The Ice Twins

The Ice Twins av S. K. Tremayne är en riktig bladvändare till thriller. Jag började läsa den på resan hem efter ett Stockholmsbesök och kunde bokstavligt talat inte lägga den ifrån mig. Den höll mig i sitt grepp till långt in på småtimmarna, först då var den sista sidan utläst.

Angus och Sarah Moorcroft är paret som tycks ha allt. De lever i London tillsammans med hunden Beeney och de sjuåriga tvillingflickorna Lydia och Kirstie. Is-tvillingarna som deras morfar kallar dem eftersom de föddes på årets kallaste natt med isblå ögon och nästintill snövitt hår. Efter Angus karriärsmässiga framgångar lever de ett skönt medelklassliv där pengar inte är ett problem. Sarah arbetar deltid som journalist och kan ägna resten av tiden åt att sköta hem och barn. Tid hon investerar i hemlagad ekologisk basilikapesto och hälsosamma frukostar lagade från grunden. Ja, från utsidan ser Moorcrofts verkligen ut att ha allt.

Men så händer det som inte får hända. Lydia faller ner för en balkong och dör. Om det nu var Lydia... För månader senare hävdar den överlevande tvillingen att hon inte är Kirstie utan Lydia. Kan det vara så? Har de begått ett fruktansvärt misstag? Deras flickor var nämligen bokstavligt talat identiska tvillingar. Inga födelsemärken eller andra karakteristiska utmärkte den ena från den andra. De var helt enkelt perfekta kopior av varandra, och nu finns inget sätt att säkert fastställa vilket barn som överlevt. Just den delen av intrigen har jag liiite svårt att köpa rakt av. Jag menar, kom igen, så lika kan de inte vara. Födelsemärken, ärr, en sned tand? Det måste finnas något. Men bortser man från detta och en del krystade händelseutvecklingar så gillar jag det. Det är en historia med driv, nerv och hjärta.

Mitt i all sorg, chock och förvirring föds planen på att lämna London och alla minnen bakom sig för ett nytt liv på den ensligt belägna ön Eilean Torran. Kanske är det precis den nystart som familjen behöver. Om deras ideala nystart består av boende i en nedgången gammal fyrvaktarbostad på en ö som på grund av tidvattnet periodvis är helt otillgänglig kunde de inte ha valt en bättre plats.

Det är en ruggigt ödesmättad stämning som byggs upp på bästa skräckfilmsmaner. Just stämningen är också romanens stora styrka. Det var längesedan jag läste en thriller som gjorde det så skickligt som här. Det är kusligt och bitvis obehagligt. Kanske gjorde det sitt till att jag läste den själv om natten också, men man vet att författaren har lyckats när man inte kan sova eftersom man i sitt skärrade tillstånd hoppar till vid minsta ljud som hörs. Jag försöker lugna ner mig själv med att tänka att jag i varje fall inte befinner mig ensam på en isolerad ö i huset som Gud glömde. Tills jag kommer på var jag är och det känns för jävligt igen.

Stina

Mänsklig aladåb

Bäraladåb må vara god nog för gudar, men vill du satsa snäppet högre är det den mänskliga aladåben du ska satsa på. Den mänskliga aladåben kräver tid och förberedelse. Och ett badkar. Men är du villig att satsa lär du inte bli besviken.

Du börjar med att placera dig i badkaret i lämplig position. För att det ska bli den rätta blandningen av mänskliga kroppsdelar behöver du också en partner. Det kan vara en fördel om ni känner varandra sedan tidigare men det är inte nödvändigt.

Fyll på vatten och tillsätt jellypulvret som förvandlar badvattnet till den rätta trögflytande gelékvaliteten. Jelly av detta slag kan exempelvis hittas här. Låt det verka några minuter och din rosaskimrande vaniljdoftande mänskliga aladåb är lagad och klar.

Det här inlägget presenteras inte i samarbete med coolstuff.

Stina

Gud är här och hon är jävligt förbannad

Gudarna är Elin Cullheds debut och handlar om tonårstjejerna Bita, Lilly och Jane. Bara det att de inte är tjejer förstås utan Gudar. Men att vara Gud i Tierp är varken lätt eller kul. Ingenting är särskilt kul i Tierp.

Det är ingen positiv bild som målas upp i den här romanen om att vara ung tjej i dag. Det är taffsande lärare, övergrepp och vardagsmat att bli kallad hora. På det en vuxenvärld som ständigt sviker. Säkert stämmer en hel del av det här också, för mycket tyvärr, men här blir det nästan för mycket. Det är totalt mörker med bara några få ljusglimtar. Om det inte vore för humorn som genomsyrar romanen även när det är som svartast skulle det ha varit en ganska jobbig läsupplevelse.

Jag kan inte påstå att igenkänningen är total. Men så växte jag heller inte upp i Tierp som av beskrivningen att döma måste vara något av ett avgrundshål. Boken inleds på följande sätt:

Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena. Tierpark betyder ”djurpark” på tyska. Tierp är en jävla djurpark.

Och orten får sig sedan känga efter känga.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

”Varför bor vi i Tierp?” Frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Turistbyrån i sagda ort måste bara älska den här boken hehe.

Det råa språket tilltalar mig inte till en början men jag ändrar mig under läsningens gång. Jag kan inte tänka mig den här ilskna romanen skriven på annat sätt. Det är en ungdomsbok som inte försöker vara till lags och som inte bjuder på några enkla svar eller lätta lösningar. När läste man senast en sådan?

På tonårstjejers vis är de impulsiva, vildsinta och ostoppbara ena stunden och vilsna och små nästa. Får mig att tänka på Joyce Carol Oates Foxfire, och det måste ju vara ett gott betyg. Fast nu var det väldigt länge sedan jag läste den så det är svårt att göra några närmare jämförelser. Kommer jag ihåg rätt så genomsyrades också den av samma ilska och desperata vilja att göra upp med den här ojämlika världen en gång för alla.

Känner också att det här skulle kunna bli en riktigt originell kommande bokmiddag. Jorden runt tjejer, är ni med? Jag tar med Cola och Ahlgrens bilar.

Stina

Sommar och nostalgi

Är det bara jag som får lite nostalgiska vibbar efter att se "Dirty dancing" nu när sommaren börjar närma sig? Tror att Ronja och jag ska försöka att se den i dagarna. Man är ju aldrig för ung för att introduceras för en sådan klassiker, eller? Börjar ni också bli lite nostalgiska så se och njut ;-):

//Sofia

Månadens tema: Athena Farrokhzad

Som vanligt, efter allt för många halvkassa ideér på surrealistiska och ohållbara teman, kan jag presentera det försenade temat för april.

Athena Farrokhzad föddes 1983 och är en svensk-iransk författare, debattör, lärare, översättare och poet. Och helst fantastisk.
Genombrottet kom med månadens huvudbok, diktsamligen Vitsvit som vann Augustpriset 2013 och har har blivit både teater och radioteater.

De senaste veckorna har hon uppmärksammats för projektet Trado där Athena och den rumänska poeten Svetlana Carstean har tolkat varandras diktverk utan att kunna varandras språk.

Förutom Trado Har Athen Farrokhzad även varit i ropet den snaste tiden för sin översättnign av Marguerite Duras roman Kärleken. Och eftersom jag, för flera år sedan, lovade att ge Duras en chans till, och verkar ha snöat in på språk och översättningar tar vi me den boken också.

Månadens bok:

Vitsvit.

Komplement:

Trado

Kärleken. 

Bokduell 13: Svetlana Aleksijevitj vs Alexander Solsjenitsyn

Äntligen har jag läst ut båda böckerna i den trettonde bokduellen. Temat är från november i fjol och att det dragit ut på tiden med att läsa böckerna beror mindre på att det föga förvånande var kö för att låna förra årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utan desto mer på att månadens andra bok var så föga lockande att läsa att den inte blev utläst förrän i veckan. Men mer om det senare i recensionen. 

Jag tycker istället att vi börjar med en titt på romanen från förra årets vinnare av nobelpriset, "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Med tanke på kvalitén av böckerna jag valt under mina senaste månadsteman var det här äntligen en månadsbok som faktiskt visade sig vara värd läsningen. Aleksijevitj har inför boken intervjuat sovjetiska kvinnor som kämpade i andra världskriget och sen sammanställt deras olika berättelser. De var så många som en miljon kvinnor som var med och stred för Sovjetunionen under kriget och ett hundratal (tror att det rörde sig om så många som uppåt 800 stycken) av dem har blivit intervjuade inför boken.

Hade jag öppnat boken i slutet av förra året, när jag faktiskt hade den som temabok, hade det sannolikt blivit det bästa jag läst 2015. Jag tippar därför redan nu att den kommer att ta sig högt upp på topplistan för 2016. Och då är det dessutom en bok jag inte hade särskilt stora förhoppningar på, dels då biografier och liknande verkligen inte är min grej och dels då jag är sjukt ointresserad av att läsa krigsskildringar (ja högstadiet i Linghem ni förstörde all eventuell längtan efter att ta del av krigsskildringar efter den stentråkiga ”På västfronten intet nytt”).

Jag tror att det var just ett kvinnlig perspektiv på kriget som behövdes för att jag skulle fatta intresse och även ett intresse från författaren till boken att inte nöja sig med skildringar av anfall och annat som hör kriget till, utan att även känslorna skildras och en annan verklighet än kanske en manlig soldat skulle redogöra för. Svetlana Aleksijevitj har kallat sig själv just för själens historiker och jag kan inte annat än att hålla med.

Något de flesta kvinnorna som berättar sin historia för Aleksijevitj har gemensamt är att de, just på grund av sitt kön, till skillnad från männen i kriget inte hyllas för sina insatser i kriget. Tvärtemot skäms många och att som kvinna ha deltagit i kriget gjorde dessutom svårare att bli gift. Att ha deltagit i kriget var snarare ett stigma än en förtjänst. För kvinnorna prisar männens attityd under själva striderna och de hyllar kamratskapen och männens sätt mot kvinnorna som vid freden ändras när de manliga kamraterna inte ser lika positivt på de kvinnor som tillsammans med dem kämpat mot tyskarna.

Det är de hemska historierna som jag främst tänker på efter att ha läst boken, och särskilt när kvinnorna delger berättelser om sina barn, eller andras. Den hemskaste måste vara den med mamman, har för mig att hon var prickskytt, som fått barn mitt under kriget. Tillsammans med sin grupp av partisaner gömmer de sig för tyskarna och minsta ljud kan få dem att avslöja sig. Men så är det hennes bebis som är hungrig, och utan att mammans mjölk räcker till. Hon ser inget annat val än att, för att inte alla ska dö, dränka sitt barn i det intilliggande träsket. Hon räddar gruppen, men till vilket pris? Hon har tvingats döda sitt lilla nyfödda barn och av omgivningen ses hennes dåd inte med blida ögon; alla stöter ut henne.

Lika hemskt är det med den ammande mamman som i ett fångläger får bebisen ryckt ur sina armar av en tysk soldat, bara för att bevittna hur soldaten drämmer barnets huvud hårt mot väggen så att den dör. Eller modern som blir ombedd att kasta upp sin bebis så att soldaten ska kunna skjuta honom i luften......

Med det är tack och lov inte bara hemska berättelser i romanen, utan många kvinnor berättar också om att ändå kunna se det vackra i vardagen under kriget, och om en vilja att ändå kunna ha roligt få känna sig vackra och inte bara se strid och blod och hemskheter.

Det är kvinnan som av en snäll dam får en potatis för att hon tycker hon är på tok för mager – och visst är hon hungrig, men hon låter ändå fåfängan styra och putsar upp sina stövlar med potatisen istället för att äta den. Och det är den kvinnliga soldaten som genom sin sång räddar en sårad soldat som hamnat i skottlinjen. Där hundarna har gått bet på att rädda honom och även andra soldater stämmer hon upp i sång och hör hur det blir tyst på båda sidor och när hon sedan går ut för att hämta soldaten så skjuter inte tyskarna på henne utan lyssnar istället till sången.

Ska ni bara läsa en enda bok i år tycker jag att det borde bli denna!

Om man istället tittar på nästa bok, "Den första kretsen" har den nog istället potentialen att ta sig in på min bottenlista. Ja, den här boken var så tråkig att jag efter att ha läst inte ens 100 sidor blev tvungen att lämna tillbaka den då jag nått gränsen för max antal omlån..... Tror inte att det hänt förut någonsin (nej, inte ens med de Sade!) så det ger väl en fingervisning om något om hur kul jag tyckte det var att ta mig igenom denna tegelsten på 600 sidor. Inte så där jättekul alltså. För att över huvud taget få den läst fick jag tvinga mig själv att läsa 3-4 kapitel (tack och lov ganska korta) varje kväll innan jag fick läsa något annat. Men nu är den utläst – så yay!

För att titeln ska bli begriplig så kan jag meddela att den första kretsen anspelar på Dante och hans inferno – där den första kretsen är den del av helvetet där de grekiska filosofer lever i relativ frihet. I vår roman däremot är denna den första kretsen istället gulag-fånglägret Marfino och de grekiska filosoferna är utbytta mot fångar som är duktiga akademiker eller tekniker. Gulag är alltså just korrektions- och arbetsläger och just i detta lever fångarna under bättre förhållanden än i många andra läger. Kruxet är dock att de måste arbeta med olika projekt för att hjälpa till att stärka säkerhetstjänsten.

Säkert har författaren lyckats gestalta dessa läger mycket verklighetstroget och självklart berörs man av fångarnas öden och hur detta sattes i system. Dock måste jag klaga på att det i mitt tycke är så tråkigt beskrivet att jag sitter mig och gäspar igenom läsningen. Det enda roliga är att jag och en av de kvinnliga karaktärerna i boken har en sak gemensamt – nämligen att vi båda varit på utgrävning i Novgorod. Lite kul på ett personligt plan sådär.

Och roligare än så blir tyvärr inte min rekordkorta recension då jag inte har så mycket mer att tillägga och då jag redan ägnat allt för stor del av mitt liv på denna trista bok.

Ni kanske kan gissa att det blev 1-0 till Svetlana Aleksijevitj....

Det gör att ställningen blir 10-3 till de kvinnliga nobelpristagarna nu när det bara är ett enda tema kvar.

//Sofia