The Ice Twins

The Ice Twins av S. K. Tremayne är en riktig bladvändare till thriller. Jag började läsa den på resan hem efter ett Stockholmsbesök och kunde bokstavligt talat inte lägga den ifrån mig. Den höll mig i sitt grepp till långt in på småtimmarna, först då var den sista sidan utläst.

Angus och Sarah Moorcroft är paret som tycks ha allt. De lever i London tillsammans med hunden Beeney och de sjuåriga tvillingflickorna Lydia och Kirstie. Is-tvillingarna som deras morfar kallar dem eftersom de föddes på årets kallaste natt med isblå ögon och nästintill snövitt hår. Efter Angus karriärsmässiga framgångar lever de ett skönt medelklassliv där pengar inte är ett problem. Sarah arbetar deltid som journalist och kan ägna resten av tiden åt att sköta hem och barn. Tid hon investerar i hemlagad ekologisk basilikapesto och hälsosamma frukostar lagade från grunden. Ja, från utsidan ser Moorcrofts verkligen ut att ha allt.

Men så händer det som inte får hända. Lydia faller ner för en balkong och dör. Om det nu var Lydia... För månader senare hävdar den överlevande tvillingen att hon inte är Kirstie utan Lydia. Kan det vara så? Har de begått ett fruktansvärt misstag? Deras flickor var nämligen bokstavligt talat identiska tvillingar. Inga födelsemärken eller andra karakteristiska utmärkte den ena från den andra. De var helt enkelt perfekta kopior av varandra, och nu finns inget sätt att säkert fastställa vilket barn som överlevt. Just den delen av intrigen har jag liiite svårt att köpa rakt av. Jag menar, kom igen, så lika kan de inte vara. Födelsemärken, ärr, en sned tand? Det måste finnas något. Men bortser man från detta och en del krystade händelseutvecklingar så gillar jag det. Det är en historia med driv, nerv och hjärta.

Mitt i all sorg, chock och förvirring föds planen på att lämna London och alla minnen bakom sig för ett nytt liv på den ensligt belägna ön Eilean Torran. Kanske är det precis den nystart som familjen behöver. Om deras ideala nystart består av boende i en nedgången gammal fyrvaktarbostad på en ö som på grund av tidvattnet periodvis är helt otillgänglig kunde de inte ha valt en bättre plats.

Det är en ruggigt ödesmättad stämning som byggs upp på bästa skräckfilmsmaner. Just stämningen är också romanens stora styrka. Det var längesedan jag läste en thriller som gjorde det så skickligt som här. Det är kusligt och bitvis obehagligt. Kanske gjorde det sitt till att jag läste den själv om natten också, men man vet att författaren har lyckats när man inte kan sova eftersom man i sitt skärrade tillstånd hoppar till vid minsta ljud som hörs. Jag försöker lugna ner mig själv med att tänka att jag i varje fall inte befinner mig ensam på en isolerad ö i huset som Gud glömde. Tills jag kommer på var jag är och det känns för jävligt igen.

Stina