Snabbrecension: Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Det här är en roman jag tänkt läsa jättelänge utan att det blivit av, men nu tog jag äntligen tag i saken och har läst den som lite trevlig kvällsunderhållning när jag inte kämpat med bitvis tråkiga månadsböcker (mest mina egna....) :-(. Och jag gillar den! Som vanligt med Hemingway är det mycket som sägs med få ord och där handlingarna lite får tala för sig själva. Jag har hört att detta ska vara en roman med mycket symbolik, t.ex. till Kristus lidande, och visst märks det bitvis av men det är inget jag fäster mig speciellt vid utan en bra berättelse är en bra berättelse med eller utan symbolik. Huvuddragen känner ni säkert alla till om den gamle fiskarens kamp med en stor fisk, så den tänker jag inte dra. Däremot kan jag konstatera att det är en vackert berättat vemodig historia som är något av det bästa jag läst av Hemingway.


// Sofia

Tio-i-topp: Månadsböcker finalen

Nu har det äntligen blivit dags för den spännande finalen. Enjoooooy!

3. Bronsplats tar "Darling river"av Sara Stridsberg, och som togs upp i förra tio-i-topp listan så lästes den under mitt Instängd-tema mars 2011. En underbar, underbar roman som nog aldrig hade blivit läst om inte Alex hade introducerat henne för oss. 

2. När det är dags för bronsplatsen är det bara att konstatera att Alex månadsböcker hittills har lyst med sin frånvaro, men inte längre... Hennes "Never let me go" av Kazuo Ishiguro som vi läste under Japan-temat april 2011 visade sig vara en av de bästa böcker jag någonsin läst.Jag vet inte om ni blev lika förtrollade av boken som jag (jag tror inte det?) men jag älskade den verkligen.

1. Slutligen tar ännu en av Alex böcker förstaplatsen och det är ingen mindre än "Doktor glas" av Hjalmar Söderberg som kniper den åtråvärda platsen. Boken lästes i oktober 2011 och var en del av hennes tema om just den gode doktorn. Det behövs nästan ingen förklaring till denna topå-placering tror jag då det här väl var en bok vi alla gillade skarpt?

Det är bara att konstatera att 2011 var ett riktigt, riktigt bra bokår, där hela 8 (!) böcker tog sig in på min tio-i-topp-lista. De övriga två lästes så långt tillbaka som 2010.  Synd bara att inga senare böcker kommit i topp, men jag är säker på att 2016 kommer att visa sig vara ett riktigt toppenår, eller vad tror ni?

// Sofia

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

Det här är egentligen Sebbes bok. Han fick den av mig när han firade sin allra första fars dag för några år sedan. Han är ju ingen bokperson, men vem kan motstå Fredrik Backman? Inte vi i alla fall! Han har ju till och med fått äran att vara månadens tema och fortfarande surfar jag in på hans blogg ibland när jag behöver piggas upp. I alla fall så är det här en bok, som titeln antyder, som han skrev när sonen var liten för att guida honom genom livet. Den innehåller allt man behöver veta: som hur man klarar Monkey Island 3, att man inte ska kissa i bollhav, hur man gör friterad snickersglass, om varför man behöver starta ett band och om det där med kärlek. Det är ju Backman så innan man ens börjar läsa vet man att det kommer att vara kul, lättläst och säkert med en hel del dråpliga situationer – och det är det också, men jag tycker nästan bäst om de avsnitt där han också vågar vara allvarlig. I de stycken där han berättar om mer allvarliga saker, om kärleken till hustrun, till sonen och om den gången han blev skjuten.

Jag älskar för övrigt om hur han inleder boken med att be om förlåtelse för allt han kommer att göra de närmaste 18 åren, men avslutar det hela med att barnet ska tänka på den dagen han gömde pappas bilnycklar och vägrade tala om var de fanns. Och komma ihåg att det var han (barnet) som började....

Eftersom det är en bok till en son har jag på känn att man kanske ska vara förälder för att tycka att det är riktigt kul, men jag tror att egentligen vem som helst som är uppvuxen ungefär samma årtionde som han skulle ha behållning av boken. Tror ni mig inte tar jag mig friheten att låta Backman själv avsluta recensionen med följande kapitel ur boken:

Kaosteri

Jag: Alltså, du vet det där gamla talesättet ”jag känner mig inte så mycket som hans förälder som jag känner mig som hans övervakare”?

Min fru: Det är inte ett talesätt.

Jag: Det borde vara det.

// Sofia

Döden i Venedig av Thomas Mann

Läste den här på Stinas rekommendation efter att jag sågat mitt eget val av temabok, nämligen hans ”Doktor Faustus”. Hon trodde att jag skulle gilla denna bättre, och det hade hon visserligen rätt i även om jag nog inte tyckte om den lika mycket som jag tror att hon gjorde. Det här är ju en klassiker så jag tvivlar på att jag egentligen behöver redogöra för handlingen, men bara helt kort kan jag ändå säga att den handlar om Gustav von Aschenbach som drabbas av en lidelsefull förälskelse i  en fjortonårig pojke som inte ens talar samma språk som han.

Jag måste säga att romanen gör skäl för sitt namn då det verkligen är döden för vår huvudperson att förälska sig så handlöst. Ju närmare vi kommer slutet av romanen desto mer förfaller han tills han till sist inte ens orkar upprätthålla den minsta gnista värdighet. Sällan har kärleken skildrats så omstörtande som här, och det utan att vår huvudperson egentligen ens kommer att lära känna den som väcker hans begär. Han följer efter på avstånd och kommer ens aldrig till tals med pojken. Med det i åtanke kanske det inte känns så mycket som kärlek som en besatthet – en besatthet värd att gå i döden för kanske.....

Däremot blir jag knappats lika berörd av romanens handling som Achenbach blir av den stackars fjortonårige pojken, utan det är nästan med en lättnadens suck jag slår igen boken och konstaterat att vår huvudperson fick vad han förtjänade och kanske mer därtill. Kanske är det språket som liksom i den förra romanen jag läste är snårigt och svårläst, även om man efter att ha läst några sidor vänjer sig vid det, eller också är det kanske så att jag helt enkelt inte blir särskilt fångad av historien. Hur som helst kommer jag nog i fortsättningen att hålla mig borta från Mann, vill jag ha tvivelaktig moral och kärlek som är besatthet blir det nog snarare Nabokov eller kanske Stridsberg jag kommer att vända mig till.

// Sofia