Tävlingen gick ut på att hitta Bergmanrussinen i vår film noir-doftande kaka av tvivelaktig kvalitet. Exakt antal tävlande: en. Lite fail på det kan man tycka, men det uppvägdes något av att vår enda tävlande briljerade genom att lyckas urskilja varje Bergmanskt replikskifte med den äran. Well done, well done.
Med den tävlandes egna ord tog hon sig ambitiöst och med vinglaset i högsta hugg an utmaningen, och hittade radioteaterns 5 filmer och 7 replikskiften. Med viss stolthet meddelade vår vinnare att hon helt på egen hand lyckades hitta replikerna från Smultronstället och Det sjunde inseglet. För att hitta de andra krävdes lite mer tvivelaktiga metoder (Jag gissar att detta bestod av extensivt googlande. Har jag rätt?) men till sitt försvar framhäver hon att hon inte sett dem och därför inte heller kan förväntas känna igen några repliker. Som tur är säger hon att det känns ganska lätta att urskilja en Bergmansk replik. Särskilt när den är inklämd i vår dynga. Det där sista sa hon inte. Men hon tänkte. Därför blir hon utan pris. Haha, skojar bara. Förutom äran kan vår vinnare glädja sig åt ett hemligt bokpaket som delas ut vid nästa bokmiddag.
Facit kan ni se nedan, där de Bergmanska replikerna och filmen de kommer ifrån har fetmarkerats. Och betänkt att detta mästerverk tog typ en halvtimme att skriva samman. Vad ska jag säga, jag kände inspirationen. En smula genialitet på det så var det klart. Nu lämnar jag er med förväntningarna på topp. Läs och njut! Ni kan också lyssna på teatern i urpsrungsinlägget (jag kommer inte ihåg hur man länkar direkt).
Film noir a la Bergman - Medan staden sover
Manus: Stina (med bidrag av Ingmar Bergman), Regi: Stina och Karl
Röster: Marianne – Stina, Isak - Karl
Det började som en vanlig dag på kontoret. Samtal som skulle ringas, papper som skulle fyllas i och småtjuvar och fifflare som skulle sättas bakom lås och bom. Det var ett hårt liv. Ett hårt jobb. Men någon var tvungen att göra det. Denna någon var jag.
Jag hade arbetat 24 timmar i sträck med ett knivigt och brådskande fall. Hjärnan kändes lika tom som enlitersflaskan whiskey som stod på skrivbordet. Jag tog en cigarett för att få tankarna att klarna och såg röken ringla upp mot taket. Jag hade alla dessa ledtrådar men de verkade inte passa ihop. Jag kunde inte få någon ordning på dem. En pusselbit saknades.
Det var då HON kom in i bilden. Det knackade på dörren och så stod hon där. Mitt hjärta började bulta och jag förnam en vag obehagskänsla. Damer av den sorten betydde bara en sak – trubbel. Hon var vacker, men det var något annat också. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon påminde mig om någon.
Isak: Tror du på Gud, frågade jag. För jag tror att en av hans änglar precis klev in genom dörren.
Hon tittade på mig och inte skymten av ett leende kom över hennes läppar.
(Sommarlek) Marianne: Jag tror inte gud finns. Och om han finns, så hatar jag honom. Du känner inte igen mig. Jag är inte förvånad.
Jag såg på henne igen, tog in varje detalj. Och nu såg jag. Det var Marianne. Vackra, stolta, hetlevrade Marianne. Den jag aldrig kunnat glömma. The one that got away. Hon såg annorlunda ut, det fanns en hårdhet som inte funnits där förut.
Isak: Visst känner jag igen dig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.
Marianne: Vad besviken du måste vara då att jag står här på ditt kontor igen efter så många år. Men tro inte att jag är här av egen fri vilja. Jag är här för att jag måste. Du är den enda som kan hjälpa mig. Det är du skyldig mig. Du kan inte säga nej.
Jag såg förakt i hennes blick. Och rädsla.
(Smultronstället) Isak: Vad har du emot mig egentligen?
Marianne: Ska jag svara dig uppriktigt?
Isak: Jag frågar ju.
Marianne: Du är en gammal egoist, farbror Isak. Du är fullständigt hänsynslös, du har aldrig lyssnat till någon annan än dig själv, men du maskerar det bra bakom din gammelmansfiness, din vänliga charm. Men du är en benhård egoist. Sen må du i tal och skrift utmålas som den store människovännen, men vi som har sett dig på nära håll, vi vet vem du är. Oss lurar du inte.
Jag kunde inte sluta att se på henne. Hennes känsloutbrott gav ansiktet en ny lyster och jag såg plötsligt flickan jag älskat en gång för en evighet sedan.
(Smultronstället) Isak: Jag vet varför du är arg och jag klandrar dig inte, men det är orimligt att leva i den här världen. Det är ännu orimligare att befolka den med nya stackare. Och allra orimligast är att tro att dom ska få det bättre än vi.
Marianne: Det där är svepskäl.
Isak: Kalla det vad du vill. Jag var själv ett föga välkommet barn i ett äktenskap som var en frisk avglans av helvetet. Det här livet äcklar mig till kräkningar och jag tänker inte ta på mig ett ansvar som tvingar mig att existera en dag längre än jag själv vill.
Marianne: Jag vill inte tala om det förflutna det är inte därför jag är här.
Isak: Okej, så varför ÄR du här?
Marianne: Någon är ute efter mig. En man med kontakter. Han kanske redan vet att jag är här. Vi kan kan sväva i livsfara.
Hon hulkade sig igenom resten av den otäcka historien. Jag hatar att se kvinnor gråta. Kontentan av historien var att Mr X, den största och farligaste maffiabossen norr om Borås, hade fått Marianne på kornet, och om han inte fick henne skulle ingen annan få henne heller. Mariannes fästman hade redan fått en ståplats i Bråviken som en första varning. Marianne visste ingen råd. Antingen fick hon ge sig till rötägget eller så skulle alla i hennes närhet, alla som hon älskade sväva i livsfara.
När jag lyssnat färdigt på hennes historia hällde jag upp ett stort glas whiskey åt oss var. Jag visste att det bara fanns en väg ut ur det här. En enda väg som kunde göra Marianne fri.
Isak: Drick. Du kommer inte att gilla det här.
Medan hon svepte den bärnstensgula vätkan i ett enda drag tog jag fram min Glock 54 ur byråladan. Jag laddade den och såg på Marianne.
Marianne: Den där kommer inte vara oss till någon hjälp. Om det var så enkelt skulle jag inte vara här.
(Fängelse) Isak: Jodå, visst kommer den att hjälpa oss. Vi ska ta livet av oss tillsammans, du och jag. Har du inte förstått det?
Marianne: Och om jag inte vill?
Isak: Visst vill du. Förr eller senare tar man livet av sig, bara man ger sig tid att tänka över saken det allra minsta. (Det sjunde inseglet) Är du beredd?
Marianne: Min kropp är beredd, inte jag själv. Nej nej jag kan inte. Jag måste få fundera först.
Isak: Då får du fundera fort.
Marianne: Jag kan inte bara avsluta allt. Inte nu när jag precis fått se dig igen. Kan du inte åtminstone berätta hur du haft det först, under alla dessa år.
(Saraband) Isak: Ja, för all del. Ibland när jag betraktar min självvalda isolering så tänker jag att jag lever i helvetet. Och att jag redan är död fast jag inte vet om det. Men, för all del, jag har det ganska komfortabelt. Jag har ingen anledning att klaga. Jag rannsakar mitt liv framlänges och baklänges, med facit.
Marianne: Det låter inte särskilt roligt.
Isak: Nej, kära Marianne, det är just så. Det är inte roligt men vem fan har sagt att det ska vara roligt i helvetet?
Marianne: Jag har inte heller haft det så roligt ska du veta. Om du visste vad jag har fått utstå. Mer än en människa skulle behöva under en livstid, och jag är inte ens 30.
(Det sjunde inseglet) Isak: Och trots det vill du inte dö.
Marianne: Jo, jag vill.
Isak: Vad väntar du på?
Marianne: Jag vill ha vetskap.
Isak: Du vill ha garantier.
Marianne: Kalla det vad du vill.
Isak: Jag kallar det payback bitch! Bam!!
Stina
