Bara en sak vet jag, lilla tiger: Att jag brinner, för dig. Fortfarande

Ibland hittar man den där boken som man letat efter utan att veta om det. Jonas Bruns Skuggland är en sådan bok. Det är den bästa barndomsskildring jag läst sedan Margaret Atwoods Kattöga, och precis som i Kattöga lyckas inte berättaren undkomma barndomens demoner. De väntar som en skugga bakom axeln på att dyka upp när man minst anar.

Jonas Brun tar oss tillbaka till en tid som plötsligt känns nästan obehagligt nära. Det är barndomens åttiotal och det är precis som man minns det. Dagarna går in i varandra och tiden tycks oändlig. Det är kojor i skogen, långa eftermiddagar i pulkabacken, timmar av dataspelande.

Det är en okomplicerad tid, eller tycks vara det i efterhand åtminstone. En tid då det räcker med att man är grannar och delar förnamn för att man ska bli oskiljaktiga. Det är så de träffas, Erik och Erik. En dag står han där i trädgården. Det är som ett hermligt tecken, som uppgjort på förhand, att det ska vara de. Och så blir det. Det är de två tills Marcus börjar i klassen, tills en ambassadpappa dör och tills en bil rivstartar och två pojkar försvinner i natten.

Kvar finns Erik som inte kan glömma och inte bli fri. Redan innan försvinanndet fanns en sida hos Erik som inte gick att nå, och nu kommer han aldrig att komma ikapp. Det tar slut den dagen, tiden fryser.

Jonas Bruns språk är finstämt och nedtonat. Det kryper under huden och kommer nästan för nära. Så nära att det gör ont. Och det är ett bra betyg, för det är bara en riktigt bra roman som får det att skava och brännas på det här sättet. Mästerligt. Lätt det bästa jag läst i år.

Stina