Djävulens advokat

I Gregorius får pastorn själv komma till tals. Som vi alla vet är det denne man som efter mycket grubblande tas av daga i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Glas är i grunden en god man och det här med att ta livet av någon är inget han tar lätt på, men han har kommit fram till att det är det enda rätta. Det måste göras och det är han som måste göra det. Den främsta orsaken är att han fått reda på dennes fula ovana att tvinga sig på sin fru i sängkammaren. Dessutom är han sjukt ful. En värld utan pastor Gregorius är på alla sätt en bättre värld.

Till Glas försvar ska sägas att han innan mordet ger Gregorius fler chanser än han förtjänar att ändra sig. Han uppfinner en sjukdom som gör det hälsovådligt för fru Gregorius att idka umgänge med sin man och rekommenderar skilda sovrum. Det hjälper inte, för Gregorius är inte sen att sätta doktorns ordinationer på prov. Ett barns ska han ha, kosta vad det vill. Glas försöker i ett sista desperat försök att få pastorn att tro att det är hans liv som står på spel om deras umgänge fortsätter men inte ens detta biter på pastorn, den kåtbocken. Mord är den sista utvägen. Och så slutar historien om Helga, Gregorius och doktor Glas. Fram tills nu.

Jag tycker att romanen närmast kan beskrivas som ett Gregorius försvarstal. Jag kan se en skicklig försvarsadvokat framför mig, som lägger till och drar ifrån och förvanskar ursprungshistorien efter bästa förmåga. Allt för att få över juryn på sin sida. Saken är den att jag inte tror på det, inte fullt ut. Mot min vilja ska dock erkännas att jag kommer på mig själv med att känna vissa sympatier för den avskyvärde Gregorius, något han verkligen inte förtjänar, våldtäktsman som han är. Det är särskilt i den biten hans försvar uppvisar tydliga brister. Han råkar bara glida in i henne menar han. Det liksom bara hände, nästan på skoj dessutom. Och säkert ville hon också. Egentligen.

Bortser man från min aversion till huvudpersonen tycker jag att romanen är på tok för pladdrig och mångordig. Det är miljö- och personbeskrivningar in absurdum. Ingen tanke är för liten att sättas på pränt och ingen smutsfläck på trottoaren eller fettfläck på kjolfållen slipper undan författarens granskade öga. Det blir ganska tröttsamt i längden. Som Sofia uttryckte det kan man önska att Ohlsson tagit lite mer fasta på originalromanens stil där inte ett ord för mycket används.

Men nog kan jag hålla med om att man förtjänar Augustipriset för att ha lyckats visa en annan, och ganska trovärdig, bild av pastor Gegorius. Så där får man väl erkänna att han har lyckats ändå, Bengt Ohlsson. Varför han frivilligt åtagit sig arbetet som Djävulens advokat kan jag dock inte svara på, men i min domstol räcker inte hans pläderingar till.

Domslut: Skyldig!

Stina