Second to the right and straight on till morning

Efter att ha läst den stentrista och moraliserande Trollkarlen från Oz var det en ren fröjd att läsa Peter Pan av J. M. Barrie. Den här historien är nämligen den förras totala motsats. Barrie har en intressant och underhållande ton och en underfundig humor som passar berättelsen mycket bra. Han är en historieberättare av rang och har heller har inget emot lite våld, utan låter blodet flöda vilket känns uppfriskande under dessa politiskt korrekta dagar. Säg en annan barnbok där du kan hitta meningar som: ”The boys on the island vary, of course, in numbers, according as they get killed and so on” och ”There is a saying in the Neverland that every time you breathe, a grown-up dies”.

Precis som karaktären som gett namn till boken har berättelsen inget inställsamt eller insmickrande över sig. Den saknar i stort sett de gulliga och överslätande inslag som brukar karaktärisera böcker skrivna för barn. Faktiskt är Peter Pan en ganska så osympatisk karaktär, vilket författaren inte sticker under stol med. Han är hjärtlös, självgod och opålitlig. Om han inte samtidigt haft det där sårbara, barnsliga draget hade jag hatat honom, eller i alla fall tyckt rejält illa om honom. Men det är just hans ofullkomlighet och obstinata sätt som gör det hela intressant. Peter är inte typisk på något vis. Han är Barries skapelse helt och hållet. Precis som Wendy kan man inte låta bli att fascineras av honom fastän han besitter dessa mindre attraktiva egenskaper. Han är påfrestande och irriterande men samtidigt ganska så underbar.

Men nu är det inte Peter Pan himself som gjorde det här till en ganska njutningsfylld läsning för mig utan Kapten Krok. Han är så härligt elak. En skurk som ändå vet att uppträda som en gentleman. Och ärligt, vem kan klandra honom för att han med alla medel vill ta död på Peter Pan?

Förutom dessa två finns det flera intressanta karaktärer i boken. Barnen Wendy, Michael och John som tillsammans med Peter får ta del av alla fantastiska äventyr beskrivs dock bara skissartat. De är märkligt endimensionella och menlösa i den annars så spännande och färgsprakande värld som Landet Ingenstans utgör.

Det som stör mig mest är de förlegade könsrollerna som för Barrie säkert var helt självklara. Mr Darling är familjens överhuvud och därför får Mrs Darling (och alla andra i hushåller) snällt finna sig i hans nycker, hur tokiga de än må vara. Det här synsättet med mannen som alltings mittpunkt har självklart gått i arv från mor till dotter vilket följande stycke ur boken visar: Secretely Wendy sympathized with them a little, but she was far too loyal a housewife to listen to any complaints against father. ”Father knows best”, she always said, whatever her private opinion might be. Och ”Father” syftar då alltså på Peter Pan, med vilken Wendy bildat någon slags bisarr fantasikärnfamilj i Landet Ingenstans.

Jag måste också ta tillbaka ett tidigare påstående när jag tänker efter, för det är inte alla Darlingbarn som får ta del av de fantastiska äventyren. Inte Wendy. För hon är flicka. Wendys del i äventyren är som passiv betraktare inte som deltagare. Storögd får hon höra pojkarna berätta om allt de upplevt. Det närmaste Wendy kommer ett äventyr är när hon kidnappas av piraterna och Peter Pan får komma till hennes undsättning. Men Wendy är inte missnöjd det minsta, självklart inte. Det roligaste en liten flicka kan tänka sig är förstås att leka mamma till ett gång ohyfsade pojkspolingar. Vad är väl äventyr mot nöjet att få städa, diska och laga mat? Jag vet att jag redan gjort det i ett fåtal recensioner, men tillåt mig att spy lite i min egen mun.

Peters tidigare påstående att one girl is more use than twenty boys verkar inte gälla riktigt för i Neverlandet finns uppenbarligen ingen plats för flickor. Det är synd för annars tyckte jag att det var en uppfriskande och annorlunda berättelse.

Stina