Fötrfäffliga fruntimmer gifter sig inte?

Jane Eyre - alldaglig, men enligt vårt hjältinna långt snyggare än hon själv

Roman från -52, skriven med stor ironi om vardagen för en handfull människor i London. Prästdottern Mildred är historiens berätterska och det är genom henne vi lär känna bokens övriga karaktärer; den lite småtrista och ogifta prästen i församlingen och de förträffliga kvinnor som är inblandade i kyrkans aktiviteter liksom den snusförnuftiga och torra bästa väninnan, men också de nya grannarna, paret Napier, som kommer att förändra hennes inrutade och småtråkiga liv.

Mildred är nämligen en sådan person, prästdotter som hon är, som ständigt dras in i sina medmänniskors liv och som alltid är redo att komma med goda råd, bjuda på en kopp te eller hjälpa till med diverse bestyr. Ett sådant där förträffligt fruntimmer med andra ord. Också hon själv ser sig som ett förträffligt fruntimmer; där begreppet i hennes tycke mest verkar bestå i att hon aldrig kommer att bli gift - men utan att hon själv egentligen verkar tycka att det är så tragiskt som omgivningen.

Mildred skulle med andra ord i sanning kunna vara en sådan där trist och grå hjältinna det bara inte går att tycka om, men med sin ironi och förmåga att klarsynt erkänna banaliteterna hennes liv kretsar kring blir effekten snarare det motsatta.

I början av romanen beskriver hon sig själv som färglös och ganska ful och är snabb med att påpeka att hon sannerligen heller inte är någon Jane Eyre, vars utseende mången ful flicka i fantasin gett även åt sig själv. Trots sin kristna läggning erkänner hon också beredvilligt att hon är ganska oärlig, är snar med att (i alla fall för sig själv) erkänna när hon inte kan med en person och hon drar sig inte för att vara aningen ohövlig mot folk om hon inte är på humör. Sin ståndpunkt i frågan om kristna borde vara en förebild för andra människor klargör hon i en diskussion så här: "Kyrkfolk är vana att bli anklagade för allt möjligt. Jag har aldrig lyckats komma på det klara med vad det egentligen är vi gör eller antas göra".

Trots att det här är en bok om ett lite småtrist Londonliv bjuds det i boken även på underhållande scener, som den när Mildred för första gången får träffa mamman till en av parets Napiers bekanta och finner sig ha svårt att hänga med i konversationen då modern har aningen kontroversiella åsikter. Ett av hennes favoritämnen är fåglar och varför de förtjänar att utrotas. Det roligaste är när hon serverar maten, kyckling, och påpekar att hon minsann drar sitt stå til stacken för att minska deras antal. Ett annat av hennes favoritämnen är termiter och hur man kan utrota även dessa. Jag måste säga att Mildred klarar sig riktigt bra under middagsbjudningen (som hon jämför med tebjudningen i Underlandet), de bisarra samtalsämnen till trots.

Jag önskar att även jag kunde finna mig i konstiga situationer med samma lätthet som Mildred, men icke - men så är jag ju inget förträffligt fruntimmer heller.