Getting married?

Avsnitt trettiosju
- Gråt inte älskling, upprepar han så igen med sin allra mjukaste och mest medkännande röst, en röst lik den man använder när man pratar med ett älskat och aningen för bortskämt husdjur. En röst han faktiskt förfinat till fulländning hemma framför spegeln en regnig söndag när han hade absolut ingenting att göra annat än att beundra sitt eget vackra jag. Ahhh, vilken underbar söndag det ändå hade varit! Vid tanke på högst älskade husdjur kan dock inte Jonas hindra sig själv från att låta tankarna vandra vidare till ett högt oälskat sådant, nämligen det alltid lika vidriga Fluffymonstret. Fluffy hade sannerligen aldrig fått höra Jonas använda den medkännande rösten. Nej, om Jonas någon gång talade med Fluffy var det i form av hatiska små väsanden eller gälla kastratskrik vid de lägen då det ondsinta monstret sänkt sina vassa klor i någon av Jonas oskyddade och oskyldiga kroppsdelar. Ichhh, vid minnet av den skabbiga katten ryser Jonas till, men samlar sig snabbt igen. Det här är inte läge för visad svaghet. Här är det bara att bita ihop och låta den inre Jonas Bond ta över och visa vilken tuffing Jonas i sanning är.

- Vad annat kunde du ha väntat dig av dessa, dessa avskum till människor, fortsätter han sin spelat kärleksfulla monolog. Jag är säker på du förstår att ditt ohyfsade beteende har resulterat i att du INTE är bjuden på vårt sagolika, underbara bröllop Frank, fortsätter han med ett argt blängande på den konfunderade vakten.
- Min lilla älsklingsduva här, säger han med vad som ska vara en kärleksfull nick mot Frankie men som han i själva verket misstänker snarare kan ha tagit sig formen av en inte allt för vacker ryckning i ansiktet, hade bara tänkt titta förbi här för att dela med sig av vår ehhh kärleksfulla lycksalighet och så för att bjuda er alla till bröllopet förstås.
- Ja det är ju uteslutet nu fortsätter han med ännu ett blängande bortåt Frank som fortfarande ser ut lite som om han förlorat den sista tappra hjärncellen som mot bättre vetande stannat kvar i hans tomma skalle (en förklaring Jonas i och för sig inte kan förkasta då det känns som något som borde ha hänt för längesedan).

Som läget ser ut nu, medan han säger detta klappar han Frankie lätt på kinden samtidigt som han försöker dölja kväljningarna kontakten av hans hud mot Frankies framkallar, så är det nog bäst att jag och mitt hjärtas utvalda prins...ehhh..sessa, prinsessa avlägsnar oss och....
Och ja, vadå? Jonas överhettade hjärna börjar få svårt att tänka, ja svårare än vanligt alltså, och han kan inte riktigt komma på vad han och hans prinsessa har tänkt komma på härnäst.
Det verkar däremot Frankie ha. Under Jonas anförande har hon hållit sig nästan läskigt snäll och stilla, så hennes nästa drag borde egentligen inte komma som någon överraskning för Jonas. Han borde ha anat att det bara var lugnet före stormen. Men så måste man ju ta i beaktande att vår stackars Jonas under kvällens gång har hunnit vara med om både det ena och det andra samt att hans hjärnkapacitet kanske får antas vara liiiite sämre än genomsnittets. Med detta i beaktande måste man ju inte annat än att ha sympati för stackars Jonas.

- Och går och gifter oss utan er nu på momangen! Så det så!