Döden i Venedig av Thomas Mann

Läste den här på Stinas rekommendation efter att jag sågat mitt eget val av temabok, nämligen hans ”Doktor Faustus”. Hon trodde att jag skulle gilla denna bättre, och det hade hon visserligen rätt i även om jag nog inte tyckte om den lika mycket som jag tror att hon gjorde. Det här är ju en klassiker så jag tvivlar på att jag egentligen behöver redogöra för handlingen, men bara helt kort kan jag ändå säga att den handlar om Gustav von Aschenbach som drabbas av en lidelsefull förälskelse i  en fjortonårig pojke som inte ens talar samma språk som han.

Jag måste säga att romanen gör skäl för sitt namn då det verkligen är döden för vår huvudperson att förälska sig så handlöst. Ju närmare vi kommer slutet av romanen desto mer förfaller han tills han till sist inte ens orkar upprätthålla den minsta gnista värdighet. Sällan har kärleken skildrats så omstörtande som här, och det utan att vår huvudperson egentligen ens kommer att lära känna den som väcker hans begär. Han följer efter på avstånd och kommer ens aldrig till tals med pojken. Med det i åtanke kanske det inte känns så mycket som kärlek som en besatthet – en besatthet värd att gå i döden för kanske.....

Däremot blir jag knappats lika berörd av romanens handling som Achenbach blir av den stackars fjortonårige pojken, utan det är nästan med en lättnadens suck jag slår igen boken och konstaterat att vår huvudperson fick vad han förtjänade och kanske mer därtill. Kanske är det språket som liksom i den förra romanen jag läste är snårigt och svårläst, även om man efter att ha läst några sidor vänjer sig vid det, eller också är det kanske så att jag helt enkelt inte blir särskilt fångad av historien. Hur som helst kommer jag nog i fortsättningen att hålla mig borta från Mann, vill jag ha tvivelaktig moral och kärlek som är besatthet blir det nog snarare Nabokov eller kanske Stridsberg jag kommer att vända mig till.

// Sofia