Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozie Adichie

Det här var en klockren julklapp från Alex – tack, tack! Hon känner mig verkligen om man säger så då jag har velat läsa denna ända sedan jag såg ett inslag om den på nyhetsmorgon. Det är egentligen ett TED-talk med författaren som sedan gjorts om till text.

Tyvärr hade jag så höga förväntningar på texten att det blev lite av en besvikelse när jag väl läste den – dels kanske för att det kanske egentligen är en text som man ska höra av författaren själv istället för att läsa själv? Sedan är det väl också så att de exempel som tas upp i texten, gällande avsaknaden av jämlikhet i samhället, är mer typiska för det afrikanska samhället än det svenska. Hon tar upp exempel med hur hon ger dricks till en person som automatiskt tackar hennes man för gåvan till exempel. Jag har svårt att se detta hända i Sverige, och därför känns delar av texten inte helt igenom relevant. I svensk sammanhang hade det kanske (tyvärr) varit mer relevant med fenomen som att våldtäktsoffer tvingas redogöra för vad de var klädda i och försvara val av kläder och alkoholkonsumtion medan ingen frågar förövaren detsamma.

Däremot älskar jag hennes kampanda, hennes röst för feminismen och hur hon genom allt detta ändå orkar ha kvar glimten i ögat – för hon är inte bara feminist utan är dessutom en ”lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar att ta på sig läppglans och högklackat för sin egen skull, inte för männens”.

Något som också det känns bra är faktiskt att varenda årskurs 2:are i gymnasiet kommer att få läsa denna pärla. Ett lovvärt initiativ!

// Sofia

Pojkarna som film

Ni brukar ju ha bättre koll än mig, men ifall ni missat det så tänkte jag tipsa om att "Pojkarna" av Jessica Schieauer, som vi haft som månadsbok här i triangeln under Stinas dödssynds-tema, har blivit filmatiserad. Den 19 februari tror jag att den kommer att ha premiär, alltså imorgon.

Ronja och jag såg en intervju med skådespelarna som spelar Kim i filmen, och tyckte det var kul att de fått tag på så lika skådespelare till rollen. Tror att den fått ganska bra kritik också, så vi kan ju hoppas att den blir bättre än filmatiseringen av "Cirkeln". Kanske något att se ihop på bio, Stina?

// Sofia

I väntan på barbarerna av J.M Coetzee

Jag har haft höga förväntningar på J.M Coetzee ända sedan jag läste hans ”I hjärtat av landet”, men sedan dess har inget jag läst av honom nått upp riktigt till samma nivå och inte heller denna. Det är trist när det dessutom är en roman som borde passa mig med sina dystopiska drag. Handlingen utspelar sig i en liten stad som ligger i vad som endast benämns som ”Imperiet” - av miljöbeskrivningarna att döma känns det som, liksom hans övriga romaner, ett land som skulle kunna ligga någonstans i Afrika. Huvudperson är stadens borgmästare vars vardagliga rutiner ställs på enda när Imperiets styrkor, kallade den Tredje byrån, anländer till staden för att försvara sig mot barbarerna. Enligt dessa styrkor kommer barbarerna att attackera och för att motverka detta fångas barbarerna in, för att sedan torteras och till och med mördas. Det är dock inga militärer som styrkorna kommer tillbaka med utan helt vanliga män, kvinnor och barn. Borgmästaren ser det hela hända, men utan att våga ingripa. Tills han till sist tar hand om en barbarflicka som torterats så illa att hon knappt kan se och har svårt att gå. 

Det är här jag börjar bli något irriterad på handlingen och hur borgmästaren framställs som snäll och helylle, i skarp kontrast mot tredje byrån-militärerna som dödar och torterar folk. För ja, han tar hand om den stackars torterade flickan – men inte utan kompensation då han genom att göra detta verkar se det som att han hat fri rätt till henne och hennes kropp. På baksidan av boken står det att han ”erbjuder henne sin säng” - jag skulle snarare vilja säga att han använder sig av flickans hopplösa situation till att tvinga henne att ställa upp på det hela för att inget annat val finns. Det problematiseras dock inte alls, utan det känns helt naturligt att en man ska hantera en situation som borgmästaren och dessutom att han alls inte är att klandra för detta. Lika givet är det att han besöker prostituerade, och som ovan utan att detta på något vis känns konstigt. Jag blir som sagt mest störd av detta, speciellt som det i de andra av romanerna jag läst av Coetzee finns samma tendenser. Hur som helst tar vår liderlige borgmästare till slut ställning mot barbarerna, vilket givetvis inte får några roliga konsekvenser.

Ser men till det jag tagit upp ovan blir det alltså inga direkta tummar upp för berättelsen, även om jag tycker att Coetzee i skildringarna av hur vanliga personer kan dras med i ondsinta handlingar har en poäng. Och visst kan man som borgmästaren vara både en god människa som står upp för de svaga och ett äckel som sexuellt utnyttjar en försvarslös kvinna – men jag har svårt för att han ska få göra det utan att det framställs som något han kanske inte borde ha gjort.

 // Sofia

Not that kind of girl av Lena Dunham

Jag hade efter hypen med tv-serien "Girls" väldigt höga förväntningar på Dunhams roman, men får nog säga att den trots att den är läsvärd inte gjorde något större intryck på mig. Det är en roman jag VILL gilla mer än vad jag faktiskt gillar den. Bitvis berättar Dunham mycket underhållande om vad hon (inte) lärt av livet, men bitvis blir det tyvärr mer tråkigt, gnälligt och faktiskt inte särskilt intressant än underhållande. Med tanke på ämnet kanske det inte är så konstigt, men det känns som att det hade kunnat göras bättre och det känns som att vissa av de helt enkelt mindre roliga delarna i boken kanske till och med hade kunnat utlämnas. I vissa stycken känns hon mest som en sådan där  jobbig estet  som gick på Ljunkan (gymnaise i Linköping) än som någon jag skulle kunna lära mig något om livet av.

Kanske har man större behållning av boken om man har sett "Girls", vilket jag inte har, eller också kanske jag bara är fel typ av läsare. Jag är 33 år, är tvåbarnsmamma, festar sällan till det och ser en helkväll som en kväll framför tv:n med någon trevlig tv-serie och kanske ett glas vin eller två. Vi kanske helt enkelt inte har så mycket gemensamt Dunham och jag och kanske hade boken blivit en fullträff för en sådär 10 år sedan eller så....

// Sofia