Rått och köttigt som slaktavfall

Historier som väcker obehag verkar vara något av en Falklandsk specialité. Nu har jag visserligen bara läst två av hennes romaner, men de lämnade båda något av en besk eftersmak i munnen. Sfinx är en formfulländad studie i avund och besatthet. Tematiken är inte helt olik den från hennes tidigare roman Själens begär där Ernst utvecklar en allt mer sjuklig besatthet av sin kusin Cora. Det är en otrevlig och påträngande historia där besattheten antar allt otäckare former. Inte heller i denna roman drar sig Falkenland för att skildra det sjaskiga och fula hos människan. Med poetens skarpa blick skildrar hon avund i dess absolut lägsta form, en avund rå och köttig som slaktavfall.

I detta fall är det den första hustrun som inte kan förmå sig att släppa taget om exmaken Felix och hans nya familj. Felix verkar ha varit något av ett svin men det är hans nya fru Claire som blir måltavla för hennes bitterhet. Det är mot henne hon riktar sin vrede. Kanske för att Claire är vacker, rik och har fått den son med Felix som borde ha varit hennes. Själv är hon fattig konstnär och lever ensam med dottern Ma efter det att fadern lämnat dem många år tidigare. Hennes liv har inte blivit som hon trodde och hoppades. Redan innan hon fick vetskap om Felix nya liv uppfylldes hon av en känsla av otillräcklighet, att inte vara bra nog och inte räcka till. I jämförelse med gudinnan Claire blir hennes eget misslyckande än tydligare. Hon har inget och Claire har allt. Men en sak har hon gentemot Claire. Hon var först. ”Aldrig hade han funnit vägen till en kvinna som du, utan att gå genom mig" skriver hon.

I breven till Claire får vi ta del av hennes tankar och blicka in i ett psyke som balanserar oroväckande nära vansinnets gräns. För det står ganska snart klart att det inte är en helt frisk människa man har att göra med här. Vansinnet sprider sig allteftersom avundet tillåts att uppta en allt större del av hennes vardag. Fasaden rämnar så sakteliga och livet hon byggt upp åt sig rasar alltmer samman. Inte ens Ma kan ge henne viljestyrka nog att stoppa den nedåtgående spiralen. Ma, som tidigare varit hennes allt, hennes chans att bli lycklig. Allt som betyder något nu är Felix och Claire.

Falkenlands språk är vackert och rått på samma gång. Jag värjer mig mot det bitvis men fascineras likafullt. Hennes särskilda ton och berättarstil är inte för alla och man kan väl säga att jag ännu inte riktigt kommit underfund med om det helt faller mig i smaken. Intressant och annorlunda är det hur som helst. Hennes karaktärer är sannerligen inte lätta att tycka om, men till skillnad från Ernst känner man i alla fall till en början en viss sympati för den första frun även om hon redan på de första sidorna får det att krypa i kroppen av obehag. ”Jag är inte en parasit som vill nära mig på dig. Jag vill dig inget ont, det måste du inse. Jag vill bara komma närmare.” Och nog kommer hon nära, den första hustrun, oroväckande nära.

Stina