Månadens dikt: Standing Tall

I Januari uppmärksammade USA  Martin Luther King Day. Då vi alla vet vem Doktor King var går jag inte in närmare på den fantastiske mannen. Däremot tänkte jag försöka återknyta till honom i februari månads dikt, då februari i USA är Black History Month. En viktig månad, till för att uppmärksamma rasifierade människor, deras liv, historia och gärning i Det Stora Landet I Väst.

Därför kommer här, väldigt förutsägbart, Standing Tall av Jamie Mckenzie. En hyllningsdikt till doktor King, som förutom doktor Kings gärning även tar upp andra viktiga händelser ur den svarta medborgarrättsrörelsen, så som Rosa Parks vägran att sätta sig längst bak i bussen.

Hittade även en uppläsning av poeten själv, som till min egen förvåning, är vit. Kalla mig fördomsfull men när jag tänker på dikter om e svartas medborgarrättsrörelse tänker jag sällan på vita personer. En glad överraskning som påminner mig om att jag måste arbeta med mina fördomar.

In honor of Martin Luther King

                                  Surrounded by luxury, soft cushions and fans

Some kings rule their kingdoms sitting down
But this King stood strong
stood proud
stood tall



When the driver told Rosa
"Move to the back of the bus!"
When the waiter told students
"We don't serve your kind!"
When the Mayor told voters
"Your vote don't count!"
And when the sheriff told marchers
"Get off our streets!"
using fire hoses, police dogs and cattle prods
to move them along
This King stood strong
stood proud
stood tall
Speaking of peace
of love
and children
hand in hand
free at last
free at last



When some yelled for violence
For angry revenge
An eye for an eye
And a tooth for a tooth
He stood his ground
Preaching peace



And when some spit out hate
He stood there smiling
Spreading love
Until it rolled like the sea across the land
Sweeping away Jim Crow
Breaking down the walls
Ringing the bell
Joyfully
For Freedom



Until
Standing on the mountain top
They shot him
Coldly
Hoping to see him fall
Hoping to put him away
To bring him low



But this King
even in death
even today
stands strong
stands proud
stands tall
And we remember

by Jamie McKenzie

Månadens bibliotekarie, februari.

Ny månad och ny bibliotekarie, som det borde vara och är ibland.
Månadens bibliotekarie har jag haft på lut ett tag, i nöd-högen, för tillfällen jag inte hittat på någon annan.
För att återkoppla till nördigheten som bjuds i Scott Pilgrim kommer här:

                                                            OPTIMUS PRIME! 

Om en ska vara ärlig så vet jag inte mycket om Optimus Prime. Trots att jag är åttiotalist är jag inte uppvuxen med Transformers. Kanske för att vi bara hade svt när jag växte upp, kanske för att jag var livrädd för maskiner?

Hur som helst...
Optimus Prime är en sadistisk tyrann som vill utplåna allt i universum. Men innan dess var han en bibliotekarie vid namn Optronix, sen blev han galen. Men det kanske händer när en arbetar i Great Cybertronian Archives, jag vet inte, jag har aldrig arbetat där.

Kvinnan i Sanden.

Under min produktiva månad, produktiv i bokläsande och tyvärr inte mycket annat, läste jag även ut Kvinnan i Sanden av Kobo Abe. Ytterligare en bok jag kommer tt köpa när ekonomin ser bättre ut.

En bok jag förmodligen inte läst om det inte varit för att jag tyckte att omslaget var häftigt när jag såg det på biblioteket. Vad som dock lockade mig att låna hem boken, efter jag dragits till omslaget var baksidestexten,beskrivningen av en man som är dömd att för evigt, utan att veta varför, skyffla sand. Utan att veta varför han straffas eller om han någonsin kommer att komma därifrån. Fast med en person som funnit sig i sitt öde och inte heller kan ge några svar eller hjälpa mannen komma därifrån.
Hur mannen sakta bryts ner, från att varit rebellisk, ifrågasättande och se ner på kvinnan som funnit sig i sitt straff, till att själv, frivilligt hoppa ner i gropen han kämpat så för att undkomma. Det är intressant att läsa hur en människas psyke bryts ner av det monotona arbetet som måste utföras dag ut och dag in.
Det är en svettig, klaustrofobisk och instängd berättelse, ett kammarspel, och kammarspel är ju mysiga.

Vet inte om det är för att jag läste boken mitt i natten, men jag tyckte att den instängda känslan smittade av sig. Dock tycker jag att den psykologiska thriller känslan mattas av i bokens tredje del i samma takt som mannens eget psyke och vilja att fly bryts ner utan att han själv tänker på det.

Kobo Abe har jämförts med Kafka och hopplösheten en möter i Kvinnan i Sanden påminner om Kafkas Processen. Eller för att ta ett modernt exempel, hur det kan kännas att vara inne i Arbetsförnedringens maskineri, i ett fas tre program där allt bestäms över huvudet på en och chanserna till flykt är obefintliga.

Boken, som gavs ut 1962, har även filmatiserats och filmen finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=XdTEs5MHqoU

Troligen kommer Kvinnan i Sanden att bli månadens tema, då det är en av de böcker jag kommer att försöka pracka på alla jag känner.

Scott Pilgrim's precious little life vol. 1

En kan lugnt säga att Scott Pilgrim vs The world är en av mina favoritfilmer. Eller åtminstone den film jag sett flest gånger, då jag ser den i princip varje gång jag åker tåg. En tradition så djupt rotad att det nu för tiden känns konstigt att åka tåg utan att se den. Samt att inte sitta på ett tåg nästan varje fredag.

Hur som helst...

En av anledningarna till att jag gillar den egentligen mediokra filmen är alla referenser till tv-spel och nördkultur. Filmen skulle förmodligen inte vara lika bra om det inte vore för alla specialeffekter och annan grafik, så som diagrammet som visar ägarförhållandet i Scott och Wallace lägenhet.

Grafiken är även en av fördelarna när det kommer till serien som filmen bygger på. Resultatet hade inte gått att få fram med enbart text. 

Serien började ges ut 2004, så jag skäms lite över att inte ha tagit mig an den förrän nu, då jag både sett filmen och köpt tv-spelet som hör till. Eftersom jag hittills varit för ekonomisk för att köpa alla sex volymer ärt det bra att biblioteket har en serieavdelning och att de hade alla böcker inne. 

Dock ska jag köpa alla delar när jag får råd, de är definitivt värda att ha hemma. 

En av de många saker jag gillar med Scott Pilgrim, oavsett mediet, är världen som byggs upp och som karaktärerna verkar i. En värld där det är möjligt att slå någon så hårt att den slår i månen och det finns expressvägar som går genom människors undermedvetna. En värld full av modern magisk realism. Något som framgår tydligt i både böckerna och filmen, dock inte lika bra i spelet. 

En skillnad värd att notera mellan böckerna och filmen, är som vanligt, att böckerna är djupare än filmen, har plats för fler detaljer och större persongalleri. Samt att Ramona Flowers är trevligare i böckerna, när jag sett filmen har jag alltid ifrågasatt varför Scott så desperat vill dejta henne då hon verkar tråkig och snobbig. 

Så..yay för böcker. 

Hade det inte varit häftigt att leva i Scotts värld? Av fiktiva världar är det nog den jag hade valt, den och möjligen Gotham City. Vilken fiktiv värld hade ni valt att leva i? 

Things fall apart, en svår historia.

Jag lånade Things fall apart dels på grund av omslaget men också för att den anses vara en modern klassiker. Något jag inte visste när jag lånade den, jag ju ute efter afrikanska berättelser. Såhär i efterhand har jag svårt att förstå varför den ses som en modern klassiker

Jag läste den på engelska och det var ingen enkel läsning, dels på grund av karaktärerna men också för att författaren blandar in ord på igbo. Dock finns det en ordlista i slutet. För en smidigare läsning hade jag dock önskat fotnötter så en sluppit bläddra till slutet för att få reda på vad något betyder.

Hur som helst; bokens huvudkaraktär. Kanske det är för att jag är van vid berättelser med västerländskt narrativ och ett persongalleri med åtminstone en sympatisk karaktär, gärna huvudpersonen. Detta förekommer inte i Things fall apart och gjorde läsningen inte jobbig men onöjsam för min del. Å ena sidan hyllar jag utan problem Papa Goriot och Doktor Glas, berättelser fulla av osympatiska karaktärer. Så skillnaden mellan dem och Things fall apart borde inte vara så stor och att den faktiskt är det gör mig fundersam. Jag misstänker att det är för att i de båda tidiga nämnda fallen handlar om en författare som om inte hatar, åtminstone ogillar sina karaktärer och ser dem som tanke-experiment.

Chinua Achebe verkar däremot gilla eller åtminstone inte reflektera särskilt mycket över persongalleriets förehavanden. Kanske för att dessa är så naturliga i bokens kultur? Eller lägger jag ner för mycket arbete på en bok jag helt enkelt inte tyckte var särskilt bra? Jag gissar att det är en kombination av alla nämnda faktorer, samt ett sätt att skjuta upp det arbete jag borde ägna mig åt.

Det finns inga årtal angivna i boken, men enligt wikipedia utspelar sig berättelsen ca 1890, i samband med att västerländska missionärer började intressera sig för Nigeria.

Samhället som skildras är hypermaskulint och alla former av femininet ses som icke önskvärda. Det finns till och med maskulina och feminina brott vilket innebär om ett mord skett av misstag är det feminint och går att förlåta, gärningsmannen blir förvisad från sin by men får återkomma sju år senare. Även sagor delas upp i maskulint och feminint, så som fabler och berättelser för bar anses vara feminina medan äldre personer måste hålla sig till maskulina berättelser om krig och våld.

Händelser som står ut i boken är mordet på Ikefumena. Hans tragiska öde börjar när han är 15 år och en man från hans klan dödar en kvinna från Kwonokos klan. Utan att de får veta varför tas Ikefumena och en yngre tjej som ersättning av den Kwonkos klan. Där får han bo i tre år, under huvudpersonens tak och behandlas i princip som en i familjen, tills utan förvarning straffet får sin följd i att en grupp karlar har gudarnas tillstånd att döda honom. Det är också Ikefumenas död som utlöser början till Kwenokos förfall. Från en stor man och krigare i sin egen by till brottsling i asyl i en annan by. En by där hans son bestämmer sig för att bryta med familjen och omfamna den kristna läran.

Ett tips är också att inte googla en bok förrän den är utläst, då jag gjorde misstaget och läste lite för långt ner på wikipedia och fick veta slutet på boken. Kanske kunde ha väntat med att skriva recensionen tills boken var helt utläst...

Känner jag mig skyldig att rättfärdiga varför jag inte gillar boken, för att det är en historia om Nigeria, skriven av en Nigerian? Varför drar jag mig för att kritisera en berättelse jag helt enkelt inte gillade. Hade jag sett mig tvungen att glo på litteraturstudier på youtube om författaren inte varit rasifierad?

Vill ni få en mer nyanserad bild av Things fall apart rekommenderar jag John Greens crash course på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=w1Kw94qjdQA 

Liten handbok i konsten att bli Lesbisk.

Titeln kan tyckas provocerande, vilket ett inlägg på min facebook-sida visade. Men titeln syftar inte enbart på att provocera, utan även som direkt uppmaning till alla kvinnor som suckar och påstår att livet skulle vara mycket lättare om de var flator. Författarnas svar på det eviga påståendet är; ja men bli det då. Också radar de upp fördel efter fördel. Från sexuella till ekonomiska och av hälsoskäl.
Det är en provokation och de har en uttalad agenda, att via hur fantastiskt livet som flata kan vara, om en också gör det fantastiskt.

Den är humoristisk och lättläst och jag gillar den. Men jag tillhör väl också dess publik. Jag gillar att den har ett så uttalat syfte och tycker att det är uppfriskande med en bok som för agendan öppet och med humor. Som ett anti till alla skrifter om hur svårt och ångestfyllt livet som hbtq-person är. Och visst, många hbtq personer lider av psykisk ohälsa och självmordsstatistiken är hög i våra kretsar, det är inget som Lodalen och Tudor skyggar ifrån. Men det är skönt med en skrift som inte bara fokuserar på det utan går in i ämnet med ett lustperspektiv.
Trots att det i vissa delar kan vara plump läsning tycker jag att den är läsvärd även för folk som inte identifierar sig som hbtq-personer. Åtminstone för att få en inblick i hur livet som icke hetero kan te sig.
Den är inte perfekt men det är en bra början på vad jag hoppas kommer att bli en våg av mer lustfylld queerlitteratur.

Årets bok på gaygalan 2015

Mitt nyfikna jag av Margareth Atwood

Mitt nyfikna jag är en samling texter skrivna  av Atwood mellan åren 1970-2005.  Det är allt från recesnioner och föreläsningar till essäer och artiklar, men med en tonvikt på litteratur, skrivande och feminism. Som ett fan av Atwood är det kul att få komma henne lite närmare, se var idéer till böckerna har uppstått och att mycket av det som förekommer i hennes romaner bär drag av hennes eget liv och självklart hennes brinnande intresse för miljön. Men Atwood skriver så intresseväckande att alla som är intresserade av litteratur och jämställdhet skulle ha utbyte av samlingen.

Boken är indelad i tre delar, helt enkelt för de år den är skriven och inleds alla med en bakgrundshistoria om vilka böcker som skrevs och var hon bodde medan de blev skrivna. Och hon verkar ha bott lite varstans i världen; allt från Frankrike och Italien till Australien och självklart Kanada. Hennes första barn lärde sig gå i Indien, i trapporena på ett hotell i Agra medan de besökte Taj Mahal. Coolt! "Tjännarinnans bertättelse" började hon skriva under ett besök i Västberlin samtidgt som de också besökte andra totalitära diktaturer som Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien. Hon berättar att det bidrog till stämningen i boken då samtliga dessa länder hade samma klimat av rädsla och tystnad. Hur den skrevs skildras mer ingående  texten ”Att skriva en utopi”, där hon nämner att utopi faktsikt inte betyder perfekt samhälle utan ”ingenstans”.  Hon inleder med lite obligatorisk måste-läsning inom denna genre och det märks hur insatt  hon är i ämnet. Och i texten ”När det var fred i Afghanistan” får vi ta del av ytterligare influsenser till romanen, när hon tillsammans med make och 1,5-åring besökte Afghanistan några veckor innan inan kriget bröt ut.  

Man kan minst sagt säga att hon verkar ha levt ett spännande liv! Och bara det här med att ha bott i så många länder och våga bryta upp gång efter annan, inte minst att resa jorden runt tillsammans med sin man och sin 1,5-åring.

I texten ”Evas förbannelse – eller: Vad jag lärde mig i skolan” känner man igen hennes torra humor och engageman för ett jämställt samhälle. Den handlar om hur hon på 1960-talet läste på universitetet och hur det var allmänt känt att den engelska instutionen på University College aldrig, oavsett kvalikationer, anställde kvinnor. Torrt konstaterar hon i följande stycke att hennes college faktiskt anställde kvinnor, men att det bara var det att de inte befordrades särskilt snabbt. Hur som helst bestämde hon sig för att inleda en forskarutbildning då författare tjänade så lite, och konstaterar senare att hennes brinnande akademiska ambitioner (om hon nu skulle ha haft några sådana) skulle ha tagit skada när en av professorerna undrade om hon verkligen ville doktorera – var det inte bättre att hon gifte sig? Resten av texten ägnar hon främst åt att  ställa sig frågan vad vi egentligen ska ha romaner till och hur skapandet av en uppdiktad kvinnlig person går till? Måste kvinnan i den vara en god ”rollmodell”? Hon tittar närmare på olika stereotyper som trollgummor, elaka styvmödrar och även de manliga motsvarigheterna.

I ytterligare en annan text ägnar hon sig åt ”Mannen i litteraturen”, vilket är baserad på en av hennes föreläsningar. Hon inleder föreläsningen med att varna publiken för att de kanske kunnat välja någon mer respektabel att hålla den. Sin brist på respektabilitet har hon från en söker källa; nämligen de manliga akademierna vid University of Victoria i British Columbia, där hon nyligen intervjuats. Den manliga intervjuaren påpekade att hin gjort en undersökning bland proffesorerna och kommit fram till att kvinnorna var positiva, men att männen var osäkra på om hon var respektabel eller inte. Hon varnar därför publiken på förhand för att allt de kommer att få höra inte är respektabelt i akademiska kretsar. Det känns som att en föreläsning med Atwood skulle kunna var riktigt intressant. Vad är chanserna för att hon kommer till Sverige tror ni?

Raljerande frågar hon sig varför män känner sig hotade av kvinnor, och beskriver hur män brukar bli upprörda när manliga romankaratärer (hos kvinnliga romanförfattare) beter sig som män ofta beter sig, dvs inte bara som våldtäkstmän, dominanta och krigshetsande utan också om de framställs som för känsliga och svaga. Hon ställer sig även frågan om Hamlet är en nedsvärtning av mannen liksom männen i Dickens verk.

I ”Härliga mostrar” får vi ta del av hennes släkthistoria, hennes uppväxt och hur hennes skrivkarriär blygsamt inleddes när hon som 16-åring fick följa med sin moster på sin första författarkonferens. Hon hade då redan hunnit skriva, i sitt eget tycke, imponerand dikter om multnande löv, soptunnor, cigarettfimpar och kaffekoppar...

Vidare nämns olika Boktriangelfavoriter som ”Älskade” av Toni Morrison (recesnsion) , "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg (förord) och olika romaner av Ursula K Leguin behandlas i texten ”Drottningen av Drottungadömet”, där vi får oss en titt på science fiction och des utveckling. Sympatiskt är att hon valt att endast recensera romaner hon gillar.

Ni borde lätt ta er en titt på denna intressanta textsamling, även om ni kanske inte är lika intresserade av Atwoods romaner som jag.

// Sofia

Boktema mars: Herta Müller vs Thomas Mann

Bilden från: http://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0CAcQjRw&url=http%3A%2F%2Fwww.nobelprize.org%2Fnobel_prizes%2Fliterature%2Flaureates%2F2009%2Fmuller-facts.html&ei=9ibmVIaTOMXnygPH6YKYDg&bvm=bv.86475890,d.bGQ&psig=AFQjCNHoyIdWyeaVEf2JiauRSvCbImbicQ&ust=1424455792262063

Nu är det inte många kvinnliga nobelpristagare i litteratur kvar, bara 5 kvar. Hittills har vi tagit oss ann hela 8 stycken och den nioende kvinnan på tur blir Herta Müller.

Herta Müller fick nobelpriset 2009, och att vi läser henne först nu när det bara är 5 kvinnliga pristagare kvar beror ärligt talat på att jag inte haft några större förhoppningar på hennes författarskap. Hon tilldelades nobelpriset för att hon ”med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

Jag har haft känslan av ganska tunga och tråkiga romaner, och det känns ju ladrig särskilt kul. Men efter att ha kollat runt måste jag säga att jag kanske har hittat något som kanske kan vara en riktig pärla, nämligen hennes ”Andningsgunga”. Den handlar om en unga man i Rumänien mot slutet av andra världskriget. Hon skildrar hans öde efter att ha blivit satt i ryskt fångläger. Arbetsläger där alla arbetsföra män och kvinnor i landets tyskspråkiga minoritet sattes efter Efter Röda arméns inmarsch i Rumänien. Herta Müllers mor tillbringade 5 år av sitt liv i ett sådant läger och efteråt vägrade hon tala om det med sin dotter. Det är just Müllers vackra språk som lockar mig att vilja läsa romanen, som stycket nedan ur just denna roman:

Jag satte mig vid bordet och väntade på att det skulle bli midnatt. Och det blev midnatt men patrullen var försenad. Tre timmar måste jag vänta. Det var knappt att jag stod ut. Så var de där. Min mor höll fram rocken med sammetslinningen till mig, jag kröp in i den. Hon grät. Jag tog på mig de gröna vantarna. Ute i farstun, precis där gasmätaren sitter, sade min mormor: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA.

Denna mening bevarade jag inte avsiktligt i mitt huvud. Jag tog med den till lägret utan att veta om det. Jag hade ingen aning om att den följde med mig. Men en sådan mening lever sitt eget liv. Den arbetade inom mig mer än alla de böcker som jag tagit med mig. JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Den blev medbrottsling till hjärtskyffeln och motståndare till hungerängeln. Eftersom jag har kommit tillbaka kan jag säga det. En sådan mening håller en vid liv.

Müller är född 1953 i just Rumänien, men hon skriver på tyska, och romanerna handlar just om den tyska minoritetens liv i Rumänien. På grund av kritiken mot regimen blev hon tvungen att gå i landsflykt 1987 och lever numera i Berlin.

Bilden från: http://www.quotecollection.com/author-images/thomas-mann-1.jpg

Herta Müller kommer att få duellera mot ingen mindre än Thomas Mann, som fick nobelpriset 1929, med följande motivering: ”förnämligast för hans stora roman Buddenbrooks, vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.

Jag vet att ni andra boktrianglare har läst honom tidigare, för visst har ni båda två läst ”Döden i Venedig”?, men för min del blir det en ny bekantskap. Den bok som ska sättas mot Müllers

är ingen mindre än hans ”Doktor Faustus” från 1947. Liksom Müllers roman är det upplevelserna under andra världskriget, och nazismen, som inspirerade honom till romanen. Det är just Faust-myten, att sälja sin själ till djävulen, som står i centrum., men också om hur vanligt folk dras med i grymheter av tex. Nazismens slag.

Mann är född 1875 i Tysklad och han dog 1955. Känetecknade för hans stil är ironi och hans dubbelbottnade humor. Han använder sig ofta av, liksom i månadens bok, allegorier och mytologiska motiv. Hans första roman, ”Huset Buddenbrook” hör även till en av hans mest kända och handlar om en familjs förfall. Jag planerade från början att denna skulle bli månadens bok, men fastnade istället för den förra.

Liksom Müller blev han tvungen att lämna sitt hemland i samband med nazismens framväxt och han och hans familj bodde både i Frankrike, Schweiz och USA.

//Sofia