Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.
Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.
Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.
Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar