Emerald City av Jennifer Egan

Det här är en samling noveller av Jennifer Egan, och även om vissa av novellerna når fram bättre än andra måste jag säga att jag föredrar hennes romaner framför novellsamlingen. Liksom de romaner jag läst av henne är det förgångna ofta i fokus, vanligen med en känsla av nostalgi eller av med en känsla av något som har gått förlorat. Och när, eller om, huvudpersonen verkligen hittar tillbaka till det där som saknats/finner det den söker är det ofta med en känsla av uteblivet klimax, ett jaha, var det här allt? Det är bitterljuv läsning som när det är som bäst verkligen drar in läsaren i Egans speciella värld.

Bland de noveller jag gillade bäst finns ”One piece” om en bror/syster-relation som utspelar sig 6 år efter att mamman dödats i en olycka med den 10-åriga brodern som den som bragt henne om livet, en olycka som format brodern och även omvärldens uppfattning om honom. Han granskas av de nära som känns som att de bara väntar på att nästa ”olycka” ska hända. Hans syster märker det självklart, och även om också hon finner sig inblandad i en av hans olyckor är det här en historia som slutar oväntat hoppfullt.

”Puerto Vallarta” å sin sida är en historia som faktiskt avslutas med en glimt av hopp, även om den behandlar ämnet med en otrogen äkta man och en dotter som blir den som upptäcker otroheten. Mitt i familjedramat är det som om mannen till slut har spelat ut sin roll och den relation som är den viktiga faktiskt är den mellan dottern och hennes mor.

// Sofia

The invisible cirkus av Jennifer Egan

Romanen "The invisible circus"är Jennifer Egans debut, om den 18-åriga Phoebe som inte kan göra sig fri från minnet av den äldre systern som dött när hon var i Phoebes ålder. Det är svårt att tro att detta verkligen är Egans debutroman då den är så mästerligt komponerad. Just det nostalgiska temat om att längta tillbaka efter en tid som flytt och aldrig mer kommer att komma tillbaka verkar vara ett signum för Egan då även ”Huligarnerna kommer”, om än med en väldigt annorlunda historia, behandlar i grunden samma tema. Romanen är dessutom omsorgsfullt berättad med en historia som tar sin tid och rullas upp bit för bit  och jag älskar hennes finstämda språk.

Är det något jag har en smärre invändning mot är det just huvudpersonens Phoebes alltför krampaktiga tendens att vägra släppa det förflutna, liksom hon vill hindra resten från familjen att göra detsamma. Hon tycks vilja att allt ska vara som det alltid har varit, när till och med hon borde inse att livet sällan kan fås att stagnera. Så till slut inser till och med hon att det är dags att gå vidare när hon ger sig ut på en resa och lever livet istället för att tänka på det som varit. Och detta trots att hon ger sig ut och reser efter samma rutt som den avlidna systern....

// Sofia

Emerald city

Emerald city är en novellsamling skriven av Jennifer Egan. Den befolkas av en grupp människor som alla lite förvånat betraktar sina liv och undrar hur de hamnat där de är.

Det kan vara minnen av gånga händelser som triggar igång något. Även om vi nödvändigtvis inte önskat en annan utgång kan vi tänka tillbaka med en vag känsla av förlust och ånger. Vart hade vi varit om vi handlat annorlunda? Men det kan också vara en känsla av att nu, äntligen, kan vad som helst hända!

En av mina favoriter är The Stylist. Där får vi följa Bernadette som är 36 år men redan gammal i gamet. Arbetet som stylist har fört henne världen över på fotosessioner vid exotiska stränder och avlägsna byar. Det är ett ensamt och kringflackande liv, men det är det liv hon valt. Man kan inte få något utan att välja bort något annat. Hon har sett och upplevt mycket men söker fortfarande efter det där ögonblicket som inte påminner om något annat.

I The Watch Trick får vi träffa tre gamla vänner som befinner sig på en yacht för att fira Sonnys förlovning, den senaste i en lång rad. Den här gången med den unga Billie som har rymt från sin egen bröllopsfest för att vara med honom. De vet redan medan det sker att det här är något som de kommer att prata om på parties efteråt, hur de befinner sig på en yacht tillsammans med Sonny och hans stulna unga brud. Men det blir en kväll att minnas också av andra mindre angenäma skäl, när händelser från det förflutna kommer upp till ytan och sätter vänskapen på prov.

En kvinna är på semester i Spanish Winter. Hon är skild och har sedan skilsmässan rest ensam under lågsäsong. Spansk vinter är farlig och vacker och tom och hon låter den föra henne vart den vill i väntan på att något ska hända. För något måste hända, hon väntar på det, på det oundvikliga och vad det ska föra med sig.

Stina

En titt i backspegeln

 

Jag fyller trettiotvå år den här månaden. Jag är singel. Jag bor i en stugby. Oui mais moi je vais seule. Car personne ne m'aime. Det var precis här jag trodde att jag skulle vara när jag var barn. Eller inte. Nu säger jag inte att det här är sämre än förväntat, inte alls. Annorlunda, visst. Men sämre, inte nödvändigtvis. Living the dream, girlfriends.

Men nu var det inte mig vi skulle prata om utan månadens tema. Jag känner att det är rätt läge för att sätta oss ner och reflektera över varför det blev som det blev. Vi befinner oss här av en anledning. The road less travelled by osv. I månadens tema ska vi blicka bakåt och försöka utröna just detta.

I Poetens liv möts Jan och Dorotea den första dagen på gymnasiet. Där och då startar en slags vänskap som vägrar att släppa taget för Jans del. Han kan inte glömma Dorotea. Trettio år senare är han framgångsrik biografiförfattare. Han börjar skriva om Dorotea i ett försök att reda ut vad det var som hände, men egentligen är allt han vill att få träffa henne igen och att skriva hennes historia är så nära det går att komma.

I Den magiska cirkusen är det Phoebe som försöker få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.

Månadens bok: Poetens liv – Ellen Mattsson, 1999.
Den magiska cirkusen - Jennifer Egan, 1994.

Den magiska cirkusen har jag redan läst och även recenserat här på bloggen, men ska nu läsa om den på originalspråk då jag bara läst den på svenska.

Med detta sagt kan man nog konstatera att mina teman det här året kanske blivit lite personligare än tidigare. I februari var jag trött på killar och trött på kärlek och nu i maj är jag tydligen inne i en livskris. Jag går på känsla och feeling helt enkelt vid val av teman, vet inte om det är bättre eller sämre (Ni bah: Sämre! Sämre! hehe). För er skull lika mycket som för min hoppas jag därför på att undvika mörka tankar och depressiva tendenser i augusti och november.

Ni kan se det här årets teman som fyra djupdykningar in i mitt sargade psyke (oboy are you in for a treat!). Jag lämnar er med det löftet och två frågeställningar.

Fråga 1. Valde du den minst trampade stigen, och gjorde det i så fall verkligen hela skillnaden?

Fråga 2. Är boende i stugby Sveriges svar på USA:s trailer trash?

OBS! Det finns två varianter av Roberts Frosts The Road Not Taken att välja mellan ovan. En vanlig version där Robert Frost själv läser sin dikt för Alex och en cup song-variant för Sofia. Haha skojar bara :P Ni får välja ambitionsnivå själva.

Stina

Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt

Efter februari månads tema vill jag bara passa på att påminna oss om att all kärlek inte suger. I varje fall inte hela tiden. Kärlek kan vara fint också. Har jag hört. Jag förstår om ni inte tar mitt ord på det. Men jag har vänner som vet en del om kärlek. Kanske kan de övertyga er när inte jag kan.

Det här är bara ett litet urval tagna från de romaner jag läst den senaste tiden, plus några gamla favoriter. Kanske har ni några egna stycken att bidra med? Kom igen, hjälp mig komma ihåg varför det är värt det trots allt.

Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Jag vet inte varför du är bättre och vackrare än någon annan. Jag vet inte varför din kropp är något som jag inte kan sluta tänka på, varför jag tycker att de där små fläckarna och åsarna på din rygg är så ljuvliga eller varför de bleka, mjuka sulorna på dina New Jersey-fötter, som alltid har gått i skor, är mer gripande än några andra fötter, men det är de. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig att kartlägga din kropp, att staka ut dess poler, konturer och terränger, dess inre regioner, såväl tempererade som glödheta – en hel topografi av hud och muskler och ben. Jag sa det aldrig till dig, men jag föreställde mig ett liv som din kartograf, år av utforskningar och upptäckter som hela tiden skulle förändra kartans utseende. Den skulle alltid behöva ritas om och omformas för att hålla jämna steg med dig. Jag har säkert missat saker, Bill, eller glömt dem, därför att halva den tid jag har strövat runt över din kropp har jag varit blind och rusig av lycka. Det finns fortfarande platser jag inte har sett.
                                                                 ----

Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag är feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt. Om du tillåter kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du.

Farväl till Berlin, Christopher Isherwood
Sometimes I wake up in the night when it’s cold and wish he was there. You never seem to get really warm, sleeping alone.

Visa, Leonard Cohen
Jag gick nästan till sängs
utan att minnas
de fyra vita violerna
jag satte i knapphålet
på din gröna tröja

och hur jag kysste dig då
och du kysste mig
blygt som om jag
aldrig varit din älskare

Sommarens ljus, Zibby Oneal
Om kvällarna numera brukade de flyga med draken eller sjunga eller sitta och titta på Amanda som fångade insekter. När draken föll genom kvällshimlen, såg Kate på Ian som såg uppåt. Hon iakttog honom när han simmade tvärsöver dammen, gick upp över ängen, bredde smör på sitt rostade bröd. I minnet gjorde hon hundratals teckningar av vinkeln på hans axlar, dragen vid hans haka. Hin föreställde sig att måla hans terrakottafärgade hår, de vita fälten mellan hans fingrar när han särade på dem. Hon lärde sig honom på samma sätt som hon en gång hade lärt sig ängen, in i allra minsta lilla detalj – den trådslitna kanten på hans skjortärm, vecken på armbågen, de kisande linjerna i ögonvrårna.
   En gång hade hon frågat mamma hur en person kunde veta att han älskade någon. Hon hade inte menat älska som man älskar någon i familjen, utan den där andra sortens kärlek som hon egendomligt nog föreställde sig och ibland tänkte på. Tio år gammal hade hon lutat sig mot mamma och frågat, och mamma hade sagt.
”Det kommer du att veta bara.”
   Och det var sant, tänkte Kate. Hon visste.

                                                                 ----

Någonstans i huset höll mrs Hilmer på med att röja undan i ett rum, men Kate brydde sig inte om det. Hon hörde knappt, uppslukad av den här smältande känslan, inte längre säker på vad som var hans kropp och vad som var hennes.
   Efter en stund började hon lyssna till vad det var han sa, lyssna med ett halvt öra.
”Jag skulle ha tyckt om att ta med dig, Kate”, sa han, ”Men just nu är jag för gammal för dig. Jag måste resa för långt bort.”
   Hon visste vad det måste ha varit för saker han sagt innan. Hon förstod vad han sa nu. Men hans handflata låg på hennes hjässa och hans fingrar var i hennes hår. Mellan de bleka insidorna av hans spretande fingrar föreställde hon sig sitt mörka hår.
   Han berättade för henne att han måste åka bort. Men hans hand sa henne att det inte var för att han inte brydde sig om henne. Hans hand strök över det långa, raka håret, och berättade för henne att hon var vacker.
   ”Det här är inte rätt tillfälle, Kate”, sa han. ”eller dom rätta omständigheterna. Men här och nu är inte det enda du någonsin kommer att vara med om.”
   Men ändå, tänkte Kate, här och nu var det enda det någonsin skulle bli av just det här, och så lutade hon sig mot honom och kände hans hand kupa sig över hennes bakhuvud, och ner längs nacken och över håret över hennes axlar. Och hon tänkte på Miranda, som för första gången betraktade alla de skeppsbrutna männen, de första förutom hennes far som hon någonsin hade träffat.

The Invisible Circus, Jennifer Egan
“Don´t get me wrong, I was in love with her”, Wolf said. “Crazy about her, absolutely crazy. I don´t expect I´ll ever, ever feel that way about someone again. Jesus God, I hope not”.

Den blinde mördaren, Margaret Atwood
Hon fimpar sin cigarett i ett brunt askfat av glas, kryper sedan ihop intill honom med örat mot hans bröst. Hon tycker om att höra hans röst så här, som om den inte började i halsen utan i kroppen, som ett nynnande eller brummande, eller som en röst som kommer från underjorden. Som när blodet flyter genom hennes eget hjärta: ett ord, ett ord, ett ord.

Skuggorna i spegeln, Inger Edelfeldt
Oroa dig inte min älskade, det kommer alltid att finnas speglar.

 Stina

Tick tock

Diktarna påstår att man för ett ögonblick kan få tillbaka sitt forna jag om man återvänder till ett visst hus eller en viss trädgård där man varit som ung. Sådana pilgrimsfärder är ganska äventyrliga och kan lika väl medföra besvikelse som tillfredsställelse. Bestämda platser, samtida med olika år i ens liv, återfinner man säkrast inom sig själv.

Detta stycke från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt inleder passande nog Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök.

Ni vet den där känslan man kan få ibland. Ett vagt obehag. En känsla av förlust. Det är något som var där förut men som är borta nu. Det är inget så påtagligt att det går att sätta ord på. Det är en förändring som skett så gradvis att man nästan missat den. Det är inget man tänker på. Det är något som bara finns där, ett vilande virus. Men så plötsligt kastas man tillbaka. Det kan vara en doft, en lukt, en plats - så är man där igen som om ingen tid alls har förflutit. Tiotals år kan ha passerat men för några sekunder är man tillbaka. För några hisnande ögonblick har tiden imploderat. Det känns som igår och som en evighet sedan på en och samma gång.

Huliganerna kommer på besök är den känslan mellan två pärmar. Jag kan inte beskriva den bättre än så. Via nedslag i ett antal personers liv under olika tidsperioder får vi följa med på en resa där tiden är huvudperson. Vi rör oss från San Fransiscos punkscen på 1980-talet fram till något tiotal år in i framtiden. Det är ögonblicksbilder där huvudkaraktären i en berättelse kan dyka upp i periferin i nästa kapitel.  Den handlar om tid och vad den gör med oss. Om minnen och om det som var.

För vad var det egentligen som hände med den man var?

”Jag vet inte vad som hände med mig” sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte.” Bennie såg på honom, en medelålders man med yvigt silvervitt hår och tankfulla ögon. ”Du blev vuxen, Alex”, sa han, ”som alla vi andra.”

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen, så jag lämnar er där.

Stina

Mitt liv i tre böcker

Efterapar Amelias återkommande "Mitt liv i tre böcker" där kända personer får beskriva tre böcker som betytt mycket för dem. Och den här gången har turen kommit till... mig själv! Tänka sig.

Stina, 29, aktuell med recensioner och allmänt snicksnackande på Boktriangeln.

1. "Sommarens ljus" av Zibby O´Neal
En ganska enkel om än ovanligt välskriven ungdosmbok som har något visst. Jag läste den första gången som tonåring och har läst om den nästan varje sommar sedan dess, så det är nog också den bok jag läst flest gånger. Det är lite av en tidsresa varje gång boken öppnas på nytt, det går inte att undgå att tänka tillbaka på gymnasietiden som samtidigt känns så avlägsen och så nära. Det kan låta pretto men den här boken hjälper mig lite att komma ihåg vem jag är. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den.

2. "Den magiska cirkusen" av Jennifer Egan.

En ganska ny läsupplevlese som jag av någon anledning haft svårt att släppa. Trovärdigheten brast tyvärr bitvis men personerna som befolkar boken glömmer man inte. Jag gillade särskilt beskrivningen av huvudpersonen som är helt instängd i sin egen ensamhet och som försöker men inte lyckas undkomma sig själv.

3. "Darling River" av Sara Stridsberg
Det är hemskt, drabbande och smärtsamt vackert. Stridsbergs prosa går inte att värja sig emot. Hennes Doloresvariationer lämnar efter sig en doft av rosor och en besk smak i munnen. En av mitt livs bästa läsupplevelser.

Stina

Den magiska cirkusen

Det var ett tag sedan jag läste Den magiska cirkusen skriven av Jennifer Egan. När jag skrev min recension av Stridsbergs Darling River kom jag osökt att tänka på huvudpersonen i denna bok, Phoebe. Hon påminner mig till viss del om den okända modern från Darling River, kvinnan som inte arbetar för att hon behöver pengar utan för att hon längtar efter främlingars sällskap. Som hyr en prostituerad för att slippa genomleva natten ensam, för att vakna ensam på morgonen och upptäcka att flera av hennes tillhörigheter saknas men som konstaterar att det inte gör henne någonting. Hon hade betalat vad som helst för att inte vara ensam med den föregående natten.

Liksom Phoebe befinner hon sig i en slags självvald isolation på drift genom Europa. När hon vid ett tillfälle delar hytt med tre andra kvinnor på en båt vågar hon inte gå dit förrän de andra somnat och hon är därifrån redan i gryningen. Hon har kört omkring i sin lilla bil i Europa under flera års tid. Så fort hon talat med en människa för andra gången har hon varit tvungen att ge sig av.

Phoebes resa genom Europa går även den i ensamhetens tecken. Hon var fast i sin ensamhet redan innan hon gav sig av och hon förblir ensam i främmande land. Hennes självvalda isolation sitter så djupt rotad att hon inte vet hur hon ska kasta av sig den. Hon törstar efter mänsklig kontakt men är oförmögen att få det den. Till skillnad från Darling River-modern har hon dock ett mål med sin resa, att få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.

Egan skriver bitvis hudlöst om Phoebe, hennes oerhörda ensamhet och oförmåga att leva vidare i en värld utan systern. Hon skildrar den döda systern, Faith, med en intensitet som gör henne lika levande för läsaren som för Phoebe. Hennes korta 17-åriga liv levdes med en hastighet uppdriven till max där hon ständigt jagade nya upplevelser och erfarenheter. Det verkade som att hon kände på sig att livet skulle bli kort, och därför försökte kompensera med att leva mer än någon annan innan det var försent. Hon älskade livet och att hon skulle ha tagit sitt eget liv kan Phoebe inte acceptera.

Det är en intressant och gripande historia Egan målar upp genom Phoebes ögon. Tyvärr håller inte historien måttet hela vägen utan blir lite väl banal på sina ställen. Trots bristerna är det ändå en historia som drabbar och håller sig kvar länge.

Stina