Inte efter midnatt av Daphne du Maurier

Det här var en av böckerna jag plöjde under min semester i maj-juni. Tillsammans med Hustvedts roman som jag tidigare recenserat blev det här en av favoriterna när det gäller böckerna jag lånat för slapp sommarläsning.

Inte efter midnatt är en samling noveller där den gemensamma nämnaren att de innehåller mer eller mindre övernaturliga händelser. Samlingen inleds med novellen ”Titta inte nu”. Om den känns bekant kan det vara för att den filmatiserats. Under titeln ”Don´t look now” visades den som skräckfilm under en av kulturnätterna. Filmen lyckades verkligen med att fånga den kusliga stämningen i novellen liksom den klockrena beskrivningen av Venedig. Det är nog min favorit av novellerna, även om det egentligen bara är en som jag inte tyckte var särskilt bra. John, huvudperson i novellen, är på semester med sin fru Laura efter att de tragiskt förlorat sin lilla dotter. Laura kommer i kontakt med två systrar som säger sig stå i kontakt med den döda dottern varmed hon sväljer allt de säger med hull och hår och säger sig vara lycklig nu när hon kommit i kontakt med den döda dottern. Av naturliga skäl är hennes make mer avvaktande till detta, men för att göra hustrun till lags lyssnar han på systrarna när de varnar dem för att stanna i Venedig då de svävar i fara.....

I ”Inte efter midnatt” träffar vi ännu en semesterfirare;  en lärare som är på semester på Kreta för att måla. Han var i alla fall lärare innan semestern och inleder berättelsen med att berätta för läsaren om hur en lömsk ålderdomlig magi ligger bakom hans avsked och inte som hans doktor säger en bristande inre balans. Vår huvudpersons bekymmer börjar redan vid incheckning när han insisterar på att få bo i en avskild bungalow som visar sig ha varit bostad för en semesterfirare som hittats drunknad. När han sedan träffar på Mr Stoll, bullersam och otrevlig, ska han bli varse att vistelsen kan komma att bli mer händelserik än han vill.

I ”Ett gränsfall” är det Shelagh som står i centrum när hennes far avlidit efter en tids sjukdom. Inget mystiskt där egentligen, utom att han vid dödsögonblicket med ett uttryck av fasa tittat på dottern och ropat ”Åh nej, å Jinnie...kära Gud!”. Händelsen förföljer henne och som en slags botgöring och för att hon tror att fadern hade velat detta reser hon iväg till Irland för att leta reda på hans bestman, som han tappat kontakten med för flera år sedan. Väl framme visar han sig bo på en enslig ö dit det inte är lätt att ta sig utan inbjudan och efter en nattlig promenad finner hon sig bortförd, mot sin vilja, till det ensliga huset på ön. Hon börjar ana att allt kanske inte står rätt till. Är han galen eller ligger något annat bakom? Den här novellen känns kanske lite väl otrolig, men jag gillar känslan av den och hur författarinnan byggt upp den. Den ger mig nästan liten kioskdeckar-vibbar, fast på ett bra sätt.

”Genombrottet” i sin tur känns snarare som kiosdeckar science fiction, men även det på ett charmigt sätt. Det handlar om experiment av det mer mystiska slaget.

Slutligen är det ”Korsets väg”, men den var den minsta favoriten och får ingen egen presentation. Det var även den som minst kändes tillhöra de andra då det definitivt inte försiggår något övernaturligt där.

// Sofia

Ögonbindeln av Siri Hustvedt

Det här är Hustvedts debutroman, vilket jag tycker märks då den inte känns lika mästerligt sammansatt som övriga böcker jag läst av henne. Huvudperson i boken är Iris Vegan och vi får följa henne genom 4 olika episoder där hon möter människor som starkt påverkar henne och hennes jag. Just greppet med att dela in berättelsen på detta sätt gör att handlingen känns splittrad, även om de olika delarna tematiskt liknar varandra. I grunden handlar alla berättelser om identitet och vad som formar oss som personer. På det temat klär vår huvudperson i en av delarna ut sig till man och ger sig ut i natten under annan identitet. Det känns nästan mer som att läsa en novellsamling än en roman, även om huvudpersonen alltid är densamma. Nästan lite som Monroes ”Tiggarflickan” som just är en novellsamling där vi får möta samma huvudperson i olika skeden av hennes liv. Den första berättelsen där hon genom sitt behov av extrajobb möter Mr Morning som vill att hon på band ska läsa in detaljerade beskrivningar av en död flickas tillhörigheter slutar dessutom väldigt abrupt vilket är synd då det jag blev nyfiken på att höra mer om den märkliga situationen.

Under romanens gång möter hon ytterligare personer som påverkar henne och på sätt och vis förändrar henne som person. Det är en intressant tanke att mötet med slumpvis personer så starkt kan påverka och idén känns tyvärr ibland mer intressant än själva romanen. Ska jag invända mot något är det huvudpersonens förmåga att gång på gång låta sig dras med av andra personer och vara så godtrogen, men vem lär sig väl efter första gången? Tematiskt är det verkligen en Hustvedt roman och drag från hennes andra romaner känns igen.

Jag gillar sammanfattningsvis romanen, men det känns som att det här hade kunnat bli ännu bättre. Som debut får jag dock säga att det är imponerande och jag gillar hur den är uppbyggd där allt inte berättas kronologiskt utan handlingen svänger i tid.

//Sofia

Mysrysare. Vem är vem av Alma Blair

Semesterns första mysrysare blev utläst i början av juni månad när jag precis hade gått på semester. Nu är jag tillbaka på jobbet igen, men hoppas på att hinna ytterligare någon mysrysare innan sommaren är över.

Jag får tacka min kära syster för lässtunden då jag fick den av henne i födelsedagspresent. Tack Stina för att du inte drar dig för att förse mig med litteratur av den mer tvivelaktiga kvalitén :-). Har ju själv lite köpstopp på böcker för tillfället då jag satsar på att krympa min ska-läsa-hög i år, men böcker i present tas som alltid tacksamt emot.

I alla fall så handlade denna spännande (nja...) rysare om Lindsey som dras in i en bedragarhärva när hon fått jobb som värderingsman. Hon ska värdera en gammal herrgård inför att arvet ska delas ut nu när arvtagaren fyller 30 år. Dock blir det hela något komplicerat när två män dyker upp och gör anspråk på att vara arvtagaren. Lindsey blir naturligtvis till sig i trasorna över just den man som smyger omkring och inte riktigt verkar ha rent mjöl i påsen. Inte heller har han några handlingar som visar att han verkligen är den rätta arvtagaren. Vad ska stackars Lindsey göra?

Jag tror nu att vi alla vet vad den lilla Lindsey kommer att göra och jag tror att vi alla vet hur det kommer att gå, så därför känner jag inte att recensionen behöver innehålla så mycket mer om själva handlingen. Det räcker kanske med att konstatera att just denna mysrysare mer gav mig Harlequin-vibbar än något annat, och det kan jag säga är inte ett gott betyg. Lindsey och hennes ”arvtagare” får därmed en ganska stark tummen ner. Sorry. Lindsey – du fann ju i alla fall kärleken!

//Sofia 

Sweet Valley University. Del 11. Kräv natten tillbaka av Francine Pascal

Del 11 i University-serien handlar om efterdyningarna av att Jessicas dejt där James försökt våldta henne. Hon anmäler honom för skolans granskningsnämnd (men att polisanmäla var det inte tal om eller????), men blir varse att det är James som får elevernas sympatier och inte henne. Känns lite som Sverige idag alltså.....

Precis som när det gäller del 10 i serien blir jag provocerad av att så laddat ämne behandlas så lättvindigt, men på sätt och vis är det väl bra att ämnet i alla fall tas upp. I tidigare delar av tvillingserien skulle omnämnandet av något sådant aldrig ha skett. Däremot hoppas jag att man i fortsättningen kan ha den goda smaken att skriva om de lite jobbigare ämnen med något större respekt. Men, men, ställer mig tveksam till om det verkligen kommer att bli så.

Men nu är det ju inte bara Jessica som står i centrum, utan det verkar även som om pyskot som Elisabeth dejtade tidigare, William White, är tillbaka. Nu sitter ju han inspärrad på dårhus, men det verkar tydligen lätt att obemärkt smita ut från sådana ställen i Sweet Valley. Varför är jag inte förvånad? Och Elisabeth som nu ska vara så smart reagerar inte alls när konstiga lappar börjar dyka upp och hon känner sig vara förföljd. Och hon ska vara den smarta tvillingen? Tillåt mig att dra på munnen.

Nu känns det ju kanske som att jag och University-serien inte riktigt kommer överens, och kanske kan det vara så, men det är ändå lite sorgligt att detta är sista delen som jag (eller i detta fall Stina) har i min ägo – så uppföljning i hur det går för William White kan nog tyvärr komma att dröja några år..... Men jag hoppas självklart på lite tvillingboks-fyndande framöver även om utbudet på Gotland brukar kunna vara ganska dåligt. Det skulle i sådana fall vara välbehövligt då jag för tillfället håller på att läsa i den sista tvillingboken som finns i min ska-läsa-hög. Håller därmed tummarna då lite tvillinglitteratur känns som lagom lättsmält sommarläsning.

// Sofia

Sweet Valley University. Del 8. Återföreningen av Francine Pascal

I denna del om tvillingarnas liv på Sweet Valley University kretsar mycket kring den kommande återföreningsfesten som infaller under julledigheten. Elisabeth är osunt förälskad i Tom och ser fram emot att visa upp honom där hemma, både för tidigare skolkamrater och för föräldrarna, medan Jessica mest vill glömma sitt första olyckliga år under vilket hon hunnit gifta sig, få äktenskapet annullerat och sin tidigare fästman förlamad. Allt ovan nämnda har föräldrarna lyckats missa då de var utomlands på kryssning, något som känns lite svårt att svälja då det är byhålan Sweet Valley vi talar om; där alla skvallrar om alla. Men, men..... För övrigt; vem drar hem sin pojkvän sedan några veckor till föräldrarna att tillbringa hela jullovet med? Känns även det något osunt, Elisabeth!

I alla fall är det främsta som upptar Jessica tankar (trots annullerat äktenskap och en förlamad f.d man....) att hon absolut inte vill framstå som en förlorare under återföreningen varmed hon givetvis måste se till att hitta någon snygg och lyckad kille innan återträffen. Det gäller ju att ha sina prioriteringar! Eftersom det är Jessica kan vi nog vara ganska säkra på att hon lyckas.

Elisabeth däremot verkar mest ägna sig åt att sumpa sin karriär på Universitet genom att hångla med Tom istället för att plugga. Man skulle ju kunna tycka att detta vore en välkommen förändring i den lite tråkiga Elisabeths liv, men det blir mest irriterande när hon och Tom inte kan vara ifrån varandra en enda sekund.

Med detta sagt känns detta mest som lite av en transportsträcka till nästa del av serien då inget särskilt minnesvärt händer och jag hoppas verkligen att kommande delar av serien kommer att vara mer händelsefulla och mindre mindre krystade.

// Sofia