Getting married?

Avsnitt trettiosju
- Gråt inte älskling, upprepar han så igen med sin allra mjukaste och mest medkännande röst, en röst lik den man använder när man pratar med ett älskat och aningen för bortskämt husdjur. En röst han faktiskt förfinat till fulländning hemma framför spegeln en regnig söndag när han hade absolut ingenting att göra annat än att beundra sitt eget vackra jag. Ahhh, vilken underbar söndag det ändå hade varit! Vid tanke på högst älskade husdjur kan dock inte Jonas hindra sig själv från att låta tankarna vandra vidare till ett högt oälskat sådant, nämligen det alltid lika vidriga Fluffymonstret. Fluffy hade sannerligen aldrig fått höra Jonas använda den medkännande rösten. Nej, om Jonas någon gång talade med Fluffy var det i form av hatiska små väsanden eller gälla kastratskrik vid de lägen då det ondsinta monstret sänkt sina vassa klor i någon av Jonas oskyddade och oskyldiga kroppsdelar. Ichhh, vid minnet av den skabbiga katten ryser Jonas till, men samlar sig snabbt igen. Det här är inte läge för visad svaghet. Här är det bara att bita ihop och låta den inre Jonas Bond ta över och visa vilken tuffing Jonas i sanning är.

- Vad annat kunde du ha väntat dig av dessa, dessa avskum till människor, fortsätter han sin spelat kärleksfulla monolog. Jag är säker på du förstår att ditt ohyfsade beteende har resulterat i att du INTE är bjuden på vårt sagolika, underbara bröllop Frank, fortsätter han med ett argt blängande på den konfunderade vakten.
- Min lilla älsklingsduva här, säger han med vad som ska vara en kärleksfull nick mot Frankie men som han i själva verket misstänker snarare kan ha tagit sig formen av en inte allt för vacker ryckning i ansiktet, hade bara tänkt titta förbi här för att dela med sig av vår ehhh kärleksfulla lycksalighet och så för att bjuda er alla till bröllopet förstås.
- Ja det är ju uteslutet nu fortsätter han med ännu ett blängande bortåt Frank som fortfarande ser ut lite som om han förlorat den sista tappra hjärncellen som mot bättre vetande stannat kvar i hans tomma skalle (en förklaring Jonas i och för sig inte kan förkasta då det känns som något som borde ha hänt för längesedan).

Som läget ser ut nu, medan han säger detta klappar han Frankie lätt på kinden samtidigt som han försöker dölja kväljningarna kontakten av hans hud mot Frankies framkallar, så är det nog bäst att jag och mitt hjärtas utvalda prins...ehhh..sessa, prinsessa avlägsnar oss och....
Och ja, vadå? Jonas överhettade hjärna börjar få svårt att tänka, ja svårare än vanligt alltså, och han kan inte riktigt komma på vad han och hans prinsessa har tänkt komma på härnäst.
Det verkar däremot Frankie ha. Under Jonas anförande har hon hållit sig nästan läskigt snäll och stilla, så hennes nästa drag borde egentligen inte komma som någon överraskning för Jonas. Han borde ha anat att det bara var lugnet före stormen. Men så måste man ju ta i beaktande att vår stackars Jonas under kvällens gång har hunnit vara med om både det ena och det andra samt att hans hjärnkapacitet kanske får antas vara liiiite sämre än genomsnittets. Med detta i beaktande måste man ju inte annat än att ha sympati för stackars Jonas.

- Och går och gifter oss utan er nu på momangen! Så det så!

Ondskefulla planer?

Iris ville göra ett blogginlägg. Jag har inte riktigt lyckats förstå vad fröken vill, men jag tycker att det verkar oroväckande. Det är krypterat och innehåller säkert inga trevligheter. Jag har tagit mig friheten att korta ner det hela en aning då Iris första utkast var minst sagt luftigt med mycket mellanrum mellan styckena. Texten nedan upptog fyra hela Wordsidor. Förutom detta har inget ändrats utan är helt Iris egen skapelse. Lyckas ni få ut mer av texten än jag får ni gärna höra av er. Jag skulle vilja veta vad som försegår i Iris onda hjärna. Tror jag i alla fall...

Iris ville även dela med sig av en VIKTIG länk, jag antar i varje fall att den är viktig på något vis eftersom Iris öppnade upp samma länk i hela 521 flikar. Vilket för övrigt fick min dator att hänga sig.

Här kommer det i varje fall, Iris första blogginlägg:

qqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqq
qqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqdqddddddddddd
qdddddddddddddddddddddddddddddqdddddddddddddddddddddddddddddddddqdddddddddddddddd
dddddddddddddddddddddddddddddddddddddddqqqqdddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddqwwwwwwwwwwa d
gvdfasfdddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
dddddddddddddddddddddddddaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaavvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv







¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨8888vvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvadäaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaf

Iris

Supernatural

Jag lånade Supernatural – The unholy cause av Alex för länge sedan och nu har den sent omsider blivit utläst (ledsen för dröjsmålet). Kände att det var en passande tidpunkt att ta itu med den i samband med Sofias Supernatural-boktema nu senast. Dessutom har den nya säsongen av Supernatural precis börjat sändas i USA vilket såklart måste uppmärksammas på något sätt.

Boken utspelar sig under femte säsongen när Lucifer är ute efter Sam som sitt kärl. Den här historien utgör förstås ett sidospår till säsongens huvudtema. Bröderna får nys om att det händer underliga saker i Missions Ridge. För dem av er som inte kan er amerikanska historia kan jag tala om att det var där slaget 1862 ägde rum mellan nord- och sydstatare. Under det årliga iscensättandet av dessa strider händer saker som inte borde kunna hända. En av entusiasterna lyckas med konststycket att skjuta ihjäl två andra deltagare liksom sig själv med en attrapp, ett replikavapen. Det är bara den första i raden av oförklarliga händelser med dödlig utgång. Det förflutna kommer tillbaka för att spöka och Sam och Dean får att göra.

Jag är inte helt förtjust i romaner baserade på filmer eller tv-serier, helt enkelt därför att de oftast är av undermålig kvalitet. Den här får dock godkänt. Författaren gör ett hyfsat jobb med att fånga stämningen och dialogen från serien. Min favorit Castiel tycker jag dock inte att Schreiber lyckas fånga riktigt. Dessutom tycker jag att boken är lite väl lång och utdragen. Den hade förtjänat på att kortas ner en aning, nu tröttnar man lite emellanåt då vissa partier bara känns som transportsträckor.

Ska man sammanfatta kan man säga att jag hellre ser Supernatural än läser det. Jag skulle inte lägga pengar på fler böcker av detta slag, särskilt inte när man helt säkert kan hitta bättre skrivna alster gratis på nätet. Jag är övertygad om att inbitna fans med en förkärlek för fanfiction har skrivit både mer underhållande och träffsäkrare skildringar av Winchesterpojkarna än Joe Schreiber. Sandras ”Pope turner” kickar ju exempelvis skiten ur denna roman då den både är roligare och mer originell. Så tror jag håller mig till fanfiction i fortsättningen... Kanske någon (jag riktar mig främst till Alex här) rentav har tips på något välskrivet Supernaturalaktigt som finns att läsa på nätet?

Stina

Fötrfäffliga fruntimmer gifter sig inte?

Jane Eyre - alldaglig, men enligt vårt hjältinna långt snyggare än hon själv

Roman från -52, skriven med stor ironi om vardagen för en handfull människor i London. Prästdottern Mildred är historiens berätterska och det är genom henne vi lär känna bokens övriga karaktärer; den lite småtrista och ogifta prästen i församlingen och de förträffliga kvinnor som är inblandade i kyrkans aktiviteter liksom den snusförnuftiga och torra bästa väninnan, men också de nya grannarna, paret Napier, som kommer att förändra hennes inrutade och småtråkiga liv.

Mildred är nämligen en sådan person, prästdotter som hon är, som ständigt dras in i sina medmänniskors liv och som alltid är redo att komma med goda råd, bjuda på en kopp te eller hjälpa till med diverse bestyr. Ett sådant där förträffligt fruntimmer med andra ord. Också hon själv ser sig som ett förträffligt fruntimmer; där begreppet i hennes tycke mest verkar bestå i att hon aldrig kommer att bli gift - men utan att hon själv egentligen verkar tycka att det är så tragiskt som omgivningen.

Mildred skulle med andra ord i sanning kunna vara en sådan där trist och grå hjältinna det bara inte går att tycka om, men med sin ironi och förmåga att klarsynt erkänna banaliteterna hennes liv kretsar kring blir effekten snarare det motsatta.

I början av romanen beskriver hon sig själv som färglös och ganska ful och är snabb med att påpeka att hon sannerligen heller inte är någon Jane Eyre, vars utseende mången ful flicka i fantasin gett även åt sig själv. Trots sin kristna läggning erkänner hon också beredvilligt att hon är ganska oärlig, är snar med att (i alla fall för sig själv) erkänna när hon inte kan med en person och hon drar sig inte för att vara aningen ohövlig mot folk om hon inte är på humör. Sin ståndpunkt i frågan om kristna borde vara en förebild för andra människor klargör hon i en diskussion så här: "Kyrkfolk är vana att bli anklagade för allt möjligt. Jag har aldrig lyckats komma på det klara med vad det egentligen är vi gör eller antas göra".

Trots att det här är en bok om ett lite småtrist Londonliv bjuds det i boken även på underhållande scener, som den när Mildred för första gången får träffa mamman till en av parets Napiers bekanta och finner sig ha svårt att hänga med i konversationen då modern har aningen kontroversiella åsikter. Ett av hennes favoritämnen är fåglar och varför de förtjänar att utrotas. Det roligaste är när hon serverar maten, kyckling, och påpekar att hon minsann drar sitt stå til stacken för att minska deras antal. Ett annat av hennes favoritämnen är termiter och hur man kan utrota även dessa. Jag måste säga att Mildred klarar sig riktigt bra under middagsbjudningen (som hon jämför med tebjudningen i Underlandet), de bisarra samtalsämnen till trots.

Jag önskar att även jag kunde finna mig i konstiga situationer med samma lätthet som Mildred, men icke - men så är jag ju inget förträffligt fruntimmer heller.

Bokmiddag: Blade runner eller Do androids dream of electric sheep?

Ödslig och urplockad lägenhet.

I slutet av september månad, några dagar innan det var dags för Stina att säga hej då till sin gamla Volontärlägenhet, hade vi "Blade runner"-bokmiddag. Vi tyckte att den kala lägenheten kändes som en passande kuliss till en sådan middag, och ännu mer passande blev det av att utbudet av kläder var minimal då inte mycket hängde kvar i de utplockade garderoberna.

Stina som den oförglömliga Pris, komplett med svart ögonsmink.

Jag som replikanten Rachel, självklart i svart.

Jag fick därför på mig en urtjusig svart festblåsa, påminnande om något replikanten Rachel faktiskt skulle ha kunnat ha på sig i filmatiseringen och Stina valde en färgglad sak kombinerat med svart ögonsmink, liknandes det Pris hade i serien.




I matväg då? Tja, vi väljer att se det som att det blev så mycket mer autentiskt i och med att vi inte hade några köksredskap kvar i lägenheten, varför grädden inte serverades vispad utan i flytande form. Päronhalvor med riven coklad och ovispadd grädde blev det således till efterrätt. Någon middag i gentligen mening blev det inte heller då huvudrätten bestod av en flaska rött vin, en baugette och lite ost. Alltsammans, i brist på köksredskap, serverat på en udda-tallrik som fortfarande stod kvar i ena köksskåpet.

Under kvällens gång roade vi oss också med att med hjälp av diverse mer eller mindre trovärdiga test kolla hur och när vi kommer att dö. Vårt favorittest meddelade att vi båda, liksom även Johan, kommer att dö framför datorn av för mycket Internetanvändande i 90-årsåldern. Något jag inte finner allt för otroligt då jag brukar säga till Sebbe att jag förmodligen kommer att dö framför datorn av en hjärtattack förr eller senare - beroende på att jag har en tendens att hesta upp mig när den går för långsamt, inte vill samma sak som jag eller bara är allmänt teknikkrånglig. Vi tog oss även friheten att kolla hur vårt tredje Boktrianglare skulle dö - och sorry Alex, men du kommer att bli mördad. Du har dock även du ett långt liv att se fram emot, så don´t worry! Och du är i gott sällskap, även min kära make kommer att bli mördad (men hade han fortfarande hetat Svensson hade han begått självmord..).

Självklart var vi också tvugna att ta Replikant-test, någon av oss hade ju kunnat vara en ondsint robot. Tyvärr visade sig vi båda vara mer eller mindre mänskliga.

Javisst ja, eftersom vi bägge var ganska slitna framåt kvällen blev det kanske inte jättemycket bokprat, men vi enades i alla fall båda om att filmen var så mycket bättre än boken.

Finding Neverland

Fick nästan lite lust att se om den här filmen efter att ha hittat dessa fina bilder på nätet.






Stina

Adieu, adieu auf wiedersehen farewell!

Det är direkt så att jag följer bloggar slaviskt, men det känns ändå lite trist att en av mina favoritbloggar har lagt ner, Book of Miri

Var ska jag nu få min dos av kattbilder, boktips, loppisfynd och Linköpingsdepression?

Här kommer en video i Miris ära, The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss av Anna Ternheim, en låt som gått på repeat här hemma de senaste dagarna.



Stina

Second to the right and straight on till morning

Efter att ha läst den stentrista och moraliserande Trollkarlen från Oz var det en ren fröjd att läsa Peter Pan av J. M. Barrie. Den här historien är nämligen den förras totala motsats. Barrie har en intressant och underhållande ton och en underfundig humor som passar berättelsen mycket bra. Han är en historieberättare av rang och har heller har inget emot lite våld, utan låter blodet flöda vilket känns uppfriskande under dessa politiskt korrekta dagar. Säg en annan barnbok där du kan hitta meningar som: ”The boys on the island vary, of course, in numbers, according as they get killed and so on” och ”There is a saying in the Neverland that every time you breathe, a grown-up dies”.

Precis som karaktären som gett namn till boken har berättelsen inget inställsamt eller insmickrande över sig. Den saknar i stort sett de gulliga och överslätande inslag som brukar karaktärisera böcker skrivna för barn. Faktiskt är Peter Pan en ganska så osympatisk karaktär, vilket författaren inte sticker under stol med. Han är hjärtlös, självgod och opålitlig. Om han inte samtidigt haft det där sårbara, barnsliga draget hade jag hatat honom, eller i alla fall tyckt rejält illa om honom. Men det är just hans ofullkomlighet och obstinata sätt som gör det hela intressant. Peter är inte typisk på något vis. Han är Barries skapelse helt och hållet. Precis som Wendy kan man inte låta bli att fascineras av honom fastän han besitter dessa mindre attraktiva egenskaper. Han är påfrestande och irriterande men samtidigt ganska så underbar.

Men nu är det inte Peter Pan himself som gjorde det här till en ganska njutningsfylld läsning för mig utan Kapten Krok. Han är så härligt elak. En skurk som ändå vet att uppträda som en gentleman. Och ärligt, vem kan klandra honom för att han med alla medel vill ta död på Peter Pan?

Förutom dessa två finns det flera intressanta karaktärer i boken. Barnen Wendy, Michael och John som tillsammans med Peter får ta del av alla fantastiska äventyr beskrivs dock bara skissartat. De är märkligt endimensionella och menlösa i den annars så spännande och färgsprakande värld som Landet Ingenstans utgör.

Det som stör mig mest är de förlegade könsrollerna som för Barrie säkert var helt självklara. Mr Darling är familjens överhuvud och därför får Mrs Darling (och alla andra i hushåller) snällt finna sig i hans nycker, hur tokiga de än må vara. Det här synsättet med mannen som alltings mittpunkt har självklart gått i arv från mor till dotter vilket följande stycke ur boken visar: Secretely Wendy sympathized with them a little, but she was far too loyal a housewife to listen to any complaints against father. ”Father knows best”, she always said, whatever her private opinion might be. Och ”Father” syftar då alltså på Peter Pan, med vilken Wendy bildat någon slags bisarr fantasikärnfamilj i Landet Ingenstans.

Jag måste också ta tillbaka ett tidigare påstående när jag tänker efter, för det är inte alla Darlingbarn som får ta del av de fantastiska äventyren. Inte Wendy. För hon är flicka. Wendys del i äventyren är som passiv betraktare inte som deltagare. Storögd får hon höra pojkarna berätta om allt de upplevt. Det närmaste Wendy kommer ett äventyr är när hon kidnappas av piraterna och Peter Pan får komma till hennes undsättning. Men Wendy är inte missnöjd det minsta, självklart inte. Det roligaste en liten flicka kan tänka sig är förstås att leka mamma till ett gång ohyfsade pojkspolingar. Vad är väl äventyr mot nöjet att få städa, diska och laga mat? Jag vet att jag redan gjort det i ett fåtal recensioner, men tillåt mig att spy lite i min egen mun.

Peters tidigare påstående att one girl is more use than twenty boys verkar inte gälla riktigt för i Neverlandet finns uppenbarligen ingen plats för flickor. Det är synd för annars tyckte jag att det var en uppfriskande och annorlunda berättelse.

Stina

Some like Peter best and some like Wendy best, but I like her best...

J. M. Barrie tyckte bäst om Mrs. Darling av alla karaktärerna i Peter Pan. Får man tro på filmen Neverland med Johnny Depp och Kate Winslet så kan man ju förstå varför...

On that eventful Thursday week Mrs. Darling was in the night-nursery awaiting George´s return home: a very sad-eyed woman. Now that we look at her closely and remember the gaiety of her in the old days, all gone now just because she has lost her babes, I find I won´t be able to say nasty things about her after all. If she was too fond of her rubbishy children she couldn´t help it. Look at her in her chair, where she has fallen asleep. The corner of her mouth, where one looks first, is almost withered up. Her hand moves restlessly on her breast as if she had a pain there. Some like Peter best ans some like Wendy best, but I like her. Suppose, to make her happy, we whisper to her in her sleep that the brats are coming back.

Själv är min favorit utan tvekan Kapten Krok. Han uppvisar en mängd motstridiga personlighetsdrag: bov men samtidigt gentleman med en märklig förkärlek för ”fint sätt” (ett arv från hans tid på Eton). Han är ond och orädd å ena sidan men feg och nästan infantil andra. Man kan inte låta bli att gilla honom. Han känns konstigt nog som den mest mänskliga karaktären i den här boken, med sina brister och svagheter. Han är den känslokalla Peter Pans motsats. Han är ond, visst, men Peter är ju inte heller direkt god. Han är hjärtlös och hyser inga djupare känslor för någon än sig själv. Jag håller helt klart på Krok om jag måste välja sida, men tiden hinner så småningom ifatt honom precis som för oss alla.

Vem var er favoritkaraktär? Nana, Tingeling, Peter Pan, Wendy eller kanske någon helt annan?

Stina

Fornicating fairies?

Jag har funderat på ett stycke från Peter Pan som var månadsboken för ett tag sedan, och kom att tänka på det nu igen då jag satt mig ner för att skriva en recension. Kan ni hjälpa mig? Vad har älvorna haft för sig egentligen? I en barnbok dessutom...

After a time he fell asleep, ans some unsteady fairies had to climb over him on their way home from an orgy. Any of the other boys obstructing the fairy path at night they would have mischiefed, but they just tweaked Peter´s nose and passed on, s. 81.

Nog för att Peter Pan är en rätt rå barnberättelse där blodet flyter och lemmar huggs av, men orgier? Inte för att jag misstycker, mind you, barnböcker är oftast alldeles för PK.

Stina

Kodnamn Stina

Under Svenska Akademins diskussioner kring årets nobelprisvinnare i litteratur hade alla kandidater försetts med alias för att i största möjliga mån förhindra att deras verkliga identitet skulle läcka ut. Det gick till på så sätt att man tog en slumpvis vald bok, slog upp en sida i den och tog det första namn man såg. Så kom Tranströmers kodnamn att bli Stina. Säkert en detalj som var till Tranströmers fördel då vinnaren utsågs, för vem kan motstå en Stina? Tydligen inte Svenska Akademin i alla fall.

Vilken boken var kunde inte den ständige sekreteraren Peter Englund erinra sig, men Tranströmer har hetat Stina sedan förra året. Själv har jag hetat det sedan 1982. Jag gissar att Tranströmers namne kan hittas i månadens bok Doktor Glas. Slå upp sidan 163 och se efter själva. Har ni förresten några andra förslag? Vem var denna Stina egentligen och i vilken bok kan vi hitta henne? Har jag rätt var hon alltså en baderska i badhuset vid Malmtorsgatan i Stockholm.

Så en en gång ett grattis till Tranströmer, och till alla Stinor där ute givetvis. Grattis till oss med!

Vill ni läsa artikeln i DN så hittar ni den här.

Stina

Bättre bo i en vrå på taket än att dela hus med en grönhårig kvinna

Avsnitt trettiosex
- Eh, ja alltså..., börjar Frankie fånflinande. Jaaa.. Ja det ska jag, fortsätter hon sedan med mer bestämd röst och ler mot Jonas. Min älskling här han menade inget illa, det gjorde han faktiskt inte. Han ville bara göra kvällen speciell för mig. Du vet, forstätter hon sedan i ett viskande tonläge och ler lite småförläget, precis som om hon delgav en underbar hemlighet, det är faktiskt tre månader sedan vi träffades idag. Snälla, kan du inte förlåta honom. Jag kom egentligen hit ikväll för att jag ville visa upp honom. Jag har aldrig känt så här förut, det är sant. Jag ville bara att vi skulle få en fin kväll och nu är allt förstö-hört.

Här börjar Frankie hulka lite medan snyftningar tränger fram. Förvånat inser Jonas att tjejen fejklipar som värsta proffset. Han är imponerad. Frankie finner sig med lätthet i den ena underliga situationen efter den andra. - Åh älskling, gråt inte säger Jonas medlidsamt och lägger armen om henne.
Frankie kastar sig om halsen på honom och fejkgråten når en ny intensitet. Det ringer i Jonas öron och kryper i hans skinn av att ha Frankie så nära inpå. Han gör sitt bästa för att inte visa det dock. Han är fast besluten att spela rollen som Frankies fästman in perfectum. Han ska visa henne att hon minsann inte är den enda här som kan spela teater. Games on. Jonas är inte den som bangar.

Man kan ju tycka att Jonas efter en kväll som Mr Castell borde ha fått en viss vana av att utge sig för att vara något som han inte är, men det är en milsvidd skillnad mellan att spela Mr Castell och att spela Frankies förälskade fästman. För det första krävdes det inte särskilt mycket ansträngning för Jonas att gå in i rollen som Mr Castell, det bara kom till honom. Frankies obstinata sätt och anskrämliga yttre lockade fram en ny sida hos honom. En sida som funnits där hela tiden, slumrande. För det andra kan han inte för sitt liv förstå hur han ska kunna lura en enda själ att han är förälskad i fågelskrämman som hulkar mot hans bröst. Än mindre då en hel folksamling. Visst brukar man säga att kärleken är blind, och att det är det inre som räknas men så förvanskad kan väl ingen man bli av kärlekens ömma låga att han kan se förbi ett yttre som Frankies. Det är ju absurt. Alla här inne borde se att Jonas är i en helt annan nivå än Frankie, ja i ett helt annat universum.

Men nu är det som det är. Jonas har inget annat val än att spela med så gott han kan. Med tanke på att han spelat Julia i samtliga skoluppsättningar sedan mellanstadiet har han tack och lov ett och annat att komma med, det är då ett som är säkert. Han kan en del knep, men det här är någonting annat än simpla små skolpjäser. Detta är hans riktiga elddop och det måste bli hans livs föreställning, hans Oscarsvinnande rollprestation. Han ska spela som om hans liv hängde på det. Det kanske det gör också. Eller inte hans liv, men i alla fall hans vackra yttre. Jonas vill inte tänka på vad den biffige vaktens knytnävar skulle kunna göra med hans bildsköna ansikte. Han avbryts i sina funderingar av ett hårt nyp i sidan. - Vad i.. börjar Jonas, men tystnar snabbt när han ser Frankies menande min och känner åskådarnas blickar bränna i ryggen. Alla väntar uppenbarligen på att han ska säga något. Det är hans cue, hans tur att rädda situationen. - O min allra skönaste nyponros, fortsätter Jonas och stryker Frankie över ryggen. Snarare maläten maskros tänker han i sitt inre. - Gråt inte älskling, gråt inte.

Iiiiii, han rycker till och känner hur hans inlevelse mattas aningen när något slemmigt klibbar mot halsen. Han håller på att pjuka upp sitt maginnehåll när han inser vad det är. Frankies gråtattack är kanske totalfejkad men snoret på hans hals är helt äkta. Alldeles otroligt äkta. Och alldeles otroligt äckligt. Superäckligt. När han inte trodde att Frankie kunde ge honom mer avsmak når hon en ny nivå igen. Vad är det med henne undrar Jonas ilsket, försöker hon få OS-medalj i grenen avsmaklighet? Han återfår dock snabbt fattningen och fortsätter sitt skådespel, den här gången vänd mot åskådarna som samlats kring dem, och på säkert avstånd från Frankies röda snoriga näsa.

Om Tranströmerälskaren själv får välja

I lördagens DN fick 3 Tranströmer-fantaster välja varsin favoritdikt av honom. Kanske kan deras tips få oss att omvärdera Tranströmer. Å andra sidan, kanske inte.


Poeten Eva Ström valde följande:

Den halvfärdiga himlen
Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,
våra istidsateljeérs röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.


Poeten Magnus William-Olsson valde i sin tur "Alkaliskt" och menade att detta var en dikt att läsa högt:

En skog i maj. Här spökar mitt hela liv:
det osynliga flyttlasset. Fågelsång.
I tysta gölar mygglarvernas
ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.
Kall bris från havet, isdraken slcikar mig
i nacken medan solen gassar.
Flyttlasset brinner med svala lågor.


Slutligen är det fotbollsspelaren och diktläsaren Henrik Rydströms tur att välja en dikt, och en lång en blev det:

Ensamhet
Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.


Så vad säger ni? Har ni sällat er till skaran Tranströmmerhyllare? Själv föredrar jag nog fortfarande Stinas haikus. Där har vi sann poesi minsann!