Månadens dikt, på riktigt.

Som exempel på Edith Södergrans poesi, samt ursäkt för det förra dikt-inlägget, kommer här ytterligare en månadens dikt. En dikt skriven av Edith Södergran, för varför har jag inte intresserat mig för hennes verk tidigare? Vad som verkar vara utmärkande för Södergrans dikter är att de är korta och sparsamma men ändå känslomässiga och med en kläm på slutet som ställer hela dikten på ända. Dikten Det Gamla Huset är hämtad från Södergrans debut, Dikter, från 1916.

Det är en nostalgisk dikt, en dikt som tar upp faran med att vara för nostalgisk och leva på gamla segrar. Men också om svårigheten att gå vidare, att utvecklas i takt med att världen omkring en gör det. Som ni nog förstått ser jag mig själv i den här dikten. Vilket inte allt är positivt, men det ger mig i alla fall konkreta punkter att arbeta med. Att inse att en inte kan räkna gamla segrar, nöja sig och vänta på att självdö. En måste utvecklas för annars finnes det inte mycket kvar annat än bitterheten. 

Det är i alla fall min tolkning. Vad tror ni Södergran vill ha sagt? 

DET GAMLA HUSET.

Hur nya ögon se på gamla tider

likt främlingar som intet hjärta ha ...

Jag längtar bort till mina gamla gravar,

min sorgsna storhet gråter bittra tårar

dem ingen ser.

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet

bland främlingar som bygga nya städer

på blåa kullar upp till himlens rand,

jag talar sakta med de fångna träden

och tröstar dem ibland.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,

och ljudlöst trampar ödets hårda häl.

Jag måste vänta på den milda döden

som bringar frihet åt min själ!