Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?  

Tick tock

Diktarna påstår att man för ett ögonblick kan få tillbaka sitt forna jag om man återvänder till ett visst hus eller en viss trädgård där man varit som ung. Sådana pilgrimsfärder är ganska äventyrliga och kan lika väl medföra besvikelse som tillfredsställelse. Bestämda platser, samtida med olika år i ens liv, återfinner man säkrast inom sig själv.

Detta stycke från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt inleder passande nog Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök.

Ni vet den där känslan man kan få ibland. Ett vagt obehag. En känsla av förlust. Det är något som var där förut men som är borta nu. Det är inget så påtagligt att det går att sätta ord på. Det är en förändring som skett så gradvis att man nästan missat den. Det är inget man tänker på. Det är något som bara finns där, ett vilande virus. Men så plötsligt kastas man tillbaka. Det kan vara en doft, en lukt, en plats - så är man där igen som om ingen tid alls har förflutit. Tiotals år kan ha passerat men för några sekunder är man tillbaka. För några hisnande ögonblick har tiden imploderat. Det känns som igår och som en evighet sedan på en och samma gång.

Huliganerna kommer på besök är den känslan mellan två pärmar. Jag kan inte beskriva den bättre än så. Via nedslag i ett antal personers liv under olika tidsperioder får vi följa med på en resa där tiden är huvudperson. Vi rör oss från San Fransiscos punkscen på 1980-talet fram till något tiotal år in i framtiden. Det är ögonblicksbilder där huvudkaraktären i en berättelse kan dyka upp i periferin i nästa kapitel.  Den handlar om tid och vad den gör med oss. Om minnen och om det som var.

För vad var det egentligen som hände med den man var?

”Jag vet inte vad som hände med mig” sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte.” Bennie såg på honom, en medelålders man med yvigt silvervitt hår och tankfulla ögon. ”Du blev vuxen, Alex”, sa han, ”som alla vi andra.”

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen, så jag lämnar er där.

Stina