Gav mig i kast med Harper Lees "To kill a mockingbird" efter att ha fastnat för den fina framsidan vid ett random biblioteksbesök. Tyvärr visade sig framsidan vara det enda bra med den trista romanen. Vad kan man säga? Diskbänksrealism när det är som värst kanske. Nu var boken så trist att jag gjort mitt bästa för att förtränga den, vilket faktiskt gått väldigt bra då det var en föga minnesvärd bok. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att den handlade om rasism i 50-talets(?)USA. Jag kommer också ihåg att det var alldeles för mycket goodie-two-shoes över romanens unga berättarinna. Så mycket att jag faktiskt mådde lite illa större delen av läsningen, fast det kan å andra sidan också ha att göra med romanen som helhet.
Ja, tror detta får räcka som recension- jag orkar inte ens engagera mig nog för en riktig recension av en sådan trist bok, för ärligt, en så här usel bok förtjänar inte det!
torsdag 19 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
Se den!
Bilderna från: http://www.coveringmedia.com/movie/2010/09/never-let-me-go.html
http://passiondl.com/tag/movie/
Ishiguros debutroman
Känns som att det blivit en hel del Kazuo Ishiguro på sistone, vilket i alla fall enligt mig känns mycket fint då jag riktigt längtar efter att sätta tänderna i ännu en av hans romaner. Efter missräkningen med "Never let me go" som ju aldrig kom på bio till Visby känns det för övrigt lite surt att upptäcka att den visst gått upp på bio i Visby- i alla fall på färjorna. Där ser man! Kan kanske vara värt en färjetur eller två.....
OBS! Läs endast denna recension om du redan läst boken, eller om du ändå inte tänkt göra det då det här kommer att spoilas både det ena och andra!
I alla fall, för att återgå till hans debutroman, "Berg i fjärran" heter den på svenska och den påminner nästan läskigt mycket om Guy Burts debut. Inte så mycket i handling, men väl i temat och sättet han bygger upp sin berättelse på. Till skillnad från det jag tidigare läst av honom kretsar handlingen denna gång kring en japansk kvinna (Etsuko), om än emigrerad till USA, som tänker tillbaka på sitt liv hemma i Japan och då främst på sommaren då hon var gravid och träffade Sachiko och hennes olyckliga och negligerade lilla dotter. Det här var även sommaren då en barnamördare härjade i området. Tidigt i berättelsen står det klart att hennes make precis har dött och att hennes äldsta dotter Keiko tagit sitt eget liv, genom hägning, för en tid tillbaka.
Detta med tillbakablickandet känns igen från Ishiguros tidigare berättelser och även de vemodiga dragen. Precis som i "Never let me go" är det ett återhållsamt och nedtonat språk som för berättelsen framåt, och Ishiguro berättar sin historia så att man på slutet stänger boken och undrar vad det egentligen är som har hänt.
Det första som slår mig (och även andra läsare skulle jag tro) är att det aldrig har funnits någon Sachiko med en olycklig dotter och att det är sin egen historia Etsuko har berättat. Några av de faktorer som tyder på detta är att Sachiko så många gånger påpekar vilken bra mamma Etsuko kommer att bli (vilket hon ju snarare är motsatsen till om det nu är hon som är Sachiko), sättet Etsuko passivt står bredvid och låter Sachiko dränka några små kattungar (INGEN skulle stå och vara så passiv!) och sättet berättarperspektivet mot slutet av berättelsen mitt i ett stycke ändras från att vara Etsúkos perspektiv till att helt plötsligt bli Sachikos. Precis innan boken avslutas är det även en referens till en utflykt Etsuko gjorde med Satchiko och henns lilla dotter, men där Etsuko säger till sin yngsta dotter att hon varit där med systern som begick självmord. Nu kan hon självklart ha åkt tillbaka dit, men för mig känns det som att utflykten hon refererar till var just den som gjordes med Sachiko, som alltså i sådana fall inte finns och är hon.
En annan tanke som dyker upp är givetvis den om att det är hon som i själva verket är baranmördaren. Ishiguro har tagit med detaljer i romanen, som i alla fall i mitt tycke hintar om det, och så blev ju dottern hängd precis som barnen blev den där sommaren. Bland annat kommer Satchiko/Etsuko mot slutet av boken fram till dottern som undrar vad det är hon håller i händerna. Lite väl ivrigt bedyrar hon då att hon inte ska skada flickan som trots denna försäkran snabbt springer därifrån. Tidigare i berättelsen har det dessutom pratats om att flickan sett en mor med sitt dränkta barm, och detta skulle ju lika gärna kunna vara en referens till att hon sett modern mörda.
Ja, det här är sannerligen en bok man stänger med fler frågor än svar!
OBS! Läs endast denna recension om du redan läst boken, eller om du ändå inte tänkt göra det då det här kommer att spoilas både det ena och andra!
I alla fall, för att återgå till hans debutroman, "Berg i fjärran" heter den på svenska och den påminner nästan läskigt mycket om Guy Burts debut. Inte så mycket i handling, men väl i temat och sättet han bygger upp sin berättelse på. Till skillnad från det jag tidigare läst av honom kretsar handlingen denna gång kring en japansk kvinna (Etsuko), om än emigrerad till USA, som tänker tillbaka på sitt liv hemma i Japan och då främst på sommaren då hon var gravid och träffade Sachiko och hennes olyckliga och negligerade lilla dotter. Det här var även sommaren då en barnamördare härjade i området. Tidigt i berättelsen står det klart att hennes make precis har dött och att hennes äldsta dotter Keiko tagit sitt eget liv, genom hägning, för en tid tillbaka.
Detta med tillbakablickandet känns igen från Ishiguros tidigare berättelser och även de vemodiga dragen. Precis som i "Never let me go" är det ett återhållsamt och nedtonat språk som för berättelsen framåt, och Ishiguro berättar sin historia så att man på slutet stänger boken och undrar vad det egentligen är som har hänt.
Det första som slår mig (och även andra läsare skulle jag tro) är att det aldrig har funnits någon Sachiko med en olycklig dotter och att det är sin egen historia Etsuko har berättat. Några av de faktorer som tyder på detta är att Sachiko så många gånger påpekar vilken bra mamma Etsuko kommer att bli (vilket hon ju snarare är motsatsen till om det nu är hon som är Sachiko), sättet Etsuko passivt står bredvid och låter Sachiko dränka några små kattungar (INGEN skulle stå och vara så passiv!) och sättet berättarperspektivet mot slutet av berättelsen mitt i ett stycke ändras från att vara Etsúkos perspektiv till att helt plötsligt bli Sachikos. Precis innan boken avslutas är det även en referens till en utflykt Etsuko gjorde med Satchiko och henns lilla dotter, men där Etsuko säger till sin yngsta dotter att hon varit där med systern som begick självmord. Nu kan hon självklart ha åkt tillbaka dit, men för mig känns det som att utflykten hon refererar till var just den som gjordes med Sachiko, som alltså i sådana fall inte finns och är hon.
En annan tanke som dyker upp är givetvis den om att det är hon som i själva verket är baranmördaren. Ishiguro har tagit med detaljer i romanen, som i alla fall i mitt tycke hintar om det, och så blev ju dottern hängd precis som barnen blev den där sommaren. Bland annat kommer Satchiko/Etsuko mot slutet av boken fram till dottern som undrar vad det är hon håller i händerna. Lite väl ivrigt bedyrar hon då att hon inte ska skada flickan som trots denna försäkran snabbt springer därifrån. Tidigare i berättelsen har det dessutom pratats om att flickan sett en mor med sitt dränkta barm, och detta skulle ju lika gärna kunna vara en referens till att hon sett modern mörda.
Ja, det här är sannerligen en bok man stänger med fler frågor än svar!
måndag 16 maj 2011
Truman Capotes "Summer crossing"
Denna roman, utgiven långt efter Capotes död, kan knepigt nog även ses som hans allra första roman.
Mycket i stilen känns igen från "Breakfast at Tiffanys" och även här är det livets dekadens som är i fokus. Huvudkaraktär i boken är Grady, som passar på att strula runt med pojkvännen medan resten av familjen är borta på semester över sommaren (a summer crossing som det så fint uttrycks...). Allt är förstås fun and games, i alla fall tills problem börjar uppstå. Nu tänker jag inte avslöja för mycket av handlingen genom att gå in på vad det är för problem, men problem blir det!
Det här är för mig mest underhållning för stunden, och efter att först ha läst "Bonjour tristesse" måste jag säga att jag tycker att Sagan långt bättre än Capote bemästrar konststycket att skildra dekadens på ett sätt som känns äkta och trovärdigt. Därmed inte sagt att Capote gör det dåligt, men Sagan har ett sätt att skriva som gör att man inte annat kan än att tro på henne. Sagans berättelse känns liksom självupplevd på ett sätt som Capotes inte gör. Hans roman är mer något man läser och underhålls av, men som inte berör mer än så.
Mycket i stilen känns igen från "Breakfast at Tiffanys" och även här är det livets dekadens som är i fokus. Huvudkaraktär i boken är Grady, som passar på att strula runt med pojkvännen medan resten av familjen är borta på semester över sommaren (a summer crossing som det så fint uttrycks...). Allt är förstås fun and games, i alla fall tills problem börjar uppstå. Nu tänker jag inte avslöja för mycket av handlingen genom att gå in på vad det är för problem, men problem blir det!
Det här är för mig mest underhållning för stunden, och efter att först ha läst "Bonjour tristesse" måste jag säga att jag tycker att Sagan långt bättre än Capote bemästrar konststycket att skildra dekadens på ett sätt som känns äkta och trovärdigt. Därmed inte sagt att Capote gör det dåligt, men Sagan har ett sätt att skriva som gör att man inte annat kan än att tro på henne. Sagans berättelse känns liksom självupplevd på ett sätt som Capotes inte gör. Hans roman är mer något man läser och underhålls av, men som inte berör mer än så.
söndag 15 maj 2011
Nocturner av Kazuo Ishiguro - en novellsamling som lovar för mycket
Novellsamling bestående av fem noveller som alla kretsar kring musik- musik och vemodiga och trasiga relationer.
Efter att ha läst två och älskat två av Ishiguros romaner, Sandras månadsbok "Never let me go" och debutromanen "Berg i fjärran" hade jag förväntat mig en novellsamling av lika hög kvalitet - men icke! Temat verkade ju så lovande, men det här kommer inte alls upp i samma nivå som de romaner jag tidigare läst. Novellerna berör helt enkelt inte på samma sätt och de känns inte ens särksilt engagerande. Nej, en besvikelse som sagt, där inte en av de fem novellerna visade sig vara särskilt minnesvärd. Många av dem, ja faktiskt med endast ett undantag, kändes allt för konstruerade för att vara trovärdiga. Dessutom vilade en känsla av något gammalmodigt över novellerna, vilket gjorde att det kändes lite som att läsa föråldrade noveller med en sådär 40-50 år på nacken.
Det blir således inget högt betyg till "Nocturner", men jag hoppas fortfarande på att bli lika förtrollad av hans "Återstoden av dagen" som av hans andra romaner.
Efter att ha läst två och älskat två av Ishiguros romaner, Sandras månadsbok "Never let me go" och debutromanen "Berg i fjärran" hade jag förväntat mig en novellsamling av lika hög kvalitet - men icke! Temat verkade ju så lovande, men det här kommer inte alls upp i samma nivå som de romaner jag tidigare läst. Novellerna berör helt enkelt inte på samma sätt och de känns inte ens särksilt engagerande. Nej, en besvikelse som sagt, där inte en av de fem novellerna visade sig vara särskilt minnesvärd. Många av dem, ja faktiskt med endast ett undantag, kändes allt för konstruerade för att vara trovärdiga. Dessutom vilade en känsla av något gammalmodigt över novellerna, vilket gjorde att det kändes lite som att läsa föråldrade noveller med en sådär 40-50 år på nacken.
Det blir således inget högt betyg till "Nocturner", men jag hoppas fortfarande på att bli lika förtrollad av hans "Återstoden av dagen" som av hans andra romaner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)