Äntligen har jag läst ut båda böckerna i den trettonde bokduellen. Temat är från november i fjol och att det dragit ut på tiden med att läsa böckerna beror mindre på att det föga förvånande var kö för att låna förra årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utan desto mer på att månadens andra bok var så föga lockande att läsa att den inte blev utläst förrän i veckan. Men mer om det senare i recensionen.
Jag tycker istället att vi börjar med en titt på romanen från förra årets vinnare av nobelpriset, "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Med tanke på kvalitén av böckerna jag valt under mina senaste månadsteman var det här äntligen en månadsbok som faktiskt visade sig vara värd läsningen. Aleksijevitj har inför boken intervjuat sovjetiska kvinnor som kämpade i andra världskriget och sen sammanställt deras olika berättelser. De var så många som en miljon kvinnor som var med och stred för Sovjetunionen under kriget och ett hundratal (tror att det rörde sig om så många som uppåt 800 stycken) av dem har blivit intervjuade inför boken.
Hade jag öppnat boken i slutet av förra året, när jag faktiskt hade den som temabok, hade det sannolikt blivit det bästa jag läst 2015. Jag tippar därför redan nu att den kommer att ta sig högt upp på topplistan för 2016. Och då är det dessutom en bok jag inte hade särskilt stora förhoppningar på, dels då biografier och liknande verkligen inte är min grej och dels då jag är sjukt ointresserad av att läsa krigsskildringar (ja högstadiet i Linghem ni förstörde all eventuell längtan efter att ta del av krigsskildringar efter den stentråkiga ”På västfronten intet nytt”).
Jag tror att det var just ett kvinnlig perspektiv på kriget som behövdes för att jag skulle fatta intresse och även ett intresse från författaren till boken att inte nöja sig med skildringar av anfall och annat som hör kriget till, utan att även känslorna skildras och en annan verklighet än kanske en manlig soldat skulle redogöra för. Svetlana Aleksijevitj har kallat sig själv just för själens historiker och jag kan inte annat än att hålla med.
Något de flesta kvinnorna som berättar sin historia för Aleksijevitj har gemensamt är att de, just på grund av sitt kön, till skillnad från männen i kriget inte hyllas för sina insatser i kriget. Tvärtemot skäms många och att som kvinna ha deltagit i kriget gjorde dessutom svårare att bli gift. Att ha deltagit i kriget var snarare ett stigma än en förtjänst. För kvinnorna prisar männens attityd under själva striderna och de hyllar kamratskapen och männens sätt mot kvinnorna som vid freden ändras när de manliga kamraterna inte ser lika positivt på de kvinnor som tillsammans med dem kämpat mot tyskarna.
Det är de hemska historierna som jag främst tänker på efter att ha läst boken, och särskilt när kvinnorna delger berättelser om sina barn, eller andras. Den hemskaste måste vara den med mamman, har för mig att hon var prickskytt, som fått barn mitt under kriget. Tillsammans med sin grupp av partisaner gömmer de sig för tyskarna och minsta ljud kan få dem att avslöja sig. Men så är det hennes bebis som är hungrig, och utan att mammans mjölk räcker till. Hon ser inget annat val än att, för att inte alla ska dö, dränka sitt barn i det intilliggande träsket. Hon räddar gruppen, men till vilket pris? Hon har tvingats döda sitt lilla nyfödda barn och av omgivningen ses hennes dåd inte med blida ögon; alla stöter ut henne.
Lika hemskt är det med den ammande mamman som i ett fångläger får bebisen ryckt ur sina armar av en tysk soldat, bara för att bevittna hur soldaten drämmer barnets huvud hårt mot väggen så att den dör. Eller modern som blir ombedd att kasta upp sin bebis så att soldaten ska kunna skjuta honom i luften......
Med det är tack och lov inte bara hemska berättelser i romanen, utan många kvinnor berättar också om att ändå kunna se det vackra i vardagen under kriget, och om en vilja att ändå kunna ha roligt få känna sig vackra och inte bara se strid och blod och hemskheter.
Det är kvinnan som av en snäll dam får en potatis för att hon tycker hon är på tok för mager – och visst är hon hungrig, men hon låter ändå fåfängan styra och putsar upp sina stövlar med potatisen istället för att äta den. Och det är den kvinnliga soldaten som genom sin sång räddar en sårad soldat som hamnat i skottlinjen. Där hundarna har gått bet på att rädda honom och även andra soldater stämmer hon upp i sång och hör hur det blir tyst på båda sidor och när hon sedan går ut för att hämta soldaten så skjuter inte tyskarna på henne utan lyssnar istället till sången.
Ska ni bara läsa en enda bok i år tycker jag att det borde bli denna!
Om man istället tittar på nästa bok, "Den första kretsen" har den nog istället potentialen att ta sig in på min bottenlista. Ja, den här boken var så tråkig att jag efter att ha läst inte ens 100 sidor blev tvungen att lämna tillbaka den då jag nått gränsen för max antal omlån..... Tror inte att det hänt förut någonsin (nej, inte ens med de Sade!) så det ger väl en fingervisning om något om hur kul jag tyckte det var att ta mig igenom denna tegelsten på 600 sidor. Inte så där jättekul alltså. För att över huvud taget få den läst fick jag tvinga mig själv att läsa 3-4 kapitel (tack och lov ganska korta) varje kväll innan jag fick läsa något annat. Men nu är den utläst – så yay!
För att titeln ska bli begriplig så kan jag meddela att den första kretsen anspelar på Dante och hans inferno – där den första kretsen är den del av helvetet där de grekiska filosofer lever i relativ frihet. I vår roman däremot är denna den första kretsen istället gulag-fånglägret Marfino och de grekiska filosoferna är utbytta mot fångar som är duktiga akademiker eller tekniker. Gulag är alltså just korrektions- och arbetsläger och just i detta lever fångarna under bättre förhållanden än i många andra läger. Kruxet är dock att de måste arbeta med olika projekt för att hjälpa till att stärka säkerhetstjänsten.
Säkert har författaren lyckats gestalta dessa läger mycket verklighetstroget och självklart berörs man av fångarnas öden och hur detta sattes i system. Dock måste jag klaga på att det i mitt tycke är så tråkigt beskrivet att jag sitter mig och gäspar igenom läsningen. Det enda roliga är att jag och en av de kvinnliga karaktärerna i boken har en sak gemensamt – nämligen att vi båda varit på utgrävning i Novgorod. Lite kul på ett personligt plan sådär.
Och roligare än så blir tyvärr inte min rekordkorta recension då jag inte har så mycket mer att tillägga och då jag redan ägnat allt för stor del av mitt liv på denna trista bok.
Ni kanske kan gissa att det blev 1-0 till Svetlana Aleksijevitj....
Det gör att ställningen blir 10-3 till de kvinnliga nobelpristagarna nu när det bara är ett enda tema kvar.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar