Bättre bo i en vrå på taket än att dela hus med en grönhårig kvinna

Avsnitt trettiosex
- Eh, ja alltså..., börjar Frankie fånflinande. Jaaa.. Ja det ska jag, fortsätter hon sedan med mer bestämd röst och ler mot Jonas. Min älskling här han menade inget illa, det gjorde han faktiskt inte. Han ville bara göra kvällen speciell för mig. Du vet, forstätter hon sedan i ett viskande tonläge och ler lite småförläget, precis som om hon delgav en underbar hemlighet, det är faktiskt tre månader sedan vi träffades idag. Snälla, kan du inte förlåta honom. Jag kom egentligen hit ikväll för att jag ville visa upp honom. Jag har aldrig känt så här förut, det är sant. Jag ville bara att vi skulle få en fin kväll och nu är allt förstö-hört.

Här börjar Frankie hulka lite medan snyftningar tränger fram. Förvånat inser Jonas att tjejen fejklipar som värsta proffset. Han är imponerad. Frankie finner sig med lätthet i den ena underliga situationen efter den andra. - Åh älskling, gråt inte säger Jonas medlidsamt och lägger armen om henne.
Frankie kastar sig om halsen på honom och fejkgråten når en ny intensitet. Det ringer i Jonas öron och kryper i hans skinn av att ha Frankie så nära inpå. Han gör sitt bästa för att inte visa det dock. Han är fast besluten att spela rollen som Frankies fästman in perfectum. Han ska visa henne att hon minsann inte är den enda här som kan spela teater. Games on. Jonas är inte den som bangar.

Man kan ju tycka att Jonas efter en kväll som Mr Castell borde ha fått en viss vana av att utge sig för att vara något som han inte är, men det är en milsvidd skillnad mellan att spela Mr Castell och att spela Frankies förälskade fästman. För det första krävdes det inte särskilt mycket ansträngning för Jonas att gå in i rollen som Mr Castell, det bara kom till honom. Frankies obstinata sätt och anskrämliga yttre lockade fram en ny sida hos honom. En sida som funnits där hela tiden, slumrande. För det andra kan han inte för sitt liv förstå hur han ska kunna lura en enda själ att han är förälskad i fågelskrämman som hulkar mot hans bröst. Än mindre då en hel folksamling. Visst brukar man säga att kärleken är blind, och att det är det inre som räknas men så förvanskad kan väl ingen man bli av kärlekens ömma låga att han kan se förbi ett yttre som Frankies. Det är ju absurt. Alla här inne borde se att Jonas är i en helt annan nivå än Frankie, ja i ett helt annat universum.

Men nu är det som det är. Jonas har inget annat val än att spela med så gott han kan. Med tanke på att han spelat Julia i samtliga skoluppsättningar sedan mellanstadiet har han tack och lov ett och annat att komma med, det är då ett som är säkert. Han kan en del knep, men det här är någonting annat än simpla små skolpjäser. Detta är hans riktiga elddop och det måste bli hans livs föreställning, hans Oscarsvinnande rollprestation. Han ska spela som om hans liv hängde på det. Det kanske det gör också. Eller inte hans liv, men i alla fall hans vackra yttre. Jonas vill inte tänka på vad den biffige vaktens knytnävar skulle kunna göra med hans bildsköna ansikte. Han avbryts i sina funderingar av ett hårt nyp i sidan. - Vad i.. börjar Jonas, men tystnar snabbt när han ser Frankies menande min och känner åskådarnas blickar bränna i ryggen. Alla väntar uppenbarligen på att han ska säga något. Det är hans cue, hans tur att rädda situationen. - O min allra skönaste nyponros, fortsätter Jonas och stryker Frankie över ryggen. Snarare maläten maskros tänker han i sitt inre. - Gråt inte älskling, gråt inte.

Iiiiii, han rycker till och känner hur hans inlevelse mattas aningen när något slemmigt klibbar mot halsen. Han håller på att pjuka upp sitt maginnehåll när han inser vad det är. Frankies gråtattack är kanske totalfejkad men snoret på hans hals är helt äkta. Alldeles otroligt äkta. Och alldeles otroligt äckligt. Superäckligt. När han inte trodde att Frankie kunde ge honom mer avsmak når hon en ny nivå igen. Vad är det med henne undrar Jonas ilsket, försöker hon få OS-medalj i grenen avsmaklighet? Han återfår dock snabbt fattningen och fortsätter sitt skådespel, den här gången vänd mot åskådarna som samlats kring dem, och på säkert avstånd från Frankies röda snoriga näsa.