Ytterligare en bokvinst.

Jag och ni också, antar jag, deltar i boktpisets julkalender. För några dagar sedan var boken de sökte; Änglamakerskan av "Sveriges mest säljande författare" Camilla Läckberg. Som sig bör när det gäller Läckberg utspelar sig boken i Fjällbacka och häldelser i både dåtid och nutid vävs ihop. Då boken heter Änglamakerskan gissar jag att det har med barnamord att göra.

Lustigt nog vann jag ju boken, efter regnet, förra december. Då den utpelade sig i Kerala lämnade jag dock kvar den i Indien. Inte heller Änglamakerskan kommer att stanna särskilt länge i min vård. Läckberg må inte tillhöra min typ av böcker, men vinsten kommer väl till pass som julklapp till mina föräldrar.
Som vanligt då det gäller boktipset.se skickade de även med smakprov på kommande böcker, fyra stycken den här gången.

Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.

Att prata om psykisk ohälsa är svårt. Ett av vår tids sista tabubelagda ämnen i en tid då få ämnen är tabu. Även fast jag hade högra förhoppningar om boken, kan jag inte annat än konstatera att Anne Heberleine är en modig kvinna. Eftersom jag själv lever med psykisk ohälsa känner jag igenom mig i stora delar i hennes historia. Det är också svårt att inte identifiera sig med Anne själv. Det är ingen tyck-synd-om-mig bok. Snarare tvärt om. När hon kan, analyserar hon sitt tillstånd, relaterar det till etik och moralfrågor. Ämnen där hon är expert. Bland annat så har hon gett ut ”En liten bok om Ondska.” På andra ställen i boken släpper hon tankarna fria och låter läsaren få en djup inblick i hennes psyke när ångesten och deperissionerna dominerar. Intressant och intim läsning.

Push, By Sapphire.

Precis som det finns feel-good filmer, finns det feel-bad filmer. Filmer så hemska eller verklighetstrogna att de stannar kvar i minnet lång tid efter visningen. "Vinters bone" är en av dem, Precious är en annan. Den senare, som dessutom blev Oscars belönad, handlar om en ung kvinna i 1980-talets Harlem USA. Jag såg filmen först, men visste att den var baserad på en bok. Det ryktades om att filmen var en nedtonad verision av Precious liv, vilket jag hade svårt att tro. Hennes liv i filmen var för jävligt. Sedan läste jag boken och mycket riktigt, den litterära Precious får utstå så mycket skit och förnedrning att det är underlgt att hon inte tar livet av sig. Många andra skulle troligen gjort det i hennes situation. Dock säger hon själv att hon inte vet hur man gör för att begå självmord. Att sluta kämpa finns inte i hennes tankevärld. Hennes pappa har våltdagit henne sedan hon var liten, hon födde hans barn när hon var tolv och nu är hon gravid igen. Det vet vi från filmen. Vad filmen inte tog upp är att Precious även blir våldtagen av sin mamma som även misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Räddningen kommer när Precious blir placerad i ett program " Each one each one". där hon för första gången får vänner. Och en lärare som har möjlighet att bry sig om sina elever. Push är som sagt var en jobbig men viktig historia. Och Precious Jones är inget vanligt offer. Faktum är att hon helt saknar offerattityd och är mycket svår att gilla. I alla fall i början. Inte för att det ändras särskilt mycket under historiens gång, men läsaren får mer och mer förståelse för hennes attityd och handlingar. Hon är en typisk spegling av sin sociala kontext. Genom Precious får läsaren inte bara en inblick i hur det kan vara att tillhöra den lägsta kasten i landet som mer än grma dikterar hur andra länder bör fungera. Vi får även en inblick i skolsystemet, vad lärarna och eleverna har att kämpa mot, men ocks hur viktig en utbildning är för en persons självförtroende. Det är ingen enkel historia som speals upp, och många gånger undrar man varför ingen tidigare lagt sig i. Varför omplacerade sovialen henne inte när hon var tolv år gammal och födde barn på köksgolvet? Men det är inte bara bokens handling som är svår. Då narritativet hela tiden följer Precious, vare sig i dikter eller dagboksanteckningar är kan boken tyckas svårläst. Tills hon hamnar på Each One Teach one, är Precious i princip analfabet och både när hon skriver och tänker gör hon det på slang.

Tranströmer till Sofia

Så kommer då den första i raden av personligt riktade Tranströmerdikter, denna gång till Sofia. Det finns något i den som jag tror att hon kommer att uppskatta, och ni andra också för den delen. Enjoy!

Början på senhöstnattens roman

Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. ”Behöveru landgången?” Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda... Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår... Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, hann inte ombord... Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.

(Från Sanningsbarriären, 1978).

Stina