Oändlig sommar

Jag läste ut Jayne Anne Phillips Sommarlägret i höstas (ligger en aning efter med recenserandet av vissa böcker som ni märker) och jag måste erkänna att jag hade grymt svårt att ta mig in i den här romanen. Det var läsning som tog emot bitvis, men det skulle visa sig vara värt kampen.

Handlingen utspelar sig på och i närheten av ett flickscoutläger sommaren 1963. Vi får ta del av lägerlivet ur olika personers synvinkel. Jag tycker bäst om de kapitel där vi får följa vännerna Lenny och Cap som på tonåringars vis ligger och pratar i nattmörkret, tjuvröker och planerar hyss och spratt.

Det vilar något drömskt över Phillips historia. Dagarna är långa och luften dallrar av värme. Det är sådan sommar som när man var barn som bara fortsätter och fortsätter och tycks vara i en evighet. Det är ett gränsland dit verkligheten inte riktigt når. Samtidigt finns där en laddning i den tryckande hettan. Man vet att något kommer att hända och kan bara vänta på den oundvikliga urladdningen.

Om jag inte redan längtade efter sommaren gör jag det nu efter att ha bläddrat igenom boken på nytt. Får jag inte sommar som på film jag kan nöja mig med sommar som i litteratur.

 Även om Lenny klagade tyckte hon om lägerlivet. Hon tyckte om att vara smutsig, att skölja scoutuniformen i floden, att hänga den på tork över ett rep och sätta den på sig medan den ännu var fuktig. Hon tyckte om floden som den gled fram, brun och platt, med Turtle Hole, badsjön vars mystiska djup var förbjudna, strax intill på andra sidan skogen. Hon tyckte om att vara med flickor, och det var bra att det inte fanns några pojkar där, bara Buddy, kokerskans lilla pojke, som följde efter dem lika efterhängset som pesten, och Frank, hornblåsaren, som var så snygg och kanske något år äldre än de och som de betraktade på betryggande avstånd.
                                                                ---
Lenny funderade på att tyst krypa upp på ryggen på Cap och sova i den ställningen, för att riktigt låta henne känna av hennes tyngd. Hon fick sådana tankar; här i lägret hade Cap på något vis blivit lika accepterad och självklart närvarande som Alma hemma. Hon fanns där för att knuffas och skuffas med och reta sig på, det var bara det att det var Cap – inte Alma, utan Cap – som var starkare och lite sattare än Lenny, som hade fräknig hud som luktade som något sammetslent skogsdjur och en andedräkt med en förledande tobaksdoft, och det var Cap som stal cigaretter ur handväskor. De var båda femton men Cap var flera månader äldre, hennes ansikte var solbränt och ögonen såg ljusare ut nu, skiffergrå och kalla.
                                                                ---
Cap ryckte på axlarna. ”Vi kommer att träffa dem. Men först ska vi gå och bada.”
Lenny satte sig upp och lade armarna mot knäna. ”Låt mig gissa var.”
”Det stämmer. Och vem vet? Vad som helst skulle ju kunna hända.”

Ni förstår varför jag gillar det här ändå? Jag kan helt enkelt inte värja mig mot en sommar där man känner att vad som helst skulle kunna hända.

Stina