Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt

Efter februari månads tema vill jag bara passa på att påminna oss om att all kärlek inte suger. I varje fall inte hela tiden. Kärlek kan vara fint också. Har jag hört. Jag förstår om ni inte tar mitt ord på det. Men jag har vänner som vet en del om kärlek. Kanske kan de övertyga er när inte jag kan.

Det här är bara ett litet urval tagna från de romaner jag läst den senaste tiden, plus några gamla favoriter. Kanske har ni några egna stycken att bidra med? Kom igen, hjälp mig komma ihåg varför det är värt det trots allt.

Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Jag vet inte varför du är bättre och vackrare än någon annan. Jag vet inte varför din kropp är något som jag inte kan sluta tänka på, varför jag tycker att de där små fläckarna och åsarna på din rygg är så ljuvliga eller varför de bleka, mjuka sulorna på dina New Jersey-fötter, som alltid har gått i skor, är mer gripande än några andra fötter, men det är de. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig att kartlägga din kropp, att staka ut dess poler, konturer och terränger, dess inre regioner, såväl tempererade som glödheta – en hel topografi av hud och muskler och ben. Jag sa det aldrig till dig, men jag föreställde mig ett liv som din kartograf, år av utforskningar och upptäckter som hela tiden skulle förändra kartans utseende. Den skulle alltid behöva ritas om och omformas för att hålla jämna steg med dig. Jag har säkert missat saker, Bill, eller glömt dem, därför att halva den tid jag har strövat runt över din kropp har jag varit blind och rusig av lycka. Det finns fortfarande platser jag inte har sett.
                                                                 ----

Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag är feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt. Om du tillåter kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du.

Farväl till Berlin, Christopher Isherwood
Sometimes I wake up in the night when it’s cold and wish he was there. You never seem to get really warm, sleeping alone.

Visa, Leonard Cohen
Jag gick nästan till sängs
utan att minnas
de fyra vita violerna
jag satte i knapphålet
på din gröna tröja

och hur jag kysste dig då
och du kysste mig
blygt som om jag
aldrig varit din älskare

Sommarens ljus, Zibby Oneal
Om kvällarna numera brukade de flyga med draken eller sjunga eller sitta och titta på Amanda som fångade insekter. När draken föll genom kvällshimlen, såg Kate på Ian som såg uppåt. Hon iakttog honom när han simmade tvärsöver dammen, gick upp över ängen, bredde smör på sitt rostade bröd. I minnet gjorde hon hundratals teckningar av vinkeln på hans axlar, dragen vid hans haka. Hin föreställde sig att måla hans terrakottafärgade hår, de vita fälten mellan hans fingrar när han särade på dem. Hon lärde sig honom på samma sätt som hon en gång hade lärt sig ängen, in i allra minsta lilla detalj – den trådslitna kanten på hans skjortärm, vecken på armbågen, de kisande linjerna i ögonvrårna.
   En gång hade hon frågat mamma hur en person kunde veta att han älskade någon. Hon hade inte menat älska som man älskar någon i familjen, utan den där andra sortens kärlek som hon egendomligt nog föreställde sig och ibland tänkte på. Tio år gammal hade hon lutat sig mot mamma och frågat, och mamma hade sagt.
”Det kommer du att veta bara.”
   Och det var sant, tänkte Kate. Hon visste.

                                                                 ----

Någonstans i huset höll mrs Hilmer på med att röja undan i ett rum, men Kate brydde sig inte om det. Hon hörde knappt, uppslukad av den här smältande känslan, inte längre säker på vad som var hans kropp och vad som var hennes.
   Efter en stund började hon lyssna till vad det var han sa, lyssna med ett halvt öra.
”Jag skulle ha tyckt om att ta med dig, Kate”, sa han, ”Men just nu är jag för gammal för dig. Jag måste resa för långt bort.”
   Hon visste vad det måste ha varit för saker han sagt innan. Hon förstod vad han sa nu. Men hans handflata låg på hennes hjässa och hans fingrar var i hennes hår. Mellan de bleka insidorna av hans spretande fingrar föreställde hon sig sitt mörka hår.
   Han berättade för henne att han måste åka bort. Men hans hand sa henne att det inte var för att han inte brydde sig om henne. Hans hand strök över det långa, raka håret, och berättade för henne att hon var vacker.
   ”Det här är inte rätt tillfälle, Kate”, sa han. ”eller dom rätta omständigheterna. Men här och nu är inte det enda du någonsin kommer att vara med om.”
   Men ändå, tänkte Kate, här och nu var det enda det någonsin skulle bli av just det här, och så lutade hon sig mot honom och kände hans hand kupa sig över hennes bakhuvud, och ner längs nacken och över håret över hennes axlar. Och hon tänkte på Miranda, som för första gången betraktade alla de skeppsbrutna männen, de första förutom hennes far som hon någonsin hade träffat.

The Invisible Circus, Jennifer Egan
“Don´t get me wrong, I was in love with her”, Wolf said. “Crazy about her, absolutely crazy. I don´t expect I´ll ever, ever feel that way about someone again. Jesus God, I hope not”.

Den blinde mördaren, Margaret Atwood
Hon fimpar sin cigarett i ett brunt askfat av glas, kryper sedan ihop intill honom med örat mot hans bröst. Hon tycker om att höra hans röst så här, som om den inte började i halsen utan i kroppen, som ett nynnande eller brummande, eller som en röst som kommer från underjorden. Som när blodet flyter genom hennes eget hjärta: ett ord, ett ord, ett ord.

Skuggorna i spegeln, Inger Edelfeldt
Oroa dig inte min älskade, det kommer alltid att finnas speglar.

 Stina