömen kan man göra det här och här. OBS! Läsning sker på egen risk.

Det var våra moments of unity so far. Med tanke på att jag ligger efter lite med både slutet på 2012 och vissa delar av 2013 års läsning kanske det inte dröjer allt för länge till nästa gång.

Stina

Månadens dikt, på riktigt.

Som exempel på Edith Södergrans poesi, samt ursäkt för det förra dikt-inlägget, kommer här ytterligare en månadens dikt. En dikt skriven av Edith Södergran, för varför har jag inte intresserat mig för hennes verk tidigare? Vad som verkar vara utmärkande för Södergrans dikter är att de är korta och sparsamma men ändå känslomässiga och med en kläm på slutet som ställer hela dikten på ända. Dikten Det Gamla Huset är hämtad från Södergrans debut, Dikter, från 1916.

Det är en nostalgisk dikt, en dikt som tar upp faran med att vara för nostalgisk och leva på gamla segrar. Men också om svårigheten att gå vidare, att utvecklas i takt med att världen omkring en gör det. Som ni nog förstått ser jag mig själv i den här dikten. Vilket inte allt är positivt, men det ger mig i alla fall konkreta punkter att arbeta med. Att inse att en inte kan räkna gamla segrar, nöja sig och vänta på att självdö. En måste utvecklas för annars finnes det inte mycket kvar annat än bitterheten. 

Det är i alla fall min tolkning. Vad tror ni Södergran vill ha sagt? 

DET GAMLA HUSET.

Hur nya ögon se på gamla tider

likt främlingar som intet hjärta ha ...

Jag längtar bort till mina gamla gravar,

min sorgsna storhet gråter bittra tårar

dem ingen ser.

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet

bland främlingar som bygga nya städer

på blåa kullar upp till himlens rand,

jag talar sakta med de fångna träden

och tröstar dem ibland.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,

och ljudlöst trampar ödets hårda häl.

Jag måste vänta på den milda döden

som bringar frihet åt min själ! 

Oändlig sommar

Jag läste ut Jayne Anne Phillips Sommarlägret i höstas (ligger en aning efter med recenserandet av vissa böcker som ni märker) och jag måste erkänna att jag hade grymt svårt att ta mig in i den här romanen. Det var läsning som tog emot bitvis, men det skulle visa sig vara värt kampen.

Handlingen utspelar sig på och i närheten av ett flickscoutläger sommaren 1963. Vi får ta del av lägerlivet ur olika personers synvinkel. Jag tycker bäst om de kapitel där vi får följa vännerna Lenny och Cap som på tonåringars vis ligger och pratar i nattmörkret, tjuvröker och planerar hyss och spratt.

Det vilar något drömskt över Phillips historia. Dagarna är långa och luften dallrar av värme. Det är sådan sommar som när man var barn som bara fortsätter och fortsätter och tycks vara i en evighet. Det är ett gränsland dit verkligheten inte riktigt når. Samtidigt finns där en laddning i den tryckande hettan. Man vet att något kommer att hända och kan bara vänta på den oundvikliga urladdningen.

Om jag inte redan längtade efter sommaren gör jag det nu efter att ha bläddrat igenom boken på nytt. Får jag inte sommar som på film jag kan nöja mig med sommar som i litteratur.

 Även om Lenny klagade tyckte hon om lägerlivet. Hon tyckte om att vara smutsig, att skölja scoutuniformen i floden, att hänga den på tork över ett rep och sätta den på sig medan den ännu var fuktig. Hon tyckte om floden som den gled fram, brun och platt, med Turtle Hole, badsjön vars mystiska djup var förbjudna, strax intill på andra sidan skogen. Hon tyckte om att vara med flickor, och det var bra att det inte fanns några pojkar där, bara Buddy, kokerskans lilla pojke, som följde efter dem lika efterhängset som pesten, och Frank, hornblåsaren, som var så snygg och kanske något år äldre än de och som de betraktade på betryggande avstånd.
                                                                ---
Lenny funderade på att tyst krypa upp på ryggen på Cap och sova i den ställningen, för att riktigt låta henne känna av hennes tyngd. Hon fick sådana tankar; här i lägret hade Cap på något vis blivit lika accepterad och självklart närvarande som Alma hemma. Hon fanns där för att knuffas och skuffas med och reta sig på, det var bara det att det var Cap – inte Alma, utan Cap – som var starkare och lite sattare än Lenny, som hade fräknig hud som luktade som något sammetslent skogsdjur och en andedräkt med en förledande tobaksdoft, och det var Cap som stal cigaretter ur handväskor. De var båda femton men Cap var flera månader äldre, hennes ansikte var solbränt och ögonen såg ljusare ut nu, skiffergrå och kalla.
                                                                ---
Cap ryckte på axlarna. ”Vi kommer att träffa dem. Men först ska vi gå och bada.”
Lenny satte sig upp och lade armarna mot knäna. ”Låt mig gissa var.”
”Det stämmer. Och vem vet? Vad som helst skulle ju kunna hända.”

Ni förstår varför jag gillar det här ändå? Jag kan helt enkelt inte värja mig mot en sommar där man känner att vad som helst skulle kunna hända.

Stina

Månadens dikt. Eller klagomål, om jag ska vara ärlig.

Edith Södergran är utan tvekan en av Sveriges mest betydande poeter och anses vara en av huvudpersonerna inom den svenska moderna lyriken.
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.

"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.

Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?  

Vilken Tvilling-karaktär är du?

Hittade det här testet på Buzzfeed. Kanske något för er? 

Jag blev Elizabeth. Ingen större överraskning kanske, hade blivit förvånad om jag blivit Jessica eller Lila. 

Vilken Tvilling-karaktär är du?