Märkliga dagar av Michael Cunningham

Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.

Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.

Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.

Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.

// Sofia

Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia

My youth / my youth is yours/

Dags för det sedvanligt sena månadstemat, som gick från att vara försenat av en anledning till att bli försenat på riktigt.
Eftersom jag vid det här laget känner att det mesta är roligare än studierna har youtube gått varmt i studentlyan. I synnerhet kanalen vlogbrothers, som jag återupptäckte för några veckor sedan, med mål att se om allt. Med tanke på att kanalen varit igång sedan 2006/2007 och fortfarande uppdateras minst två gånger i veckan har jag en del att göra. Som komplement till kanalen, samt ersättning för min favorit podcast som har uppehåll, har jag även tagit mig an Dear Hank & John, Brödernas podcast som sänts en gång i veckan sedan juni 2015.
Med andra ord har det blivit mycket John och Hank Green för min del, så mycket att jag inatt drömde om att John blev intervjuad av Grace Helbig. Dock ska vi inte ge min hjärna för mycket cred för den fantasin. Sista videon jag såg innan jag somnade var just en intervju mellan John och Grace.
Men nog om mig; vad ska vi läsa?

Både John och Hank Green har gett ut böcker, men för att göra det enkelt ger vi oss enbart i kast med Johns produktion. Av den enkla anledningen att han författarskap är mest känt samt att biblitoeken på Gotland har hans böcker både på Svenska och Engelska.
För att ändå få så stor spridning som möjligt ska vi läsa tre böcker.

Looking for Alaska: 
Ett tvärsnitt av Greens produktion ger oss en startpunkt, Greens första ungdomsroman; Looking for Alaska. En historia vars språk som stil beskrivits som en typisk första bok, vilket passar oss bra då vi ska se John Greens utveckling som författare.

The Fault in our stars:
John Greens senaste bok. Utkom 2014 och blev en sensation. En måste verkligen ha ansträngt sig för att undkomma hypen kring den perfekta Tumblr-boken. Handligen kretsar kring två unga cancerpatienter vars kärlek tar dem ända till Amsterdam, där Green själv spenderade två månader för att färdigställa tidigare nämnda berättelse.

Will Grayson, Will Grayson:
Samskriven berättelse av John Green och David Levithan. Av recensionerna att döma en bok som skiljer sig väsentligt från Greens övriga produktion. Verkar vara ett intressant och väl mottaget experiment.

Om ni inte redan tagit del av Hank och John Greens äventyp i media rekommenderar jag er att göra det. Både som ett komplement till läsningen men även för att deras produktioner är väl producerade, roliga, intressanta och för att de verkligen uppskattar och blir uppskattade av sin fan-base, The Nerdfighters.
Ser en Crash Course littrature kan en dessutom fuska sig igenom en boktriangel-recension.

Trevlig läsning :)
p.s
Märks det att jag bara sovit 30 minuter inatt?