Jonas Gardells epos Torka aldrig tårar utan handskar 1; Kärleken, var ju som ni minns månadens bok gör en herrans massa månader sedan. I likhet med många andra som läste den älskade jag del ett, äskade och visste hur viktig trilogin är. Jag höll inte med om allt och vissa av bokens karaktärer var för mycket, var irriterande och självupptagna men nog visste jag att det här var min berättelse och mina vänners berättelse.
Men den här recensionen ska inte handla om ettan utan om tvåan. Och om ettan var omtumlande och fantastisk, var tvåan meh. Stilen är likadan, predikande på sina håll och alltid på sina karaktärers sida, hur idiotiskt de än beter sig. Bokens huvudkaraktärer flyttar ihop och försöker få förhållandet att funka, men det är inte enkelt när de måste hålla förhållandet hemligt och den så kallade bögpesten har smugit sig in i deras värld. På sina håll kan Sjukdomen gott och väl mäta sig med Kärleken, men de glimtarna är få. Kanske det också har att göra med att vi nu känner karaktärerna? Vi har umgåtts med dem i åratal och som läsare känner vi dem bättre än de känner sig själva.
Till och med den till en början sympatiske Paul bli i tvåan ett kraxande störningsmoment. För att inte tala om bokens hjälte och till viss del Gardells Alter-ego, den ack så irriterande och krävande Rasmus. Visserligen är han bokens huvudperson men en mer osympatisk människa får en leta efter. I tvåan bor han äntligen i Stockholm och lever det liv han vill leva, om det inte varit för hans stackars pojkvän som är Jehovas Vittne. För det är väl det som är meningen, att vi ska tycka synd om Rasmus vars pojkvän är Jehovas? Eller tycka synd och de andra bögarna som också måste umgås med Benjamin. Skoningslösa är de i alla fall mot honom, hånar honom så fort de kan. Trycker ner honom för att de själva ska känna sig bättre. Visst, det kan inte vara kul för Rasmus att hans pojkvän inte kommit ut för sina föräldrar och låtsas som Rasmus inte finns, men att knulla andra hjälper väl föga?
Överhuvudtaget är Sjukdomen mer religiös än Kärleken var och religiösare än många andra av Gardells böcker. Men, trots sina brister är det fortfarande en viktig berättelse om en vidrig sjukdom och ett tidsdokument över en värld präglad av rädsla, okunskap och människovidrig syn.
